torsdag 26 april 2012

3. The Smiths - The Queen Is Dead

På Oscar Wildes grav på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris har någon klottrat in orden "there is a light that never goes out". Varför gör någon en sådan sak? Varför vandalisera en grav bara för att pränta in en visserligen fin, men ganska banal fras? Svaret på denna fråga kan hittas på samma gravsten - en annan ligist har nämligen varit mer rättfram, och skriver kort och gott: "I Love Morrissey".

Steven Morrisseys mor var bibliotekarie och, tillsammans med populärmusik och brittisk socialrealistisk sextiotalsfilm, så blev böckerna en tillflyktsort för unge Steven. Den bästa försvarsmekanismen för den som inte passar in kommer alltid att vara drömmarens - att skaffa sig andra vänner än de som erbjuds på skolgården eller utanför fönstret, att se din verklighet genom den förfinade och klargörande lins som konsten kan vara när den är som bäst. Morrissey skulle senare hedra sina idoler, sina vänner, genom att sätta dem på The Smiths skivomslag. James Dean, Truman Capote och den brittiska dramatikern Shelagh Delaney (den som känner för det kan roa sig med att leta citat från hennes pjäs A Taste of Honey i Morrisseys texter) finns bland de få utvalda som fått äran. På The Queen Is Dead är det den franske skådespelaren Alain Delon som möter våra ögon. Men kanske var ingen så betydelsefull för sångaren som Oscar Wilde. Det Morrissey var och är för miljoner människor världen över, var den viktorianske författaren för Morrissey. Det ligger nära till hands att anta att det är Wilde som har inspirerat till den berömda sexuella tvetydigheten i The Smiths texter. Wilde var annorlunda, intelligent och i besittning av en gnistrande personlighet - och som tack fick han sluta sina dagar som fattig, utstött, ensam och olycklig. Morrissey var lika fascinerad av författarens liv som av hans konstnärskap; eller kanske borde man snarare säga att han såg Wildes liv som en del av konstnärskapet. Det är ju också precis så många av oss uppfattar Morrissey själv - som en primadonna, ett mysterium, ett original och en stjärna, som en överlägsen elitist och sorglig förlorare på en och samma gång, vars själva person har en nästan lika stor dragningskraft som hans musik. Utan tvekan såg han en slags själsfrände i Wilde, och fick i dennes person en bekräftelse på något han redan lärt sig av sitt eget liv: "There's a perverse and bitter joy in feeling unique, but you pay dearly."

Rockmusik handlar i allmänhet om något slags köttslig lust. Men Morrissey drack inte. Han knarkade inte. Han konstaterade helt frankt att han aldrig hade sex, och att han inte attraherades fysiskt av vare sig det ena eller andra könet. Han var anti-rock'n'roll. Det är nästan paradoxalt att samtidigt som många gillar The Smiths just för texterna om obesvarad åtrå, så är det ju givetvis så att Morrissey ända sedan tidigt 80-tal har kunnat ligga med hur många män eller kvinnor som helst om han bara hade velat. Men kanske vill han helt enkelt inte - en tanke som är oerhört främmande för många människor och den mest radikala missanpassning man kan tänka sig. Denna image tillsammans med en mängd fyndiga, provocerande och gåtfulla uttalanden, skulle kunna ses som ett smart drag för att få folk att projicera alla sina mest hemliga och förbjudna delar av sig själva på hans texter. Morrissey är på din sida oavsett vad, precis som han själv alltid hade Wilde på sin sida. Jag gillar det där. De tragikomiska texterna på till exempel The Queen Is Dead blir ju bättre av att man inte vet att de "egentligen" är riktade till den och den personen, som så ofta är fallet med kärlekslåtar. Just för att man inte vet exakt vad Morrissey sjunger om, så sjunger han alltid till en själv. De fåniga och meningslösa försöken att en gång för alla avslöja hans sexualitet och privatliv, kommer förhoppningsvis aldrig att lyckas.

Vi som trots allt älskar pop mer än vi älskar Morrissey, är så klart oändligt tacksamma för att han valde att bilda band med gitarrvirtuosen och popsnillet Johnny Marr. Som så många gånger tidigare var det intresset för popmusik som förde samman två, på många sätt mycket olika, killar. Ni får ursäkta om jag låter lite som en mysig jazzfarbror nu, men visst är det sällan man hör ett band vara så himla samspelade som The Smiths var - Marrs gitarr och Morrisseys röst verkar nästan sitta ihop med varandra, de verkar utgöra en enda vacker, missanpassad och lätt erotisk varelse. Gitarren är en fjärilsbevingad nyckel in till popmelodiernas allra hemligaste kammare, och så rösten då, som inte låter som något annat man någonsin har hört tidgare. Kanske skulle man kunna beskriva den som ett slags desperat försök att vara David Bowie, Oscar Wilde och en nordbrittisk 60-talssångerska på en och samma gång, allt i en ung olycklig mans kropp.  Kanske var det just Morrisseys röst som klistrade mig fast vid The Smiths, vid en tidpunkt då jag nästan bara lyssnade på The Clash och Ebba Grön och i princip inte hade några vänner som lyssnade på musik över huvud taget.  

The Smiths var en farlig inbjudan till den masochistiska glädjen i att känna sig miserabel. Det kan låta patetiskt, det är patetiskt; men faktum är att det också kan upphöja en grå, vagt tragisk tonårsperiod till något storslaget och andlöst vackert. Jag har säkert flera gånger under listans gång skrivit eller antytt att en artist, ett band eller ett album varit det som "betytt mest för mig" eller något liknande. Jag är ledsen att säga det, men sådana påståenden har varit överdrifter, retoriska knep eller helt enkelt lögner. Jag menar, när jag hör "I Know It's Over" alltså... Herre Gud. Det är bara för mycket. Man kan jämföra den med "There Is a Light That Never Goes Out"; den senare är givetvis en av de allra bästa låtar som gjorts och en låt som kan röra vem som helst till tårar, det håller nästan alla med om - för det är den ju helt enkelt - men man står inte på en fest och säger att "I Know It's Over" är en av ens favoritlåtar.  Det är för pinsamt, för blottande, för privat. "There Is a Light That Never Goes Out" har en renande inverkan, "jag kommer aldrig glömma första gången den verkligen grep tag i mig", och så vidare; men "I Know It's Over" är närmast förlamande. Ingen tonåring står rustad inför den perversa tillfredsställelsen som erbjuds när den där androgyna stämman sjunger rader som:
I know it's over and it never really began
But in my heart it was so real, and you even spoke to me and said:
"If you're so funny, then why are you on your own tonight?
And if you're so clever, then why are you on your own tonight?
If you're so very entertaining, then why are you on your own tonight?
If you're so very good looking, why do you sleep alone tonight?
I know, because tonight is just like any other night, that's why you're on your own tonight
With your triumphs and your charms, while they are in each other's arms"
och ingenting kan kännas så chockartat välkommet efter år av punkrock och Eminem, som när man plötsligt får höra någon sjunga:
It's so easy to laugh
It's so easy to hate
It takes guts to be gentle and kind
"I Know It's Over" klingar så småningom ut och ersätts av... "Never Had No One Ever".

Snart är vi dock inne på ljusare tongångar. I den ljuvliga "Cemetry Gates" får vi möta Morrissey när han är som lyckligast - när han får ströva runt på en vårig kyrkogård och inspireras av sina gamla döda hjältar, ackompanjerad av Johnny Marrs fågelkvitter. Allra älskvärdast är kanske ändå "The Boy With the Thorn In His Side", med Marrs pärlande, porlande gitarrmelodi, och Morrisseys: "The boy with the thorn in his side, behind the hatred there lies, a murderous desire for love". Den avslutas i ett fantastiskt ordlöst joddlande, som helt enkelt är både fysiskt och estetiskt omöjligt för alla andra människor som någonsin existerat eller kommer att existera. Ett slags narcissistiskt statement av en av tidernas mest osannolika divor.

Jag ville egentligen inte att det här skulle bli ett idolporträtt. Jag har aldrig sett Morrissey som min idol, men när jag väl tänker tillbaka så inser jag att det kanske var så det faktiskt var. Jag skulle givetvis aldrig ha smutsat ner min värdighet med att klottra ner hans namn någonstans, han var inte en sådan idol för mig, men han och hans fantastiska popband var ändå något att älska och något att hålla i när inget annat kändes vettigt. Keats och Yeats må vara på din sida, men Morrissey var alltid på min. Ingen popidol kan emellertid vara vid ens sida för evigt. Den pop som vid en tidpunkt är den som ger allra mest lindring, som är allra mest ens egen, kan inte alltid vara det. Förr eller senare måste den ersättas. Men med vad? Ja, det är en annan historia.

År: 1986
Skivbolag: Rough Trade
Producent: Morrissey, Johnny Marr
Längd: 37:07


13 kommentarer:

  1. Christian Håvestad26 april 2012 kl. 17:12

    Där kom den ,ja! För mig den mest överskattade skivan någonsin - jämte Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band. Som alla The Smithsplattor vilar kvaliteten på några få fantastiska låtar. Här är det Cemetry Gates och There Is A Light That Never Goes Out som är tveklösa mästerverk, men i övrigt ser jag inte varför alla älskar detta.

    Morrissey må vara en någorlunda intressant person, men anser att han får alldeles för mycket beröm för sina texter. Alltför ofta är de antingen Joakim Bergst pubertalt patetiska (Never Had No One Ever) eller rent trams (Some Girls Are Bigger Than Others, Frankly Mr. Shankly). Rent tekniskt tycker jag även att Morrissey saknar det flyt och den fokusering som kännetecknar stora textförfattare och poeter. Emellanåt kan han dock få till det på enastående sätt, men han är alldeles för ojämn. (Sen är jag inte så förtjust i rösten heller, men det är en mindre invändning.)

    Albumet är på intet sätt dåligt då även de mindre bra insatserna från Morrissey räddas av Marr, men jag kan inte falla in i den unisona hyllningskören.

    SvaraRadera
  2. Håvestad: Jag skulle mycket gärna vilja veta vad en man som sablar ner på denna textskatt (förutom det redan nämnda: drottningbesöket i öppningslåten, kändisbikten i Frankly, det obehagliga, hotande stalkandet i Never, det oslagbara utropet Bigmouth Strikes Again och den perfekt löjliga avslutningslåten) själv tycker om för texter och textförfattare.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker att Morrisseys dramatiska röst, texterna och Marrs utsökta känsla för popmusik utgör en fantastisk kombination som inte liknar något annat. Som allra bäst är den på den här skivan, som innehåller Smiths största mästerverk (förutom This Charming Man), känns mest helgjutet och är bäst producerat.

    Jag tycker man kan uppskatta hans sång, liite som man uppskattar när en klassisk crooner sjunger om hjärta och smärta (fast Morrissey gör det med mer originella, roliga och knäckande texter).

    Kanske måste man tycka om det pubertalt patetiska lite också, framför allt när det uttrycks på ett så perfekt sätt. Många poplåtar man älskar har ju idiotiska texter, som blir sublima i sin kontext. Sen tycker jag inte att det gäller Morrisseys texter, som kanske ibland är patetiska, men på ett jäkligt snyggt sätt; man kan tycka att "I Know It's Over" är löjlig "miserabilism" (för att prata med Pet Shop Boys), men den är utan tvekan framförd via en bra och mycket effektiv text. (Never Had No One Ever är kanske inte så raffinerad, där måste man kanske ha lite medfödda anlag för miserabilism...)

    Ja, sen är det ju personligt och så vidare. En gång i tiden har det betytt mycket för mig och det är fortfarande tillräckligt bra för att jag inte riktigt ska kunna lägga det bakom mig och betrakta det helt objektivt.

    Till sist: The Boy With The Thorn in His Side måste du väl hålla med om är en magnifik poplåt också!

    SvaraRadera
  4. Christian Håvestad27 april 2012 kl. 20:41

    Björnowitsch:
    Ja, en av dem huserar på plats två på listan. När det gäller ödesmättad romantik är nog David McComb oöverträffad. Leonard Cohen är en odiskutabel mästare av erotiskt laddad diktning. Och en person som i sanning besitter ett elegant, självklart och otvunget flyt är Stephin Merritt. Jag älskar även Bryan Ferrys bildspråk och metaforer. Neil Tennant är så klart en annan. The list goes on...

    Notera dock att jag aldrig skrev att Morrissey är en dålig textförfattare. Jag hävdade enbart att han är överskattad på grund av bristande jämnhet och att han ibland - för ofta - hänfaller till pubertalt patos utan egentligt djup alternativt trams. Och "trams" och "intelligenta texter" är för mig inte helt kompatibelt.

    Gabriel:
    För mig är det helt enkelt något med klangen i hans röst som inte sitter hundraprocentigt rätt med mig. Annars inget illa om honom som sångare. Och du borde väl veta att jag älskar gamla crooners...

    I Know It's Over har en mycket bra text. Med det citerade stycket som höjdpunkt. Men sedan har vi, som nämnt, Some Girls Are Bigger Than Others och Frankly Mr. Shankly...

    Ja, The Boy.. är den tredje bästa låten på skivan, men inte av samma enastående kaliber som Cemetry Gates eller There Is A Light.

    SvaraRadera
  5. Håvestad: Får väl kolla upp Mccomb, men resten nämnda är väl också, om något, väldigt ojämna textförfattare?

    Morrissey må vara tramsig ibland, eller på senare tid kanske helt enkelt tröttsam och repeterande, men han har skrivit texter som alltid är värda att gå tillbaka till och som, oerhört nog, nästan alltid är och känns aktuella - det han lämnat kvar är verkligen en textskatt.

