torsdag 12 april 2012

13. The Notorious B.I.G. - Ready to Die

Jag har spenderat de senaste månaderna med att se klart The Wire, tv-serien som utspelar sig i Baltimore och fokuserar på stadens urbana problem. Jag älskar den förstås av samma anledningar som alla andra - The Wire lyckas vara genuint socialrealistisk samtidigt som den är konstant underhållande. Vi får följa alla nivåer i hierarkin på båda sidor av lagen och precis som i verkliga livet finns det väldigt sällan några uppenbara good och bad guys. Samhället är komplext och hela den biten. Jaja, allt det här har ni säkert läst om redan, om ni nu mot förmodan inte sett serien.

Det ska dock inte hymlas med att jag säkert älskar The Wire lite extra mycket av en väldigt enkel anledning: wiggerism. Ända sedan jag upptäckte hiphop har jag fascinerats av all den sorg och stolthet som finns i ungdomarnas berättelser om gettolivet. Jag har förundrats över den där självsäkerheten som tycks framtvingad av överlevnadsskäl. Jag har fascinerats av allt det paradoxala: hur en rappare kan hata sin pappa för att han övergivit familjen, men själv bry sig väldigt lite om sin "baby mama"; hur han (ja, det är oftast en han) kan älska sin egen mamma men se ner på andra kvinnor, som förmodligen även de är mammor, och så vidare. Jag har roats av fyndiga och fräcka ordvändningar när jag på ett obehagligt behagligt vis sugits in i farligt nihilistiska världar. Jag har förstås också berusats av stenhårda beats och perfekta samplingar, men rapparens närvaro är ändå a och o. Instrumentala versioner av underbara hiphopklassiker låter alltid oväntat trista och tomma. Något saknas. Det som saknas är berättelsen, framförd av en berättare.

The Wire i all ära, men inga skildringar av det hårda gatulivet som ung, svart och kriminell amerikan har fångat mig lika mycket som de The Notorious B.I.G. skänker oss på sin maximalt taggade debut Ready to Die.

Jag kan naturligtvis inte relatera till det liv de flesta rappare talar om i sina låtar. Jag har aldrig känt att någon av dem representerar mig eller är en symbol för min kamp eller något annat fint - jag har helt enkelt aldrig älskat 2Pac, är väl vad jag försöker säga. I slutänden är det ganska lättförklarat: jag älskar The Notorious B.I.G. mer än någon annan rappare eftersom han helt enkelt är den bästa som funnits. Hans karaktäristiskt upphackade flow är oupphörligt exalterande, hans förmåga att kliva in i olika roller gör hans historier spännande och nästan filmiska, och han var tveklöst gangstarappens bästa textförfattare. Andra var mer politiskt och moraliskt medvetna, säkert var det så. Vissa lyssnare tycker kanske att det finns många rappare som gett oss mer "intelligenta" och "djupsinniga" raplåtar. Men när jag säger att han var den bästa textförfattaren i sin genre menar jag det på ett väldigt bokstavligt och hantverksmässigt plan: han var bäst på att formulera och sätta samman ord till oförglömliga versrader. Ingen kunde som Biggie i en handvändning förflytta oss från det positiva till det negativa eller tvärtom ("Damn, what happened to the summer time cook-outs?/Every time I turn around a nigga gettin' took out" eller "Birthdays was the worst days/Now we sip champagne when we're thirstay") och göra det med så talande och träffsäkra bilder. 

Med lysande skärpa hittade han alltid ett nytt minnesvärt sätt att uttrycka en företeelse. Tänk er själva: ni ska skriva en rad om hur få alternativen är för en kille som växt upp "on the corner", ni vill ge en skrämmande bild av hur få vägar det finns ur det hela. Det ska helst låta bra också, gärna rimma och allt det där. Fenomenet har förstås uttryckts på ett eller annat sätt hundratals gånger förut inom hiphopen, så det måste vara något som sticker ut från mängden. Kan ni komma på något bättre än "The streets is a short stop - either you're slingin' crack rock or you got a wicked jump shot"? Förmodligen inte. När en sämre rappare vill varna sina fiender för att mucka gräl hade denne antagligen använt några trötta, nedvärderande ord och namnet på en eller annan revolver. Biggie gör det oändligt mycket snyggare: "There's gotta be a lot of slow singin' and flower bringin', if my burgular alarm starts ringin'". Han låter oss ibland dra våra egna slutsatser, han stavar inte ut allting, han tillåter oss att vara intelligenta. Istället för att se "dead bodies" ser han "bodies with the motherfuckin' chalk around it".

