27. Rahsaan Roland Kirk - Volunteered Slavery

Det var det som gjorde att skrev in mig på kursen: jag hade fattat att jag älskade musik. Plugga på heltid var jag inte ett dugg intresserad av då jag precis hade avslutat tre intensiva gymnasieår - fyllda av fotbollsduttande, tjejtittande, fikande och andra livsviktiga saker - men den här lilla kvällskursen i pop, rock och jazz lät spännande. Jag var i perfekt musikslukarålder och kunde inte vänta på att få upptäcka nya artister och genrer. Vår lärare, vi kan kalla honom Jazz-Janne eftersom vi kallade honom Jazz-Janne, blinkade upphetsat med ögonen när han förklarade hur jävla bra "I Get Around" med The Beach Boys var (älskar att han lyfte fram den - "en låt om att bara glida runt i bilen och ragga tjejer" - och inte typ "God Only Knows"). Lika upphetsat pratade han om gamla storbandsledare från 20-talet, Miles Davis utvecklingskurvor och Paul McCartneys stråkar. När vi var som mest inne på jazzen tog jag mod till mig och frågade om han inte kunde tipsa om något... roligare? Jag gillade de grejer han pratade om, oh ja, men jag kände på mig att det fanns en fantastisk värld där bakom någonstans som kunde tillfredsställa min hunger efter det exceptionellt spännande och livskraftiga. Sådant som i vanliga fall kanske inte tas upp på en grundkurs där man förväntar sig få läsa lite om Louis Armstrong och Bob Dylan. "Visst kan jag det", svarade han, och började le lite finurligt. Men klassen var slut för denna gång. Jag fick vänta till nästa onsdag.

Nästa vecka hade Jazz-Janne tagit med en skiva som han hade rotat fram efter att ha funderat på min förfrågan. "Volunteered Slavery" stod det på konvolutet. Han tryckte in cd:n, sa någonting jag helt har glömt, och låten "One Ton" började ljuda från högtalarna. Vad som hände då, mina damer och herrar, har jag däremot inte glömt. Okej, det inledde med ett spänningsfullt bankade på pianot, man kände att något var på gång. Så långt bra, jag satt nyfiket i stolen. Sen började saxofonerna intensivt kränga och slänga, shit, vilken energi, vad händer... Jag började le, nästan skratta. Man hörde en mansröts blåsa och stöna, mumla någonting, och så plötsligt hände det: den galnaste visselkonserten jag hade hört, en stormvind av glädje, galenskap och energi snurrade runt i form av flöjtljud och jag kunde inte hejda mig, jag skrattade hejdlöst, det var ett kärleksfullt skratt, ett lyckligt skratt, jag tittade på min vän och han var halvt på väg ur stolen, det var lite pinsamt men försökte vi hålla oss lugna började bara tårarna spruta istället...

Det var en uppenbarelse utan like. Inte sublim, sorglig eller "vacker" i klassisk betydelse, det var bara en känsla av att ha drabbats av en total chocklycka, en förhöjd och förstärkt livsupplevelse som jag visste att jag aldrig skulle glömma. Naturligtvis har det gjorts friare och galnare jazz än "One Ton", det är inte så att det är en sensationell låt på det sättet, eller att Kirk är en extrem artist på det sättet. Jag tog mig strax an Ornette Coleman, Cecil Taylor, Alber Aylor och de andra. Jag lyssnade på Sun Ra och Miles Davis psykedeliska liveexplosioner från 70-talet. Herregud, jag vände mig till och med till Peter Brötzmann. Det var musik med många förtjänster, men genom alla dessa perioder har jag alltid hållit Rahsaan Roland Kirk närmast hjärtat. Jag är övertygad om att det inte handlar om något nostalgiskt "det var där allting började" heller - ärligt talat kanske jag hade hört lite vildsint jazz före det där kurstillfället, det minns jag inte idag. Nej, istället handlar det om den där glädjen, den som gränsar till ren godhet. Jag har inte hört den någon annanstans. Miles är lite för cool, Brötzmann för tysk, Sun Ra för utomjordisk, och många av frijazzarna skapade musik som helt enkelt inte är så rolig att lyssna på. Det blir för jobbigt och ostrukturerat, kärleken försvinner bland ljuden. Det kanske rensar hjärnan under några minuter, men till slut blir man för utpumpad och orkar inte mer. Kirk däremot, lät aldrig låten glida iväg för långt från blickfånget, och det passar en popälskare som jag. Det är souljazz, hard bop, Afrika och gud vet vad i en fullständigt naturlig mix. Och så upplever jag honom som sagt så underbart härlig, mänsklig och anspråkslös. När jag lyssnar på Roland är det han och jag som skuttar genom parken och tycker livet är gött. Det är inte ett dugg svårare än så.

Att lära sig älska Volunteered Slavery tar exakt en minut och tolv sekunder, om man börjar lyssna från början. Då har Kirk nämligen hunnit berätta att "If you wanna know how it is to be free, you got to spend all day in bed with me", alltmedan bakgrundssångare (eller snarare hans medmusiker, skulle jag gissa) mässar "Oh volunteered slavery". Sen följer, naturligtvis, ett underbart stycke vårmusik med spralligt piano, tjutande blås och allehanda utrop. Man har vid det laget redan omfamnat livet och naturen och människorna och kärleken, men vet ni vad! Då återstår åtta låtar och ett humoristiskt mellansnack som alla ger mer eller mindre samma känsla, som alla rycker med sig barn och vuxna i samma hisnande galopp. Kirk blåser sig igenom hela kalaset med frenetisk upprymdhet (ofta genom att spela flera blåsinstrument samtidigt, något han blivit känd för), men man blir aldrig uttröttad, hinner inte bli mätt.

Det finns jazzpuritaner som tycker Kirk ägnade sig för mycket åt populära musikgenrer, exempelvis på Blacknuss och detta album, där vi hittar kompositioner av Burt Bacharach och Stevie Wonder. Jag tycker tvärtom, jag tycker att det är då Kirk var som allra bäst. Soullyckan, poplyckan och jazzlyckan i ett. Det känns aldrig som en meningslös röra, utan Kirks egensinniga signatur sitter brännmärkt på allting. Volunteered Slavery är uppdelad så att första halvan av skivan är inspelad i studio och den andra live på Newportfestivalen. Men det är ingen skillnad i energi, även om det är roligt att höra publikens jubel efter avslutad låt. Mitt favoritstycke från skivan kommer från studiodelen och är covern på "I Say a Little Prayer". Jag ska inte orera för mycket kring de känslor jag alltid får några minuter in i låten, men de är positiva. Det är lite som att Sverige avgör en slutspelsmatch i fotbolls-VM på övertid i samma stund som man skrapar fram den tredje teverutan på trisslotten och öppnar lappen från tjejen man är kär i där det står "ja", alltmedan vårens första ljuvliga kladdkakebit sjunker ner för halsen. Ungefär den känslan. Det är en bra låt, helt enkelt.

Jag har rotat igenom alla möjliga flyttkartonger men hittar fortfarande inte cd-utgåvan av Volunteered Slavery (hoppas någon har snott den - det kan bli en livsförändrare för den lycklige tjuven), men jag minns en liten anekdot från konserten som står att läsa i bookleten. Det var någon av Kirks medmusiker - jag tror det var bassisten - som tappade besinningen och gick upp i musiken alldeles, med följden att han inte kunde hålla sig still på sin plats. Någon gång, i en paus mellan låtarna, kom han på sig och sneglade mot Kirk, som leende sa: "If that's the way you feel about it - jump up and down!" Jag känner mig som den där bassisten när jag lyssnar på Volunteered Slavery. Det är en skiva som fått mig att skriva min första och enda engelska skivrecension på Amazon, det är en skiva som får mig att känna ren Sture Dahlströmsk energi och det är en skiva som får mig att prompt spela den på middagar hos vänner, hur olämpligt det än kan tyckas vara. Men framförallt är det en skiva som får mig att vilja hoppa upp och ner.

År: 1969

Skivbolag: Atlantic

Producent: Joel Dorn

Längd: 42:48