fredag 16 december 2011

82. Elvis Costello - This Year's Model

Det tog lång tid innan jag började lyssna på Elvis Costello. Jag tyckte han framstod som lite jobbigt nördig, lite för lik den där ironiska killen som tror han är så jävla smart. När jag väl upptäckte honom så märkte jag vad han egentligen var: en nördig, ironisk kille som tror han är så jävla smart - men med bett. Det handlade ju inte om förnöjt refererande eller tröttsamma hipsterposer. Det vi hör på Costellos tidiga album är en (mestadels) arg ung man som spottar ur sig sina besvikelser och frustrationer; men en som gör det med finurlig och välformulerad syrlighet. Han är intelligent på ett befriande sätt, inte på ett påfrestande överbelastat sätt.

This Year's Model är Costellos andra album och det mest utåtriktat arga av alla hans klassiska verk. Det var också här The Attractions började backa upp Costello med sin drivna, halvneurotiska rock; något som skulle visa sig passa den missnöjde britten perfekt. "No Action" inleder skivan och det första vi hör är Costellos röst som väser fram: "I don't wanna kiss you, I don't wanna touch", innan The Attractions säger ungefär samma sak fast med trummor och gitarrer. Naturligtvis ska det snart visa sig att berättarjaget visst vill ha fysisk närhet - det är just det som är problemet, att han inte längre erbjuds det - och nog sjutton är sånt tillräckligt för att göra en förbannad. Raden "Everytime I phone you, I just wanna put you down" fångar känslan perfekt. Om man bara vill slänga på luren så fort man börja prata med en viss person, varför fortsätter man ringa hela tiden? Därför att det är så kärlek, besvikelse och ilska fungerar. Inte är man felfri själv heller, och ens egna brister framstår särskilt tydligt när man är så uppretad att man häver ur sig saker i affekt. Ibland tar man till småaktiga förolämpningar ("Don't act like you're above me; just look at your shoes" slipper han ur sig på "Lip Service"), ibland avslöjar man bara sin egen svartsjuka ("I don't like those other guys looking at your curves" är raden som inleder "Living in Paradise", och berättaren blir knappast mer sympatisk ju längre låten går. Men musiken är ljuvlig.) Ingen är perfekt, varken subjekt eller objekt. Det är musik som känns ärlig.

Jag ska inte låtsas som att det är glasklart vad alla låtar handlar om, men det är heller ingenting jag sörjer. Alla som någon gång fallit för Bob Dylan vet att otydligheten och ambivalensen är en del av attraktionskraften. Albumets höjdpunkt, "(I Don't Want to Go To) Chelsea", tror jag handlar om prostitution, men det finns säkerligen avvikande åsikter. Kanske kritiserar den en hipp kulturelit och dess ytliga tillställningar? Som sagt: vi behöver inte veta. Är det inte därför vi älskar så mycket av den bästa musiken? Är det överhuvudtaget inte något som utmärker stor konst? Vi kan tolka en låt som "(I Don't Want to Go To) Chelsea" olika, eller inte tolka den alls - och ändå älska den lika mycket. För det oemotståndliga beatet är detsamma för oss alla, den ylande syntslingan missförstår vi inte, närvaron i rösten uppfattas av vem som helst som lyssnar.

Men ibland tycker man väl sig ändå kunna förstå rätt tydligt vad han vill säga, och det är viktigt att påpeka att Costellos missnöje inte bara är begränsade till personliga relationer. I "This Year's Girl" är det inte den den senaste modellstjärnan eller sexsymbolen som kritiseras (för dem känner han bara medlidande), utan tomheten och ytligheten som omsluter alltihopa: det som skapas av mediecirkusen, men också av alla oss "vanliga människor" som stirrar på affischerna. I "Radio Radio" får etablissemanget en känga, och vi påminns om varför Elvis Costello trots sin musikalitet och lyriska intelligens faktiskt brukade räknas till punkscenen.

Jag hoppas inte ni fått en skev bild av albumet nu. Alla ni melodiälskande och lyckosökande musikfans behöver trots att jag använde ordet "punkscen" inte misströsta det minsta. Snarare än punk är This Year's Model ett bitskt och smart popalbum. Popmusik har alltid levt på kontrasten mellan bittert och ljuvt, extatiskt och melankoliskt, lyckligt och sorgset. Hur många beska kommentarer Costello än spottar ur sig går det inte att frångå det faktum att det är en stor glädje att lyssna på skivan. Låtar som "The Beat" och "Night Rally" får mig helt enkelt på oförskämt gott humör. Och det är helt okej. Människan är full av kontraster; vi kan vara glada och arga på samma gång. "Sometimes I almost feel just like a human being" sjunger Costello på "Lipstick Vogue". För den som vill känna sig lite mer som en riktig människa med genuina känslor och självständiga tankar rekommenderas This Year's Model utan reservationer.

År: 1978
Skivbolag: Radar
Producent: Nick Lowe
Längd: 35:44


10 kommentarer:

  1. Den här får faktiskt inte stå okommenterad. Men så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Du har ju redan skrivit om det så bra.

    SvaraRadera
  2. Helt klart en av hans bästa skivor. När jag tänker på "This Years Model" är det framför allt "The Beat" och "Lip Service" som dyker upp i huvudet, men det är verkligen en upplevelse (en fartfylld sådan) att lyssna på albumet back to back.

    SvaraRadera
  3. Filip: :)

    3drikard: Två av de catchigaste och bästa låtarna helt klart. Jag gillar att skivan är förhållandevis kort också, finns inte mycket utrymme för fillers. 35 minuter är en perfekt albumlängd.

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Excelente blog de muy buen contenido, Gracias un saludo Att. calderas junkers

    SvaraRadera
  6. Visitenos, muy inteserante, blog de muy buen contenido Calderas de gas

    SvaraRadera
  7. Las temas son fabulosos, me encanta. saludos
    Calderas de Gas

    SvaraRadera
  8. Excelente,los mejores momentos me los paso aquí. temas de discusión favulosos
    calderas

    SvaraRadera
  9. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera