Endtroducing..... är ett album, en mångskiftande och fantastisk värld, en samlingsplats för spruckna drömmar, ett pandemonium för döda själar. Röster från populärmusikens brokiga historia tränger som suggestiva dimmor fram ur albumets porer, ur sprickorna; från glömskans kratrar träder de fram. Det är som om alla dessa döda själar, sakta murknande i dammiga vinylsamlingar, får liv på nytt. Några minuter in på "Building Steam With a Grain of Salt" hör vi en röst som säger, ja nästan deklarerar:
And I would like to be able to continue to...
Let what is inside of me
Which is, which comes from all the music that I hear
You know, I would like for that to come out
It's not like, it's not really me thats coming
The music's coming through me
The music's coming through me
Endtroducing..... är ett av de album där tillkomsten känns minst lika viktig och intressant som ljuden som kommer ut ur dina högtalare när du sätter igång skivan. Raderna från "Building Steam With a Grain of Salt" är inte där av en tillfällighet. När DJ Shadow (eller Josh Davis) säger att musiken kommer genom honom, innebär inte det samma sak som om en gospelsångare skulle säga samma sak. För en gospelsångare skulle det kanske innebära att musiken som genomsyrar hans själ och kropp kommer från Gud. För DJ Shadow är det annorlunda, eftersom musiken strikt talat inte kommer från honom; som DJ och skivletare är han en samlingsplats, en fokalpunkt, för en otrolig mängd olika musikaliska uttryck. När människor vid 90-talets mitt pratade, bråkade och älskade - som de alltid gör - och världen som vanligt gick åt helvete, satt DJ Shadow i en källare och slipade på ett album som skulle bestå enbart av samplingar från gamla jazz-, hiphop- eller funklåtar, filmer och tv-shower. I Endtroducing..... samlas italo discohjältar som Giorgio Moroder med Prince of Darkness, Organized Konfusion med U2, Tears for Fears ("groove to this, hipster!") med Twin Peaks. Det är det DJ Shadow menar med att musiken kommer genom honom.
Endtroducing..... är ett resultat av ett liv ägnat åt att söka efter guldkorn - melodisnuttar, röster och korta trumpartier - i musikhistorien. Det är ett sökande som tog sin början 1982 när DJ Shadow köpte sin första vinylskiva, "Street Beats Two", en samlingsskiva från Sugar Hill Records, och som fortsatte i en skivaffär i Kalifornien, där tiotusentals gamla skivor förvarades i högar i källaren. I dokumentären Scratch berättar DJ Shadow om letandet efter dessa guldkorn och ödmjukheten som kommer av att vistas bland en samling spruckna drömmar:
Just being in here is a humbling experience for me, because you're looking through all these records and it's sort of like a big pile of broken dreams... Whether you want to admit it or not, 10 years down the line you'll be in here. So keep that in mind when you start thinking like, "I'm invincible and I'm the world's best", or whatever. Because that's what all these cats thought.I hiphopens barndom rappade man över populära discoskivor, sedan fick man en DJ att mixa, scratcha och på olika sätt förändra låtarna. Samplandet blev centralt när hiphopen utvecklades som konstform, och som Grandmaster Flash en gång har sagt är det beatet som är det viktigaste i hiphop. Tar man bort rapparen är det fortfarande hiphop, men tar man bort beatet, vad har man då? Endtroducing....., med över tusen samplingar, är på så vis hiphopens logiska slutpunkt. Det var inget ungdomarna i South Bronx kunde förutse men förutsättningarna för DJ Shadow var inbäddade redan i hiphopens gryning.
Jag har inte slutat lyssna på Endtroducing..... sedan jag hörde den första gången, den väcker känslor som ingen annan skiva är i närheten av att tangera. Jag plockar fram den när jag vill återvända till dessa känslor, eller när jag vill färdas bort från världens skrivbordsvita tristess. Det är ett album som förstärker alla sinnen, ett album att berusa sig till och till vilken känslan av naken kall hud under fingertopparna är som att lägga handen på vitglödgat järn. Att lyssna på låtar som "What Does Your Soul Look Like" och "Midnight In A Perfect World" är en spirituell resa, bland en mångfald röster, döda själar, som hålls tillbaka, utnyttjas, av DJ Shadows förmåga att skapa sammanhang, musik och skönhet. Själv använder han ordet "hopp" för att beskriva albumet. Endtroducing..... är ett album, ett musikaliskt kuriosakabinett, ett hoppfullt och spirituellt mästerverk, en plats där döda själar äntligen kan få komma till ro.
