92. Violent Femmes - Violent Femmes

Okej, jag var arton eller nitton år gammal, jag lyssnade mycket på Violent Femmes. Ibland gick jag och bowlade, ibland drack jag mig full, men mest var jag hemma och lyssnade på band som Violent Femmes. Allt fanns där: den krampaktiga sexualiteten, Gordon Ganos opolerade röst, de slängiga gitarriffen som kastade fram hans frustration och ensamhet. Det var precis så jag kände mig. Bandet spelade inte en lika stor roll i mitt liv som kvalfyllda kärleksbesvikelser eller storartade fotbollsdrömmar, men det fyllde min vardag som lukten från sätena i Örebros stadsbussar, de skarpa känslostormar som färgade mina kinder och de fula tapeterna på mitt rum; otaliga minnesfragment, lösryckta, otillräckliga och skiftande, som för evigt hör samman med en tid och en plats. Var jag lycklig eller olycklig? Jag vet inte, det spelar inte så stor roll. Men Violent Femmes var en del av allt detta som man i efterhand - förgäves och till vilken nytta? - försöker ordna till en sammanhängande enhet.

Jag skulle ljuga om jag sa att Violent Femmes har följt med mig sedan dess. Jag lyssnar på deras självbetitlade debutalbum på sin höjd en gång i året, men det känns aldrig lika relevant eller viktigt längre. "Good Feeling", som tidigare alltid rörde mig till tårar, är numera "bara" en väldigt fin avslutningslåt. Jag känner mig fortfarande ensam ibland, men jag tröstas inte längre av att höra Gano skrika ut sin egen ensamhet, som på "Confessions": "And I'm so lonely, feel like I'm gonna crawl away and die", och inte ens av textrader som "Yeah, they're gonna pay, pay, pay, pay it tonight" som jag riktade mot allt och alla i min omgivning. Jag tror att det egentligen är en bra sak. Vi växer upp och smaken förändras. Att Violent Femmes ändå återfinns på den här listan måste vara ett tecken på att åtminstone ett par av oss fortfarande tycker att det är ett väldigt bra album, eller att vi inte vill klippa bort alla band till de personer vi var för några år sedan. Eller så har vi helt enkelt inte vuxit upp. Poängen med den här inledningen har inte varit att låta antyda att min relation till Violent Femmes på något sätt är unik. Tvärtom tror jag att det är väldigt vanlig bland personer som upptäcker Violent Femmes i tonåren att sluta albumet till hjärtat. Ångesten och den sexuella frustrationen måste ta vägen någonstans.

När jag återvänder till Violent Femmes är det inte för att nostalgiskt vandra bland gamla känslor och erfarenheter. Det är inte en sådan relation till musik jag vill ha, där varje album är som en grav på en oöverskådlig kyrkogård. Men det är svårt att undvika att se liket som kliver upp ur graven, borstar bort all jord från sin murkna kropp och dansar en makaber dödsdans bland alla andra gravstenar, när de inledande gitarrackorden till "Blister In the Sun" hörs från mina högtalare. Då är det svårt att märka Ganos smarta texter och Brian Ritchies exakta bas i låtar som "Kiss Off" eller "Gone Daddy Gone". Efter några genomlyssningar har jag dock motat ner liket i den svarta jorden och när Gano bryter ut i sitt "everything everything everything everything" på "Kiss Off" förstår jag varför jag en gång lärde mig att älska albumet. Det är inte samma kärlek, men det är en uppstudsig, revolterande kärlek som får mig att klamra mig fast vid alla intensiva känslor jag fortfarande har kvar i kroppen. Violent Femmes betyder fortfarande någonting i mitt liv.

Violent Femmes är inte ett album enbart för vilsna tonåringar. Det är ett album för alla människor som någon gång har känt ångesten krypa närmare, som någon gång har skrikit ut sin ensamhet i sängkudden, eller som någon gång har känt frustrationen över att inte ha fått ligga. Det är inte ett album jag plockar fram när jag mår bra, men det är inte alltid som solen skiner över mig - och varför ska man alltid vara så jävla lycklig hela tiden? Jag är dock orolig för att jag någon gång kommer att tappa förmågan att uppskatta Violent Femmes. Skulle det betyda att jag äntligen har blivit vuxen? Eller skulle det betyda att jag sakta har vaggats in i en tråkig gråmelerad tillvaro, där det inte längre finns plats för intensiva känslor? Eller är det precis vad det innebär att växa upp? Jag vet inte, det är frågor som ingen kan svara på. Men än så länge säger Violent Femmes tillräckligt mycket om min tillvaro för att jag ska kunna älska dem. "Good Feeling" rör mig inte längre till tårar, men när Gano klamrar sig fast vid lyckan i albumets sista låt är det ändå tillräckligt för att jag ska tänka att ja, så där känns det ibland. Lika hopplöst och vackert på samma gång.

År: 1983
Skivbolag: Slash Records
Producent: Mark Van Hecke
Längd: 43:21