fredag 20 april 2012

7. Curtis Mayfield - Curtis

Det är lätt att hamna i löjliga överdrifter när det kommer till ens favoritartister. "Va! Har du inte hört den här?", kan man utbrista, som om Prefab Sprouts b-sidor vore var mans egendom. Ändå finns det finns något lätt provocerande i att Curtis Mayfield inte är mer känd än vad han faktiskt är. Soulens stora stjärnor är ofta ouppnåeliga. Det ligger stjärnglans i flera lager över namn som Marvin Gaye, Stevie Wonder och Sam Cooke - för att inte tala om James Brown, herregud. Varken som människa eller artist pendlade Curtis Mayfield som till exempel Marvin Gaye mellan Gud, lusten och musikens frälsning. Inte heller ägde han James Browns sexuella utstrålning, Cookes instinktiva elegans, eller Wonders blindhet. Det gör honom kanske tråkig, eller anonym i många människors ögon. Men vi pratar ändå om en artist som inspirerade miljoner människor under en avgörande period av USA:s historia. Nästan ensam definierade Mayfield soulen från Chicago, som under några år på 60-talet konkurrerade med självaste Motown. Han startade dessutom ett eget skivbolag, Curtom, och skrev vad som i min mening är några av tidernas bästa soullåtar. Vissa skrevs för andra Chicagoartister, andra framförde han själv. Hans samlade låtproduktion står som en av de bästa i musikhistorien. Än viktigare därför, att påminna världen om Mayfields storhet och betydelse.

Curtis Mayfield var bara femtiosju år gammal när han dog. Då hade han i nästan tio år kämpat mot sviterna efter en olycka vid Wingate Field 1990, när en del av ljusutrustningen föll ner på scenen och förlamade honom från nacken och neråt. Mot den bakgrunden är New World Order från 1997 ett imponerande och djupt berörande album. Mayfield sjöng låtarna liggandes på rygg, rad för rad, och med stora svårigheter. Jag vill nämna det, eftersom det säger så mycket om Mayfield - hans oerhörda optimism, och aldrig bristande kärlek till musiken. Det skänker också ett förklarande ljus över hela hans låtproduktion, från de tidiga kärlekslåtarna med the Impressions, till det sociala engagemanget på soloalbumen från 70-talet och framåt.

Allt började när Curtis Mayfield i ung ålder blev medlem i en lokal gospelgrupp, som ett par år senare bytte namn till the Impressions. Först var det Jerry Butler, med sin djupa tenorstämma, som sjöng. Men när Butler valde att lämna gruppen steg Mayfield fram som ledsångare. Först på den fina och smått opolerade "Gipsy Woman" från 1961, sedan på obestridliga klassiker som "People Get Ready" och "Keep On Pushing", som båda spelade en viktig roll under medborgarrättsrörelsen. Vid sidan av inspelningarna med the Impressions skrev Mayfield under den här tiden låtar för Major Lance ("Um, Um, Um, Um, Um, Um"), Gene Chandler ("Nothing Can Stop Me") och the Fascinations ("Girls Are Out To Get You"). Jag vet, jag vet! Det är några löjligt bra soullåtar. The Impressions höll sig inte bara till politiken. På låtar som "It's All Right" sjöng Mayfield om att ta livet med en klackspark och på "Seven Years" om ett förhållande som har förlorat den ursprungliga gnistan. Mayfield blandade ett brinnande engagemang för svarta människors rätt till politiskt inflytande och för människors utsatthet bland droger och fattigdom, med insiktsfulla kommentarer om livet och kärleken i allmänhet. Och han gjorde det med sin karakteristiska falsettröst, som flödar som honung ur högtalarna.

Ingenstans är den här blandningen lika underbart inramad som på Curtis från 1970. Samma år hade Mayfield lämnat The Impressions, inlett en solokarriär och grundat skivbolaget Curtom. Den egentliga genombrottet som soloartist skulle komma först med Superfly några år senare, men allt som är bra med Curtis Mayfield är samlat på debutskivan. Det är här vi hittar den galna "(Don't Worry) If There's A Hell Below We're All Going to Go", med det inledande uppropet "Sisters! Niggers! Whities! Jews! Crackers!" Det är här vi hittar den fina "The Makings of You", med det inledande stråkpartiet och Mayfields mjuka röst: "A little sugar, honey suckle lamb/Great expression of happiness". Hos en annan sångare hade rader som "The joy of children laughing around you" låtit banala och töntiga. Hos Mayfield låter de som banala och underbara sanningar. "Wild And Free" och "We the People Who Are Darker Than Blue" visar tydligt att Mayfields låtar bygger på samspelet mellan melodi och röst. Stråkarna lägger extra vikt vid hans ord. De förlänar dem strimmor av vemod eller glädje. Det är också på Curtis vi hittar "Move On Up", en fullständigt överväldigande och sprudlande källa av oförvanskad glädje. Det går inte att undvika att le, när Mayfield uppmanar oss att sträva högre och högre. Ett grymt blås ledsagar oss till sjunde himlen. Det är festens, kvällens höjdpunkt. Alla fester och alla kvällar.

Jag kan inte lyssna på Curtis utan att känna mig upprymd. Albumet innehåller förstås en ljuvlig samling låtar, vackert orkestrerade, själfullt framförda. Men det kanske lika mycket har att göra med Mayfields intellektuella och ödmjuka framtoning. Han är mer av mig, än James Brown eller Marvin Gaye någonsin kan komma att vara. Han tycks dessutom ha behärskats av samma inspirerande godhet som tycks genomsyra Paddy McAloon. Det finns visserligen större stjärnor på soulhimlen än Curtis Mayfield, men inget annat namn fyller mig med samma känsla av glädje och respekt. Curtis är ett bevis, minst lika tydligt som What's Going On, att medveten soul inte behöver vara ett nedsättande ord. Tvärtom. Mayfields debutalbum är ett argt, själfullt, medryckande, ibland bedövande vackert upprop för en bättre värld.

År: 1970
Skivbolag: Curtom
Producent: Curtis Mayfield
Längd: 40:28


4 kommentarer:

  1. Christian Håvestad23 april 2012 kl. 22:09

    Trodde att den här skulle kvala in på en pallplats. Spänningen stiger. (Även om jag tror mig ha hyfsad koll på vad som komma skall.)

    SvaraRadera
  2. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera