tisdag 24 april 2012

5. Television - Marquee Moon

Jag minns första gången jag lyssnade på Television. Det här var på gymnasiet, och Martin, som hade koll på det här med musik - han hade långt hår och lyssnade på Neil Young - tipsade om bandet. Jag begav mig till skivaffären, och någonstans mellan Teenage Fanclub och Thin Lizzy drog jag fram Television från 1992. Jag minns tydligt att jag gillade albumet, särskilt den (i mina öron) ödsliga och dekadenta "Call Mr. Lee", och för en tid kunde jag inte tänka mig något häftigare än Tom Verlaines röst eller långa gitarrsolon. När jag åter träffade Martin sa han okej, det är möjligt att Television är bra, men det är en annan skiva som verkligen är grejen - jag borde ha köpt Marquee Moon istället. Jag sa att jag ska försöka lyssna på den, och kom sedermera till insikt om att det självbetitlade albumet är en utmärkt ingång till Televisions gitarrlandskap, men att det är Marquee Moon, bandets debut, som är det obestridda mästerverket. Idag kan jag komma på många lika häftiga saker som Verlaines röst eller långa gitarrsolon, men jag har inte ändrat åsikt angående Marquee Moon. Jag känner fortfarande behovet av det nästan funkiga drivet, Verlaines blaserade attityd, och den skräniga fulländningen.

När Marquee Moon kom ut 1977 spådde NME att Verlaine skulle komma att dominera det kommande årtiondet som Bob Dylan hade dominerat det tidigare. Det blev ju inte så. Television fick aldrig riktigt sitt kommersiella genombrott, trots att de inspirerade många postpunk- och new wave-band när de genomförde sina tidiga spelningar på CBGB (inför bland annat Patti Smith och David Byrne), klubben i New York som spelade en central roll för dessa genrers utveckling. Verlaine förblev en kultfigur. Som sådan är han nästan perfekt. Från det uttråkade tonfallet till det insjunkna, lätt anemiska, ansiktet på omslaget till Marquee Moon, representerar Verlaine alla former av vackert utanförskap. Jag har läst någonstans att Verlaine är som den där tyste killen längst bak i klassrummet som aldrig säger någonting, och som är minst trolig att vara en kultförklarad rockhjälte, men som - när man pratar med honom - visar sig ha läst Nietzsche och kan citera symbolistiska poeter. (Tom Verlaine föddes som Thomas Miller och bytte namn efter den franske poeten Paul Verlaine.) Inte konstigt att mängder av vilsna ungdomar sedan dess har sökt sig till Television. Det är som om all deras frustration och ångest får ett slags återlösning i Verlaines texter och Richard Lloyds gitarrspel.

Varför Television aldrig slog igenom? Det är så lätt att säga att de låg några år före sin tid, eller att Verlaines texter var alldeles för obskyra, eller att de helt enkelt hade otur. Nej, sanningen är att människor har dålig smak. De förstår inte när någonting bra och vackert står framför dem. De behöver en omvärlds erkännande, innan de kan älska någonting oreserverat. Det är därför de söker sig till topplistorna; inte för att de egentligen tycker att musiken är bra, utan för tryggheten som ligger i den upplevda gemenskapen. Det är precis samma slags människor som befolkar landets kultursidor, fast där är det andra gemenskaper som hägrar, andra människor som behöver sugas av.

Jag vill inte förbigå titellåten, men min favoritlåt på Marquee Moon är "Venus". Verlaine sjunger (på ett för honom typiskt vis) om ett själsligt tillstånd genom att använda en kroppslig metafor: "The world was so thin between my bones and skin", och känslan av att ramla in i armarna av Venus de Milo. Samma slags upplösning mellan värld och sinnen, känslor och kropp, finns på många av albumets låtar. På "Friction" är det Verlaines ögon som är som teleskop: "I see it all backwards: but who wants hope?" Verlaines texter är möjliga att läsa som små berättelser, men lika ofta försöker han beskriva olika stämningslägen - eufori, tristess, vad som helst - med tjocka briljanta formuleringar. Det är tydligt inte minst på den över tio minuter långa (något kortare på originalutgåvan) "Marquee Moon". När Verlaine drar igenom refrängen för sista gången:
Life in the hive puckered up my night,
the kiss of death, the embrace of life.
There I stand near the Marquee Moon,
I ain't waiting, naha.
fortsätter låten in i ett av musikhistoriens mest episka gitarrstycken. Det är krautrockigt i sina proportioner, men aldrig ointressant, aldrig tråkigt. (Till skillnad från gud vet hur många gitarrsolon.) På "Marquee Moon" förenas Verlaines och Lloyds krafter i en utmattande och underbar rörelse. Jag är även otroligt förtjust i den Velvet Underground-aktiga "Guiding Light" och särskilt "Torn Curtain" där de sista minuternas "Tears... tears rolling back the years" och "Years... flowing by like tears" avslutar albumet i en storslagen och vemodig stämning.

Läsaren av den här texten har med ganska stor sannolikhet (om jag känner vår läsekrets väl) svårt för infamt gitarrunk. Det har jag också. Varför ska man lyssna på skrikande gitarrer när man kan lyssna på Sade eller skrikande saxofoner? När jag var på en konsert med Rihanna för några år sedan var allting hyfsat underhållande och sexigt fram till dess att några män gjorde entré och brände av ett elgitarrsolo. Mitt stånd försvann omedelbart. Men - och det här är min poäng - Television visade att gitarrsolon inte bara är till för människor som behöver kompensera för något annat. Jag bryr mig inte om att det numera är kreddigt med saxofoner och "elektronisk musik". Om ni tycker att alla gitarrsolon låter likadant, eller att det på något sätt är "ute" med gitarrer (förutom som en rent deskriptiv utsaga) så är ni lika usla som många människor på Sveriges kultursidor, dessa halvt imbecilla människor som bara pissar där andra redan pissat, knullar där andra redan knullat. För mig är Verlaine och Lloyds gitarrutflykter precis lika häftiga idag som för åtta år sedan.

År: 1977
Skivbolag: Elektra
Producent: Andy Johns, Tom Verlaine
Längd: 45:49


7 kommentarer:

  1. Christian Håvestad24 april 2012 kl. 07:59

    Låter lite bitter..? Håller dock med om landets kultursidor.

    Även om jag anser att skivan i sin helhet inte är fullt såhär bra, är ju raden "I fell into the arms of Venus de Milo" - den armslösa Venus de Milo - en av popmusikhistoriens största ögonblick. Fick jag välja en enda formulering som jag önskar hade klivit upp ur skummet från min pennas vågsvall är det kanske just den.

    SvaraRadera
  2. Mer kärlek och ilska gick ner i det här inlägget än bitterhet, men ibland ligger de känslorna nära varandra. Håller helt med i din hyllning. Onekligen en av de bästa textraderna någonsin.

    SvaraRadera
  3. Oj, det blev lite argt där på slutet men det är en fantastisk skiva och gillar man den inte är man helt enkelt ute och cyklar lite.

    Det här är en skiva som kan få män som passerat 30-strecket att trycka upp en t-shirt med ett skivomslag. Det har jag gjort.

    Den här veckan har börjat riktigt bra. Vet dock bara tre av de fyra albumen som är kvar.

    4. De La Soul - 3 Feet High And Rising
    3. Bob Dylan - Highway 61 Revisited
    2. Nas - Illmatic

    Sen på första plats vette tusan, det kan vara "Kind Of Blue" eller någon av Outkasts skivor (dock tror jag att de tog ut varandra och försvann) eller kanske någon av Neil Young eller så skrällar ni med Nirvanas "Nevermind". Ja, det är hur som helst spännande nu!

    SvaraRadera
  4. Kul med tippningen! Det dröjer inte länge tills vi vet hur många rätt du har.

    Och bara för att klargöra: för mig får man gärna ogilla Marquee Moon, eller hata albumet. Jag tror inte på någon objektivitet när det kommer till musiksmak. Ilskan riktar sig däremot mot allmän trendkänslighet.

    SvaraRadera
  5. Jag älskar marquee moon. Detta kommer från en kille som i sin lilla småländska håla tillbringade uppväxten med att 1 hata gitarr rock 2 älska SYNTH . Jag litade inte på långhåriga grunge personer som försökte övertyga mig om Neil youngs eller pearl jams

    SvaraRadera
  6. ... storhet. Nej tack tänkte jag då dessa skogshuggar skjortebeklädda lufstyper (en ursäkt framförs härmed till mina i övrigt mycket trevliga kompisar på Gymnasiet,....)närmade sig med med musikaliska tips. Jag fortsatte lyssna på Einstürzende, Depeche Mode och Coil... Men så kom den dag då jag var tvungen att ifråga sätta min stenhårda synthattityd. Jag hörde nämligen Marquee Moon, eller rättare sagt Prove it från nämnda skiva. Det var på radio och någon spelade låtarna som hade betytt mest för dom, jag minns inte vem, kanske han i soundtrack of our lives (ej säker men tycker mig minnas detta) "VAD FAN!" tänkte jag. Jag fattade inte. Det här var GITARRER. Plus en snubbe som sjöng så plågat att mina depprockshjältar som Robert Smith t ex tedde sig som Olivia Newton John i jämförelse... Det här var jag nödd och tvungen att kolla upp, varför inte i kalmar på min veckobaserade skivinköpstripp. Sagt och gjort, köpte Marquee Moon (detta var väl 1995) , lyssnade.. och lyssnade. Och lyssnade. Och älskade det. Bara omslaget är fantastiskt, fyra män som ser ut som om de inte ätit/sovit på två år. Och en massa GITARRER: ja, tamejfan om inte detta kunde sorteras under min absoluta hat genre inom musik: GITARROCK. Jag tänkte att antingen hade jag väl 41 graders feber och hallucinerade ,eller så var det verkligen det bästa jag hört... ursäkta att det här blev en hel liten uppsats men SATAN vilket fantastiskt album. Jag hoppas att fler upptäcker denna skiva och gör man inte det så är man väl lite, lite dum i huvudet. Hälsningar SUNE

    SvaraRadera
  7. Bra skrivet. Titta gärna in på lätt avsomnade thesong.blogg.se för inspiration!

    SvaraRadera