    Och viktigast av allt: Det går med en gång att uttyda en Morrissey-text, han är unik i sitt slag och okopierbar.

    SvaraRadera
  6. Herregud, herregud, herregud. Det här fick mig till tårar. Åh vad det här nästan fångar allt (men inte till fullo allt) jag känner inför Smiths och Morrissey på TQID.

    SvaraRadera
  7. Marcus: När man skriver om något som betytt så mycket för en, så vill man ju gärna få till det precis rätt. Vet inte om jag lyckats med det, men dina ord ser jag verkligen som det bästa beröm jag hade kunnat få - tack så mycket för det!

    SvaraRadera
  8. För övrigt är ju "The Boy With The Thorn In His Side" kanske det finaste exemplet på Morrisseys knivskarpa textförfattande ifrån hela skivan. Visst, "I Know It's Over" besitter ett helt annat mörkare, poetiskt djup, men ärligheten och frustrationen i framförallt verserna ifrån "The Boy..." är verkligen hjärtkrossande.

    "How can they look into my eyes
    and still they don't believe me?
    How can they hear me say those words
    and still they don't believe me?
    And if they don't believe me now
    will they ever believe me?"

    Typ, känslan av att inte bli sedd, accepterad, tagen på allvar är ju alldeles briljant illustrerat här. Bara dessa ord borde föra in Mozza på listan över dom skickligaste med någonsin.

    SvaraRadera
  9. Angående din respons på mitt första inlägg:

    Naturligtvis är det omöjligt för en annan person att helt täcka en annan människas bild eller känslor för någonting (i detta fallet denna skiva då - ja det vore väl när Morrissey beskriver våra tankar och känslor...). Med saker som i såpass personligt som just musik är, torde ju det vara en omöjlighet. Men i den mån det är möjligt, eller så nära man faktiskt kan komma att beskriva någon annans tankar, så är detta det skarpaste jag sett skrivas om plattan (och då har jag fanimej läst alla recensioner som finns ute på nätet om Smiths samlade verk, antagligen, haha).

    SvaraRadera
  10. Oj vad jag känner att jag spammar, men var det någon av Morrisseys soloplattor som var nära att kvala in på denna lista?

    SvaraRadera
  11. The Boy With the Thorn in His Side har utan tvekan betytt mycket genom åren. Tycker också det är en av Smiths bästa popmelodier.

    Jag minns inte hur nära det var att den kom in, men jag vet att av Moz soloskivor, så var Vauxhall and I närmast en listplacering. Utan tvekan min favorit bland hans album som soloartist. Now My Heart Is Full, The More You Ignore Me the Closer I Get, Speedway... den innehåller ju några riktiga pärlor!

    SvaraRadera
  12. Absolut. Mozzer är antagligen världens skickligaste på att just uppfinna extremt beroendeframkallande sångmelodier ("William It Was Really Nothing" är ju ett finfint exempel på den punkten till t.ex.).

    Synd att den inte kom med på listan. Hade varit otroligt intressant att läsa en lika uttömmande recension av den som av TQID. "Vauxhall and I" är en av få skivor jag ständigt återvänder till, en av få skivor jag oavsett humör, tidpunkt eller annat känner mig helt bekväm med att dra igenom ifrån första till sista spåret. Tror det har att göra med den varma, melankoliskt "mysiga" produktionen.

    Trots det är det svårt att välja en favoritskiva ifrån solokarriären: nog för att The Smiths hålls högre, så tycker jag han konsekvent tryckt ur sig bra material genom åren - med ett par undantag förstås. Utöver tidigare nämnda "Vauxhall..." så tycker jag nog ändå bäst om "Your Arsenal" (där "Seasick, Yet Still Docked" är en av världens tio bästa låtar - Moz or no Moz) och "You Are The Quarry" (med tillhörande b-sidor).

    Hur som helst; har läst den överväldigande majoriteten av era recensioner här och samtliga har varit fantastiska. Håller ni på med något liknande projekt just nu, eller i framtiden, eller musikbloggande i största allmänhet vore det roligt att tipsas om det.

    SvaraRadera
  13. Håller nog med om att Your Arsenal är det näst bästa soloalbumet efter Vauxhall. "We Hate It When Our Friends Become Successful" är en riktig gammal favorit för mig.

    Verkligen roligt att du uppskattar våra texter! Tyvärr håller vi för närvarande inte på med något nytt projekt, men kan tipsa om att Martin skriver sporadiskt för http://www.throwmeaway.se
    Bland annat en lista över 80-talets bästa låtar!

    SvaraRadera