tisdag 29 november 2011

95. The Field Mice - Snowball

Jag fick en gång i tiden en skiva av Martin. ”Sarah Records. Martins Megamix.” I fodralet fanns en hopvikt pappersbit med låtlistan. Mina ögon föll genast på titlar som ”Sensitive” och ”I’m in Love with a Girl Who Doesn’t Know I Exist”. Ack, hur väl kände jag inte igen mig! Hur många gånger hade jag inte längtat efter en enda blick från en älskad kvinna, och förgäves sträckt mig efter henne i min bädd när en lycklig, oskyldig dröm gäckat mig! Hur ofta hade jag inte kastat min bukett i den förbiflytande ån efter att ha förlorat min Lotte till någon Albert! Gode Gud! Vartill denna rasande, ändlösa passion? Jaja, det där var länge sedan nu.

Vad var då ”Sarah Records” för något? En politisk aktion? Ett konstverk? Ett skivbolag? Det romantiska och episka projektet att släppa hundra av tidernas bästa popsinglar och sedan lägga ned? ”Bands should do one single and then split up, fanzines finish after one flawless issue, lovers leave in the rain at 5am and never be seen again – Habit and fear of change are the worst reasons for ever doing ANYTHING.” Citatet är från den legendariska annonsen från 1993 som förkunnade slutet på Sarah Records sjuåriga existens som skivbolag. Texten i annonsen är ett hopkok av revolutionsromantik och bejakande av popmusikens, och ungdomens, flyktighet. ”När vi var nitton, ville vi inte alla bygga upp något vackert och rent, bara för att sedan förstöra det?” frågar den sig retoriskt. Sarah Records logga föreställde två körsbär – en symbol för flyktig njutning, men givetvis också för oskuld (både bildlig och mer eller mindre bokstavlig). Skivbolagets image talade till ett stort antal vita medelklassungdomar i jakt på en subkultur som passade just dem. Det visade sig att man kunde kämpa mot etablissemanget genom att vara så lite rock’n’roll som möjligt. Att den snälle killen med glasögon som gjorde fantastiska poplåtar hemma på pojkrummet, kunde bli ett nytt slags sexsymbol (eller motsvarande). Att tre nördiga tjejer i koftor kunde skapa ett legendariskt fanzine. Indiepopen var den lite präktigare brittiska medelklassens svar på punken. Glad amatörism och ”gör det själv”-attityd var inte reserverade för aggressiva män som spottade och fräste i en mikrofon.

Ett av banden som dominerade på Martins skiva hette The Field Mice. På många sätt förkroppsligar detta band det blodlösa och det könlösa som estetiskt ideal. Gitarrerna brusar lika melankoliskt som en grå vardag i en oansenlig Londonförort. De sparsmakade syntslingorna är så spröda att de går sönder om man tar i dem. Bruket av trummaskin på flera låtar tycks kunna förklaras med att ingen riktigt kan uppbåda energin till att hamra på ett trumset. Robert Wrattens röst har något menlöst, blygt och apatiskt över sig, och vågar inte riktigt höja sig över de andra instrumenten. Det gör inget. Vi fattar ändå. Den kalla vinden som skär rätt igenom tröjan finns här också. Även i en svensk småstad har unga melankoliska män tittat bort mot huset där en förlorad kärlek en gång bodde. Och mer än så behövs inte för att ta The Field Mice till sitt hjärta. Bandets första album Snowball innehåller låtar som ”Couldn’t Feel Safer” - en vacker skildring av den där sällsynta platsen där man är trygg. Det handlar inte om ångande passion eller om frustande lust. Bara ömhet. Att ha någon att hålla om. Det är det som är det viktiga, och då spelar det ingen roll vem det är man håller i. Popdängan ”This Love Is Not Wrong” är ett glödande (nåja) försvar för lesbisk kärlek.

Låten ”Sensitive” kan ses som något av ett manifest för gruppen. Likt en ung Werther för det sena 80-talet sjunger Wratten: ”My feelings are hurt so easily, that is the price I do pay to appreciate the beauty they’re killing”. Även om inte ”Sensitive” är med på originalutgåvan av Snowball, så bärs fanan vidare på detta album. Den fantastiska förälskelselåten ”Everything About You” handlar om flickan som gör till och med den trista vardagen magisk: ”Sometimes you say something so common place and every day, and to me it sounds magical”. Där någonstans ligger hela essensen av vad Sarah Records och The Field Mice handlar om. Att med utgångspunkt i det vanliga, trista och gråa, skapa något stort, fint och vackert. Bandet hann med två album och ett stort antal singlar till, innan de på sant Sarah Records-manér upplöstes efter endast tre år. På denna korta tid hann de emellertid skapa legendarisk popmusik, som betytt mycket för mig och många andra, och som vandrat mellan otaliga vänner i form av slitna kassettband och ihopbrända samlingsskivor. I mitt liv har det funnits stunder då bandets shoegazegitarrer sade allt, absolut allt, som gick att säga om livet. Så himla länge sedan var det inte.

År: 1989
Skivbolag: Sarah Records
Producent: The Field Mice, Ian Catt
Längd: 33:56

4 kommentarer:

  1. Åh, en sån där skiva där alla låtar utom en (White) är mer eller mindre oumbärliga. Vill slå ett litet slag för You're Kidding Aren't You, som har ett väldigt fint intro och en perfekt popdängelängd. Att den sen följs upp med mästerliga gråtdanstrion End of the Affair-Couldn't Feel Safer-This Love is not Wrong... Indiepop ain't noise pollution, helt enkelt!

    SvaraRadera
  2. Håller med Filip där, nästan varje låt har under någon period varit favoriten.

    Oftast är det Everything About You som sitter på tronen. Kiss & Make Up var lite svår att ta till sig till en början (jag hade bara hört Saint Etiennes cover på den, och så klart älskat den), men den har absolut visat sitt rätta jag.

    SvaraRadera
  3. Synd bara att inte Emma's House och Sensitive är med (som jag länge trodde). Då hade det förtjänat en topp 50-plats på den här listan.

    SvaraRadera