När han ger oss en egentligen vidrig och amoralisk låt om sex ("One More Chance") så älskar vi honom ändå eftersom han är lite roligare än alla andra, lite fräckare, har lite snyggare rim. "She mad, because what we had didn't last/I'm glad because her cousin let me hit the ass" eller "I don't chase 'em, I replace 'em" är förstås djupt osympatiska rader - men nog sjutton tänker jag på dem med ett leende både nu och då. Jag kan se framför mig hur Biggie sitter med sitt notblock och skrattande kommer på det mest effektiva sättet att vara frånstötande på, och kanske kan vi acceptera det eftersom det så ofta finns en humoristisk ton mitt i allting ("When it comes to sex, I'm similar to the Thrilla in Manila/ honeys call me Biggie, the condom filla" är raden som inleder låten - hur kan man undgå att bli välvilligt inställd till en sån låt?). Och det är förstås oerhört befriande att komma från Morrisseyland och landa i "Use to lick the clits a lot, but lickin' clits had to stop/'Cause yall don't know how to act when the tounge go down below/Peep the funk flow, really though, I got the cleanest, meanest penis/You never seen this stroke of genius". Jag skulle nog vilja gå så långt och påstå att det rent av kan fungera som en kick för självförtoendet. Är jag sjuk i huvudet så säg gärna till.

Biggie blandade självupplevt stoff med ren fiktion när han skrev sina låtar, och jag tror det är en nyckel till att de blev så bra. Det finns en trovärdighet i det han säger eftersom han verkligen hade en bakgrund som knarksäljande ung kille, men om en berättelse blev mer effektiv av att krydda den med saker han kände till genom andras erfarenheter så fanns det ingen anledning för honom att lämna det utanför låten. Var det inte sitt eget liv Biggie rappade om så var det säkerligen någon annans. För mig spelar det ingen roll. Framgångssagan "Juicy" är lika varmt nostalgisk ändå, den uppgivna tröttheten som präglar fantastiska "Everyday Struggle" blir inte mindre drabbande vare sig den är fullt självbiografisk eller ej, och avslutande "Suicidal Thoughts" är läskig och hemsk trots att vi vet att Biggie skulle leva ett tag till.

Det är svårt att få grepp om exakt hur respekterad The Notorious B.I.G blivit ända sedan han klev fram som New Yorks odiskutabla rapkung. Bara själva ordet "respekterad" känns som en löjlig underdrift. När Jay-Z på The Blueprint lät undslippa sig orden "If I ain't better than Big, I'm the closest one" så lät reaktionerna inte vänta på sig. Nas tolkade den egentligen ganska blygsamma raden som att Jay-Z påstod att han var bättre än Biggie och byggde halva sin briljanta disslåt "Ether" på att håna Jigga utifrån detta uttalande. Det är en ganska dråplig bild egentligen: En av historiens största rappare slaktar sina konkurrenter i verbala attacker, och nämner i förbifarten att han nästan är lika bra som Biggie. En annan av historiens största rappare - själv hånad och förnedrad i nyss nämnda verbala attacker - tycks nästan bli mest upprörd över fräckheten att någon vågat ens närma sig en jämförelse med The Notorious B.I.G. Idolskapet kan knappt bli tydligare, och det mesta av denna monumentala vördnad bygger på Ready to Die.

Vad jag tycker om saken? Jo, jag måste nog ändå hålla med Nas här. Man får göra eller tycka vad man vill, men man jämför sig inte med killen som "...love it when they call me Big Poppa/I only smoke blunts if they rolled proper". Det är bara löjligt.

År: 1994
Skivbolag: Bad Boy
Producent: Sean "Puffy" Combs, m.fl.
Längd: 68:58


6 kommentarer:

  1. Biggie har alltid varit min favoritrappare. Den här skivan snurrade väldigt mycket i skivspelaren när jag var typ 13 år. Och den har definitivt sina stunder fortfarande!

    En kompis läste annars en sommarkurs som gick ut på att titta på The Wire och sedan göra vissa analyser utifrån det. Igår dömde en annan kompis ut detta som "bidragsfusk". Det tyckte jag var kul. Apropå The Wire och sommaren och ja, alltså...

    SvaraRadera
  2. Ett av de bästa sätten att bidragsfuska på i så fall! Låter ju som bästa sommarkursen nånsin. Det finns ju en del att analysera också, som kan vara relevant och viktigt osv, även om ganska mycket kanske gäller mer för det amerikanska samhället.

    Bra att du gillar Biggie, även om jag misstänker att du inte skulle placera honom så särskilt högt på en sån här lista trots att det är din favoritrappare. Så exalterad låter du inte. :)

    SvaraRadera
  3. Kul! Det här är helt klart ett av de allra bästa hip-hopalbumen från de år det spottades ut superbra album från New York nästan varje dag (kändes det som). När jag såg att Life After Death fanns med på listan kände jag mig helt övertygad om att finna denna på i alla fall topp 25.

    SvaraRadera
  4. Ja, herregud, New York hade verkligen sin storhetstid rapmässigt några år i början och mitten av 90-talet. Hiphopens guldera, enligt min personliga åsikt.

    Jag förstår att Ready to Die var rätt väntad med tanke på att Life After Death fick plats. Denna är ju helt klart bättre tycker jag, men då älskar jag ändå LAD väldigt mycket också. En hjälte helt enkelt, den där Biggie.

    SvaraRadera
  5. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera