tisdag 10 april 2012

15. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg

Det är lite nervöst att lyssna på Känn ingen sorg för mig Göteborg idag. Det är så många år sedan det begav sig. Den osäkre gossen har ömsat skinn och blivit en erfaren man. Ur den känslige pojkvaskerns ruiner har en stabil karl sakta vuxit fram. Vad kommer jag att tycka om den nu? Nu när jag sitter i mitt privata bibliotek och med ett milt överseende leende tittar tillbaka på ynglingens passionsfyllda dagar; då när låtar som "Ramlar" och "Nu kan du få mig så lätt" var lika integrerade delar av livet som kärleksbekymmer och framtidsångest.

Håkan Hellströms debut var ett album som alla tycktes ha en relation till. Det fick något sagt som inget annat svenskt album riktigt lyckats säga tidigare. Man fick sträcka sig efter sina Jakob Hellman-liknelser för att kunna försöka förklara vad som hade hänt. Jag tyckte mig på den tiden kunna utläsa en människas personlighet på vilka låtar han eller hon gillade mest. I en konversation med en vän berättade jag att jag alltid tagit det för självklart att albumets första halva var bäst. Hon svarade att hon å sin sida alltid gillat den andra halvan bättre. Efter det såg jag henne aldrig riktigt på samma sätt igen. Trots att det redan då var några år sedan skivan släpptes, så levde vi allihop med den. Varje torsdagskväll dansade vi till "Ramlar" på studentpuben, på efterfesten var det allsång till "Känn ingen sorg för mig Göteborg", och när man sedan kom hem ensam till sitt lilla studentrum kunde man inte motstå frestelsen att lyssna på "Nu kan du få mig så lätt" en gång innan man skulle somna. Det var ett av de viktigaste albumen som fanns. Men det var då det. Som tur är så varar ju ingenting för evigt och några års nykter distans ger väl troligtvis en mer dämpad inställning, som inte ens tårögd nostalgi borde kunna upphäva. Det finns väl ingenting som talar för att Känn ingen sorg för mig Göteborg skulle kunna uppväcka något slags känslosvall idag?

Visst, man måste fortfarande häpna över hur denne trummis, hur denne bifigur i Broder Daniel, spelade in några låtar på svenska som ett sidoprojekt och på något mirakulöst vis lyckades träffa exakt mitt i prick på en tidigare oupptäckt del av den svenska folksjälen. Och hur han sitter kvar där än idag. Vi kan fortfarande inte tröttna; vi kan fortfarande inte släppa taget om honom och han kan inte släppa taget om oss.

Visst, "Känn ingen sorg för mig Göteborg", låten alltså, är fortfarande lätt att identifiera sig med, trots att jag mer eller mindre aldrig satt min fot i Göteborg och absolut inte blivit hjälpt av "pulver" någon gång. Textraden "lillebror, bli inte som jag när du blir stor" skär fortfarande i ens hjärta. När man hör det ylande introt kan man fortfarande inbilla sig att det är första gången man upplever denna essentiella del av svensk pophistoria. Och "Uppsnärjd i det blå" är fortfarande så vacker, med sin skamlöst romantiska text om drömmar, längtan bort och Eva.

Visst, man kan fortfarande inte undvika att med ett lyckligt leende nynna med i "sjuk, sjuk, sjuk" och "blind, blind, blind" när man hör "En vän med en bil". Och "Ramlar" sveper en kanske inte av banan på samma sätt som förr, men man minns fortfarande varför den gjorde det en gång i tiden, med sin Springsteenska maximalism och sin ångestladdade utekvällsyra. Man minns fortfarande, inte utan en viss smärta, hur den stod för kvällens känslomässiga klimax i brist på annat. Och det är, faktiskt, mer än bara någon sorglig kliché.

Visst, "Nu kan du få mig så lätt" är fortfarande balladen som går från melankoli till vacker tragik och tillbaka till sorgsen eftertänksamhet, för att till sist kulminera i ren katharsis. Det är fortfarande ett faktum att det avslutande "om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt" är det främsta exemplet på popmusikens funktion som upphöjd självspäkning. Den drar mig fortfarande in i det där osunda tillståndet av njutning, sorg och längtan. Det är magiskt, men tragiskt. Som ungdomen själv. Som en valborgsmässoafton förr om åren.

Och visst, det är väl kanske trots allt fortfarande helt omöjligt att intala sig själv att man inte älskar både Håkan och Känn ingen sorg för mig Göteborg. Att intala sig själv att man växt ifrån albumet en gång för alla, att det ligger bakom en, att då var då och nu är nu och aldrig mötas de två.

Men man kan ju alltid försöka.

År: 2000
Skivbolag: Virgin, Dolores
Producent: Håkan Hellström, Mattias Glavå
Längd: 38:23

2 kommentarer: