94. Magazine - Real Life

Jag vaknade av månljuset som föll ner på mitt ansikte. Ett fönster hade slagits upp på vid gavel och kalla stycken av novembernatten ramlade in över fönsterkarmen. Döm av min fasa när jag kände något som rörde sig på mitt lår, antagligen en spindel eller en insekt, för jag kunde känna de små, stickiga benen genom täcket. Jag höll mina ögon stängda, min kropp låg i spänd avvaktan och jag försökte andas så försiktigt och tyst som möjligt. Det frasande ljudet upphörde, varelsen hade stannat på min mage. Sakta, sakta, som när man doppar ett ägg i kokande vatten, öppnade jag ögonen och såg månljuset svepa över mitt rum, växterna på fönsterkarmen, täcket och människospindeln på min mage - den tittade sorgset på mig och från ena ögonvrån rann en tår. Jag skrek till av skräck och kastade av mig täcket så att spindeln åkte in i väggen med en duns. Jag sprang fram till fönstret, men när jag sträckte fram handen kände jag ett stygn av smärta i min hand. På fönsterbrädet stod ett stenhuvud perforerat av små stickor. Jag lyfte blicken mot natthimlen, och där svävade en luftballong, ett hårigt öga, mot månljusets silvervita fond. Med skräckblandad förundran insåg jag att jag hade vaknat till en värld som befolkades av varelser från den franske symbolisten Odilon Redons träkolsteckningar. Jag hörde musik, de inledande keyboardtonerna till "Definitive Gaze". Howard Devotos röst fyllde rummet som svart tjära: "I've got this bird's eye view/and it's in my brain/clarity has reared/it's ugly head again".

Punken beskrivs ofta som arbetarklass, men faktum är att genren lika mycket drevs fram av universitetsutbildade medelklassungdomar. Howard Devoto pluggade filosofi och litteratur när han träffade Pete Shelley (som hade bytt sitt namn efter den romantiske 1800-talspoeten), och tillsammans bildade de Buzzcocks. På "Boredom" från EP:n Spiral Scratch, till ett intensivt riff, beskriver Devoto hur uttråkad han är: "I'm living in this movie/but it doesn't move me". Men redan när Spiral Scratch nådde skivaffärerna februari 1977 hade Devoto bestämt sig för att hoppa av bandet. Punken var visserligen inte en entydig rörelse, men Devoto ville inte vara en del av någon rörelse överhuvudtaget. Han samlade ihop några musiker och skapade Magazine, som 1978 släppte sitt debutalbum Real Life, en fascinerande nedstigning i Devotos psyke. Howard Devoto och Magazine var alltså postpunk nästan innan punken hade slagit igenom på allvar. På en promobild står han spöklikt vit och utmärglad i bakgrunden, som ett av huvudena på omslagsbilden till albumet. I Devotos egna ord är Real Life "as complete a picture of confusion as I can put together".

Det är ingen tillfällighet att jag förknippar Magazine och Howard Devoto med Odilon Redons fantasivärld. Devotos influenser sträcker sig från Iggy Pops croonersång på The Idiot, David Bowies samarbete med Brian Eno på Low, till Dostojevskij och franska symbolister som Joris-Karl Huysmans, vars bok Mot strömmen illustrerades av just Odilon Redon. Den senares morbida teckningar fick tjäna som omslagsbilder till Magazinesinglar som "Shot by Both Sides" och "Give Me Everything", och till albumet No Thyself från 2011. Jag kan inte tänka mig någon konstnär som bättre passar till Magazines estetik och Devotos karakteristiska röst, som ibland mullrande höjer sig över några keyboardtoner, och som ibland liknar ljudet som uppstår när man ställer en blöt kastrull på en het platta.

Det finns inte en dålig låt på Real Life. Devotos röst snor sig som sockervadd runt en pinne - Barry Adamsons bas, John McGeochs gitarrer och Dave Formulas dekadenta keyboardtoner - som tillsammans skapar en tät blandning av sexuell åtrå, ångest och storslagna, groteska bilder. Men "Shot By Both Sides" är ändå albumets, och den sofistikerade postpunkens, definitiva klimax. Ursprunget till låten var en politisk diskussion som Devoto hade med en flickvän några år tidigare, då han spelade rollen som djävulens advokat och kom med invändningar hela tiden. Till slut utbrast flickvännen: "Oh, you'll end up shot by both sides". Det var en inställning som passade Devoto. "Shot By Both Sides", med ett drivande, glödande riff skapat av Pete Shelley, är ett försvar för den artrockiga uppfattningen att den individuella kampen att vara annorlunda är den enda som betyder något. Eller som Devoto själv skulle ha sagt: "...true enlightenment involves somehow making the paradoxical and contradictory the focal point of your life, just holding on to them and making them dance."

Andra höjdpunkter på Real Life inkluderar "Motorcade", som sakta byggs upp mot ett mörkt och skärande crescendo, och "The Light Pours Out of Me", som Gregor Samsa skulle ha skrivit om han hade flyttats till det sena 70-talets Manchester: "Time flies/Time crawls/Like an insect/Up and down the walls". "Parade" avslutar albumet på ett skevt och kusligt sätt: "Sometimes I forget that we're supposed to be in love/Sometimes i forget my position". Jag har alltid tyckt att en senare Magazinelåt, "A Song from Under the Floorboards" från 1980 års The Correct Use of Soap på många sätt sammanfattar Devotos ambitioner. Låten är inspirerad av Dostojevskijs kortroman Anteckningar från källarhålet, och det går verkligen att se Devoto framför sig där han sitter i en mörk källare, där väggarna har gått sönder av husets tyngd, full av förakt för omvärlden och för sig själv. Real Life är inte bara soundtracket till mina mardrömmar, utan till alla delar av verkligheten som närmar sig det morbida, det hänförande och det fantastiska. Nästa gång jag vaknar upp i en Redonsk spökvärld är det inte med rädsla i blicken, utan med en känsla av att det motsägelsefulla, det groteska, också har en plats inom mig själv.

År: 1978
Skivbolag: Virgin
Producent: John Leckie
Längd: 41:24