måndag 12 mars 2012

31. Pet Shop Boys - Very

När det gäller musikdiskussioner finns det få saker som irriterar mig mer än när folk påstår att Pet Shop Boys skulle vara ett genomironiskt band. Visst har en del av duons texter präglats av en sorts sarkastisk humor och visst kan jag förstå om man tolkar deras image och attityd som något ironiskt. Det som verkligen stör mig är när man menar att själva deras musik är ironisk. Den episka popen som så uppenbart vill betyda allt för varenda discogolv i hela världen och Neil Tennants högstämda röst som höjer sig över de svepande syntballaderna - så klart måste det ha gjorts med massa glimtar i ögonen! Det är ju liksom inte helt på riktigt det här, är vad vissa vill mena, och i förlängningen innebär det att de också lyssnar på bandet ironiskt. Man sjunger med i hittarna, men skrattar lite lätt efteråt åt sitt guilty pleasure.

Nu är inte det här ett så särskilt stort problem längre och kanske beror det på att 80-talsmusik - Pet Shop Boys sound kommer förstås alltid att ses som typiskt för 80-talet, även om deras två bästa album släpptes följande decennium - har vunnit tillbaka väldigt mycket respekt under 00-talet. Det är inte längre problematiskt att verkligen älska gruppen. Men den där tröskeln finns ändå där för många människor och jag kände själv av den när jag först kom i kontakt med Pet Shop Boys. Det kändes svårt att verkligen ta till sig något så pompöst och - som jag uppfattade det - plastigt, något som står maximalt långt ifrån förment "autentiska" genrer som blues och rock. Den diskussionen har jag inte tänkt att gå in närmare på här - jag hoppas att alla förstår problematiken med en sådan uppdelning av musik. Precis som med R. Kellys bästa ballader så handlar det här om att våga omfamna det nästan löjligt storvulna, det som tveklöst kan kallas patetiskt. När man utan skam vågar känna med r'n'b-stjärnans "The Storm is Over" eller "The World's Greatest" så låter belöningen inte vänta på sig. Detsamma gäller dramatiken i inledningslåten på Very, "Can You Forgive Her?". Vågar man tolka de storslagna syntriffen som något uppriktigt, ja, då är det inte längre bara fråga om en skön hit. Om man tillåter sig att följa med på den nostalgiska resan som "The Theater" erbjuder utan att samtidigt sitta med ett självmedvetet, snett leende - då kan man kanske förstå varför vi tycker att det här albumet tillhör de bästa popskivor som gjorts.

Very är ett av bandets mest sympatiska skivor, fylld av varma dansbeats och grandiosa melodier. Den låter himmelsk, men inte på det bokstavliga Cocteau Twins-sättet; musiken når istället himlen genom att lyfta upp jordisk sinnlighet till saliga nivåer. Jag älskar det: tron på ett stort och viktigt uttryck inom popmusikens ramar; tron på att "enkla" komponenter som dansanta rytmer, förhållandevis raka texter och slagkraftiga melodier kan få betyda mycket mer än vad som borde vara möjligt. Det är en vacker övertygelse gällande popens livskraft som jag närmast vill jämföra med The Tough Alliances allt-eller-inget-inställning till såväl popen som livet.

Visst ger många av låtarna ett episkt och vemodigt helhetsintryck, men vi hittar också glädje i de små sakerna. Den underbara lilla melodislingan i "Liberation" är lika direkt och nästan gulligt tilltalande som vilken låt av Heavenly som helst. Den lätta och luftiga "I Wouldn't Normally Do This Kind of Thing" är också lika okomplicerat älskvärd, precis som de våriga "ooohooooåååhhoo"-körerna som lyfter den medryckande "One in a Million". Den enda riktiga plumpen i protokollet - rappen och de hemska gitarriffen i "Yesterday When I Was Mad" kan vi väl ha överseende med? - är avslutningslåten, Village People-covern "Go West". Visst är den typisk för bandet på många sätt, men allt det där som Pet Shop Boys normalt gör på rätt sida gränsen sker där på fel sida av samma gräns. Jag skulle tro att låten bär ansvaret för att så många ser bandet som lite för kitschigt, lite för pompöst, lite för ironiskt (eller bara fjolligt, om man inte tolkar in någon ironi). Jag avskyr inte "Go West" på samma sätt som jag gjorde när jag råkade ramla över den som ung pojke, men jag tycker det är synd att den har blivit en av de låtarna som för många har fått definiera Pet Shop Boys.

Jag hade hellre sett att någon av alla de briljanta popepos om kärlek, längtan och skuld som Very i övrigt är fullproppad med hade fått stå som symbol för en av världens mest omåttligt populära popgrupper. De av er som fortfarande bara ser Pet Shop Boys som ett smått underhållande singelband får idag en ny chans till omvärdering. Ta den.

År: 1993
Skivbolag: Parlophone
Producent: Pet Shop Boys, Brothers in Rhythm, Stephen Hague
Längd: 53:17


8 kommentarer:

  1. Tycker ibland att det kan bli lite FÖR maffigt att lyssna på hela PSP-album. Men visst gillar man dem, och visst har de gjort flera oförglömligt grymma låtar!

    SvaraRadera
  2. Faktiskt det enda PSB-album jag äger (originalutgåvan, den så kallade "Legobiten").

    PSB har för mig alltid varit ett band jag tagit lite för givet, har faktiskt inte lyssnat sådär jättemycket på dem på senare år, även om de såklart gjort en grym radda singlar.

    SvaraRadera
  3. Filip: Jag förstår känslan, men när hungern är tillräckligt stor så är det underbart att sitta igenom ett PSB-album från början till slut.

    Jonas: Ja, det är lätt att ta dem för givna. Men det är ingen självklarhet att de ska existera, så visst bör man påminna sig om sin kärlek till dem nu och då! Det finns ju ingen annan grupp som riktigt låter som dem.

    SvaraRadera
  4. Sant. Lite off topic, om du tyckte att jag gjorde en kulturell välgärning genom att dela den där Jan Gradvall-recensionen från tidningen Pop, vad gör då inte den här bloggen?

    http://popviminns.wordpress.com/

    SvaraRadera
  5. I och för sig har jag en komplett samling av den tidningen, men ändå...

    SvaraRadera
  6. Du, den där bloggen har jag sett någongång! Finns så klart en hel del att botanisera i där. Tack för påminnelsen.

    SvaraRadera
  7. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera