onsdag 11 april 2012

14. Stevie Wonder - Songs in the Key of Life

Året var 1975. Frågan var: Hur skulle Stevie Wonder ta det vidare efter att på tre år ha släppt klassikerna Talking Book, Innervisions och Fullfillingness First Finale? Hur skulle han kunna överträffa dem? Kunde han ens överträffa dem? Var det inte bättre att köra en avslutningskonsert och sedan åka till Ghana för att hjälpa handikappade barn? Stevie är visserligen en av få som man kan föreställa sig skulle få en sådan idé i det läget, men nu hade han ju faktiskt mer att ge. Ett nytt mångmiljonkontrakt med Motown gav honom den knuff han behövde för att en gång för alla kräma ut allt av sin gudabenådade begåvning. Resultatet skulle bli det ultimata uttrycket för Stevie Wonders konstnärsskap: Songs in the Key of Life.

På den här listan är det kanske bara 69 Love Songs som kan jämföras med Songs in the Key of Life vad gäller rikedom på bra låtar. Stevies maffiga dubbelalbum innehåller så klart färre låtar, men också färre skämt. Här finns också flera fantastiska över-7-minuter-låtar, som i vanliga fall brukar uppträda högst en per skiva; men som här, tack vare en slösande rik kreativitet, får samsas och konkurrera med varandra. Att giganter som "Love's in Need of Love Today", "Joy Inside My Tears", "As" och "Another Star" finns på samma album ger lyssnaren en känsla av hisnande gränslöshet och kan kanske upplevas som något näst intill oanständigt. Kunde han inte ha skänkt en smula av sin begåvning till någon av oss andra? I själva verket kunde den knappast ha hamnat hos en bättre kille än Stevie, som utnyttjade den till att förmedla en kärleksfull och värmande, men också uppfordrande, vision av livet.

Jag vet faktiskt inget album som fångar känslan av varm, generös kärlek så bra som Songs in the Key of Life. "Isn't She Lovely" är till exempel en av få låtar jag vet som, tror jag i alla fall, lyckas förmedla lyckokänslan av att ha fått ett barn. Det kommer säkert alltid finnas dem som hatar den, samma personer som blir spyfärdiga när folk envisas med att visa bilder på sina små barn. Jag kan kanske förstå dem, men jag är inte en av dem. Stevies sätt att se på livet, på dess toppar och dalar, på sorger och glädjeämnen, på kärlek och politik; framstår för mig alltid som så djupt sympatiskt. Han har inte haft det lätt. Han vet vad smärta är. Han har blivit sviken. Han har upplevt både obesvarad kärlek och orättvisa. Han säger inte att allt är bra. (Det är det verkligen inte, se "Village Ghetto Land".) Man han visar hur man kan förhålla sig till alltihop på ett humanistiskt och värdigt vis, och fortfarande vara... lycklig. Han uppmanar oss att göra något istället för att förfalla till kärlekslös apati och blaserad cynism.

En innerlig gospelkör inleder "Love's In Need of Love Today", albumets första låt. Budskapet är tydligt: börja handla av kärlek innan det är för sent. Det är högstämt predikande när det är som finast. En indikation på hur vi kan gå tillväga ges i nästa låt, "Have a Talk With God": "he's the only free psychiatrist that's known throughout the world". Kanske är det svårt att vara så förhoppningsfull och ställa sådana krav på mänskligheten som Stevie Wonder gör, utan en tro på något högre som kan hjälpa oss. Det handlar inte om eskapism, inte om att leva i dåtida eller framtida paradis, utan om att börja arbeta för att det så osannolika paradiset någon gång ska bli verklighet. Även "As" genomsyras av den kärleksförklaring som bara gospeln kan ge, och i denna låt visar Stevie att den inte behöver vara förbehållen Gud. 

Allt det här kan kanske låta lite fånigt, men faktum är att de allra flesta människor verkar ha lätt att ta det till sig. Vem gillar inte Stevie Wonder? Lite grann åtminstone? Vem har inte någon gång blivit tröstad eller upplyft av någon av hans låtar? Vem har han inte förmågan att ge glädje, mitt i tårarna? Hans musik är ett universellt språk. Den känns aldrig dryg, aldrig jobbigt självmedveten; den är bara bra på ett sätt som inte går att diskutera bort. Hans musik utnyttjar aldrig vår benägenhet att tycka synd om oss själva, men den ger oss något att hålla i när vi har det svårt. Den ger oss ett språk för allt det som bara skulle låta platt och löjligt om man sade det på svenska eller engelska. När Stevie i den fantastiska kärleksballaden "Knocks Me Off My Feet" sjunger: "I don't want to bore you with it, oh but I love you, I love you, I love you", så får han den gamla frasen att låta levande och sann igen, och givetvis allt annat än tråkig. Kanske var det hans blindhet som gjorde det möjligt för honom att se en djupare betydelse hos harmonier och tonföljder; som fick honom att inse att "music is a world within itself, with a language we all understand", som det heter i "Sir Duke", en svängigt upprymd hyllning till Duke Ellington och andra av sångarens jazzidoler. 

Även om jag har älskat Songs in the Key of Life länge, så har jag aldrig riktigt funderat över dess titel tidigare. När jag började grubbla på saken i samband med skrivandet av den här texten, så tolkade jag den först som "sånger i livets tonart" - ett mycket passande namn på ett album som innehåller så mycket bultande varmt liv och vars själva tema tycks vara att med hjälp av musik måla upp en vacker bild av livets alla delar. Senare fick jag dock klart för mig att det i själva verket rörde sig om "key" som i "lösning, förklaring, facit, nyckel". Albumet vill alltså inte bara skildra livet, utan också förstå dess hemligheter. Denna tolkning stöds av att det ursprungligen var tänkt att heta Let's See Life the Way It Is. Men trots Stevie Wonders makalösa skaparkraft, så tvivlar jag under lyssningen på att han kommer lyckas med det som albumtiteln utlovar. Det är först när sista låten "Another Star" börjar med sitt ordlösa "la la la la laaa la la la la laaa", som tvivlet lättar och jag inser att jag med slutna ögon skådar rätt in i kärlekens och livets mysterium. Det är magiskt.

År: 1976
Skivbolag: Tamla
Producent: Stevie Wonder
Längd: 85:21

1 kommentar: