Bara genom att ta en titt på låtlistan är det svårt att få en uppfattning om vad In the Aeroplane Over the Sea handlar om. För hur ska man förstå låttitlar som "The King of Carrot Flowers" eller "Two-Headed Boy"? Som ett surrealistiskt skämt? Som låtar av ett ironiskt 90-talsband i skogshuggartröjor? Det obehagliga omslaget, där två tecknade människor sträcker varsin hand i luften, ger dock en antydan om vad albumet handlar om. En kvarleva från en idyllisk tidsperiod. Ett lyckligt minne av en svunnen tid. Förvrängt av det där vita - vad det än är, en trumma, en ballong? - som döljer kvinnans ansikte. Det dröjer inte länge innan de små detaljerna samlar sig till en helhetsbild. Då tar man fasta vid "Holland, 1945" och "Communist Daughter", Jeff Mangums skärande röst, låttexterna och omslaget, och insikten formar sig att albumet är löst kopplat till andra världskriget. In the Aeroplane Over the Sea balanserar i själva verket mellan lösryckta bilder av ungdomlig kärlek och krigets obarmhärtiga verklighet.
Neutral Milk Hotels andra fullängdare är inget skämt. Snarare ett romantiskt, stökigt mästerverk. Tillsammans med band som Apples in Stereo, Of Montreal och Beulah var Neutral Milk Hotel, med Jeff Mangum i spetsen, en del av Elephant 6-kollektivet, en samling kompisar och musiker på 90-talet, som gillade att experimentera med ljud och skriva låtar om kärlek och andra saker ur ett amerikanskt halvironiskt lo-fi-stökigt indierockperspektiv. Jag förstår att det för de flesta av våra läsare måste låta som en mängd jobbiga saker, staplade på varandra. En av mänsklighetens stora upptäckter vid slutet av 1900-talet var att musik inte behöver vara stökig eller på gränsen till olyssningsbar för att vara eller låta "äkta". Är det inte därför vi älskar 00-talet? För att det placerar tio år mellan oss och 90-talet, då den här insikten ännu inte riktigt hade fått fäste?
Förvisso. Men det jag alltid har älskat med Jeff Mangum (till skillnad från många andra av musikerna i Elephant 6), är att han aldrig nöjde sig med att skriva lättfärdigt om kärlek och smärta. Mangum hade aldrig något behov av att sätta kärleken inom citationstecken. Istället skrev han ett album, där kriget fungerar som ett slags metafor för känslan av att ha berövats någonting vackert och värdefullt: barndomens upptäckarglädje och förmågan att oreserverat älska.
Symboliken är kanske mest drabbande i titellåten, där Mangum sjunger om hur kärleken och lyckan kan ryckas ifrån en - "in a blink of an eye". Aldrig är den insikten lika smärtsam som när det redan är för sent. Det är inte alltid lätt att förstå vad Mangum sjunger om. Men rader som "how strange it is to be anything at all", samlar - nästan av den anledningen: att de inte spelar en bestämd roll i en historia - alla ens egna erfarenheter av vilsenhet och otillräcklighet. Samma stämningsläge finns på "King of Carrot Flowers". Minnen från något förgånget, oskuldsfullt och vackert - "as we would lay and learn what each other's bodies were for" - samlas till en vacker fond, på vilken kriget spelar sina grymma skugglekar. Även om vi inte kan känna igen oss i det övergripande temat så kan vi känna igen oss i den bitterljuva känslan av att blicka bakåt och vandra runt bland vackra minnen.
Det är inte bara låttexterna som gör In the Aeroplane Over the Sea så bra. Den stökiga, ibland hänförande och vackra, ljudbilden samspelar perfekt med Mangums skärande röst. Känslosvallande är en egenskap som sällan används för att beskriva indierock, men som naturligtvis passar utmärkt för att beskriva upplevelsen. Indierock blir inte mer icke-subtil än så här. Blåset, Mangums röst, och de mäktiga proportionerna gör albumet inte bara till en klassiker inom indierocken, och därmed en given inspirationskälla för mängder av fantasilösa musiker, utan också till ett berörande mästerverk. Så här är livet, kärleken. Vackert och lekfullt, men än vackrare i minnets labyrinter och under krigets överhängande skugga.
År: 1998
Skivbolag: Merge, Domino
Producent: Robert Schneider
Längd: 39:51
Ett bra men på tok för ojämnt album för min smak. De bra låtarna är riktigt bra, men de sämre är lite för dåliga för att skivan ska kunna erhålla den klassikerstatus den har i många kretsar.
SvaraRaderaTrodde du skulle ta upp Anne Frank här. Flera uttolkare av Mangums säregna texter vill ju mena att hon på ett eller annat sätt omnämns i nästan varje låt på albumet.
Ja, jag funderade på det. Men det är något jag aldrig har tänkt på när jag har lyssnat på skivan. Så jag valde att bortse från det. Det viktiga för mig har alltid varit kontrasten mellan den ungdomliga kärleken och kriget, flygplanen över havet.
SvaraRadera