Skivbolag: Mo' Wax
Producent: DJ Shadow
Längd: 63:27
Stilpoäng för samplandet av Pughs "Love, Love, Love". Loffes trummor på den är inte att leka med.
SvaraRaderaOrd! Så sjukt att en kille i en källare i Kalifornien har suttit och lyssnat på Pugh Rogefeldt.
SvaraRaderaInnan Internet that is.
SvaraRaderahur bra album som helst! man tröttnar aldrig på att lyssna utan hittar alltid något nytt =)
SvaraRaderaJohannes, musikskapandet "pre-ladda ner" känns mer genuint, han har förmodligen sett skivan i någon reaback och tänkt, vad är det här för snubbe, han ser rätt funky ut. Sen lyssnat på skivan och fallit pladask för rytmerna och köpt den. Det är liksom inte samma sak nu när vem som helst kan hitta i princip vad som helst i musikväg.
SvaraRaderaEri: Helt klart. Det är en skattkammare, nästan oändligt rik.
SvaraRaderaJonas: Det är ju inte det. På gott och ont har Internet lett till ett kulturellt överflöd, vilket också har förändrat sättet vi lyssnar på musik. Det riskerar att leda till en form av blaserad tristess att ha all musik som någonsin har spelats in tillgänglig bara ett par musklick bort. Men å andra sidan är det ett överflöd jag inte skulle ha velat vara utan.
... och så kan det ju ta tio år av nyfikenhet, intresse och engagemang att inse att det ens finns något sådant som nigeriansk disco ett musklick bort. Det kan ta en hel del tid att hitta det muslicket också, även om man känner till fenomenet. Jag håller ju med er i stort, men det är helt klart en sanning med grov modifikation det här med att "alla kan hitta allt" och "allt finns ett musklick bort".
SvaraRaderaMånga fattar inte att man kan upptäcka musik bortom What's new på Spotify. Den genuint intresserade kommer alltid ligga före, och den personen inser också hur många skattkistor som finns kvar, som han/hon ännu inte känner till.
Precis, faran är ju att människor får sina musiktips endast från topplistor eller automatiskt genererade tips som anpassas efter vad man redan har lyssnat på (eller vad andra människor vars smak liknar ens egen har lyssnat på). Då kör man bara hjulspåren djupare på samma ställe, och upptäckterna av ny, intressant musik begränsas. Det gäller att hitta sätt att filtrera i informationsbruset.
SvaraRadera"muslick" = freudiansk felskrivning? Att det tar lång tid att hitta dit är dock sant. Jävla tjejer.
SvaraRaderaEgentligen är det där ett fenomen som berör Internet i stort. När Internetboomen var som störst var det många som såg framför sig en värld där olika åsikter och kulturer kunde berika och brytas mot varandra. Vad som faktiskt har hänt är ju att människor samlas med likasinnade, precis som i vilken annan del av samhället som helst.
SvaraRaderaMartin: Muslick? Hitta dit? Tala för dig själv.
Det mesta med tillgängligheten på musik är bra, nackdelen är väl att man har för mycket, man skaffar sig musik som man inte hinner lyssna på, jagar nästa kick och ger inte nya skivor samma chans som de man hörde för 15-20 år sedan. Då, när man verkligen såg fram emot att en skiva skulle släppas och sedan betalade för den och åkte hem och satt på bussen och fingrade på konvolutet, den tiden saknar man ändå, även om det såklart är ett lyxproblem detta.
SvaraRaderaAbsolut, den känslan saknar jag också. Nu måste man hitta en superobskyr vinyl för att kunna få samma känsla som en vanlig cd gav förut.
SvaraRadera