torsdag 1 december 2011

93. Joy Division - Closer

När jag lyssnar på Joy Division nattetid har jag svårt att över huvud taget föreställa mig något sådant som färger. Allt jag kan visualisera är ett kompakt mörker. Visserligen innehåller deras musik en hel del intressanta nyanser av kolsvart, men jag kan förstå om bandet känns överväldigande dystra för en del. Den som stänger av något av deras album mitt i för att hon helt enkelt inte klarar av att lyssna klart på det har min förståelse. Jag har själv gjort det. Att deras ljusaste och lättaste låt har titeln "Love Will Tear Us Apart" säger väl något om var lyckoribban är satt. Frågan är alltså motiverad: borde vi verkligen lyssna på det här? Är det bra för oss?

Jag tänkte göra ett litet instick här och berätta lite om mig själv. Är det okej? Fint. De flesta ser mig nog som en glad person, och det stämmer väl på sätt och vis - med mitt leende är det närapå en skyldighet att försöka vara det. Oh yes it is. Samtidigt så tror jag att många av dem som känner mig vet att jag egentligen är ganska melankoliskt lagd. ("Plågad av mitt romantiska sinnelag", hade jag kanske sagt, om det vore möjligt att uttrycka de orden utan att framstå som en karikatyr av en välkänd Goethekaraktär.) Att jag kände mig lite nere häromdagen - den här jävla vinterjäveln hjälper ju inte direkt till, för övrigt - var därför inget konstigt eller direkt ovanligt. Hursomhelst: äta måste man ju göra förr eller senare ändå, hur man än känner sig, så jag tog en tur till affären. När jag stod i kön sneglade jag bort mot tidningshyllan, och fick veta att man kan leva sju år längre om man bara lär sig att tänka optimistiskt. Den som köpte magasinet skulle få ta del av tio enkla men ovärderliga tips. Eller om det var femton. Nåväl. Poängen är att jag inte kände mig ett dugg lockad av det. Jag blev bara ledsnare. Vet ni vad som kändes bättre i det läget, vad som gav mig mer lindring? Att gå hem och lyssna på en förtvivlad Ian Curtis mumla:
Mother I tried, please believe me
I'm doing the best that I can
I'm ashamed of the things I've been put through
I'm ashamed of the person I am
I butiken såg jag ett falskt och krystat leende som försökte säga mig: "Du är bra!" Hemma i sovrummet hörde jag: "Livet är för jävligt, jag vet. Jag kan nog inte få dig gladare, men vi kan ha det kasst ihop om du vill." Och däri ligger trösten. Vi upptäcker att det är okej att må dåligt, att andra också gör det. Vi känner oss mindre alienerade genom att lyssna på någon som känner sig alienerad. Det här kan tyckas banalt, det kan låta som förnumstiga indiesanningar. Men det är viktigt att påpeka att en depressiv skiva som Closer inte nödvändigtvis är deprimerande. Det finns en renhet och skönhet i det kompromisslösa. Slutet av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken är något av det mest förkrossande jag läst, men det är också en av mina dyrbaraste och vackraste litteraturminnen. "The Eternal" låter som soundtracket till den ödsligaste begravningsmarschen man över huvud taget kan tänka sig - men det är också en av de finaste och mest rörande balladerna jag hört.

Joy Division var inte onda, de var inget black metalband. Sådant mörker tilltalar mig inte. Men det mänskliga lidandet, ångesten, det desperata, det drabbar alla människor, också de "goda". Även vi som vill vara lyckliga, vill tro på Gud, vill vara snälla - vi drabbas också av det mörkret. Och då har vi de kalla syntslingorna i "Decades" att vända oss till, vi har de förvridna taggtrådsgitarrerna i "Atrocity Exhibition", tomheten som ekar mellan trumslagen i "Heart and Soul" och de ödesdigra riffen i "Twenty Four Hours". Det är inget glatt sällskap som Closer erbuder oss, men det är oändligt mycket bättre än inget sällskap alls.

När det känns som att livet springer ifrån oss, när vi inte vet hur vi ska uttrycka vår melankoli, när vi inte har energi att ta tag i någonting, när vi inte vet hur vi ska ta oss ur situationen vi hamnat i - då kan vi kanske finna en liten tröst i att någon har känt likadant tidigare.

No words could explain, no actions determine
Just watching the trees and the leaves as they fall

Ibland är det precis en skiva som Closer som behövs. Sen, när vi mår lite bättre (eller ännu sämre), kan vi ringa mamma och försöka komma på hur vi ska ta oss vidare i livet.

År: 1980
Skivbolag: Factory
Producent: Martin Hannett
Längd: 44:16

5 kommentarer:

  1. Urbant och postpunk verkar vara det som gäller på listan. Fantastisk skiva, även om jag personligen föredrar "Unknown Pleasures". Det blir mer och mer spännande att gissa på vad som komma skall, men Public Image Ltd.'s "Metal Box" borde dyka upp snart!

    SvaraRadera
  2. Så som listan ser ut hittills verkar det vara så, ja. Återstår att se om det fortsätter i samma stil!

    Såväl Unknown Pleasures som Closer är ju stone cold classics, så mycket är ju i alla fall klart. Metal Box säger du. Intressant, intressant!

    SvaraRadera
  3. Fortfarande inget Dylan, The Beatles, The Rolling Stones etc. Befriande på något vis, hur bra de artisterna än är. Musikhistorien är till för att skrivas om!

    SvaraRadera
  4. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera