tisdag 13 december 2011

85. James Carr - You Got My Mind Messed Up

Soul är en väldigt omedelbar genre, den talar direkt till hjärtat. Det går inte att tänka sig fram till att man älskar Sam Cooke, det förstår man på en gång, omedelbart vid "Darling, you send me". Jag delar ogärna in mitt liv i perioder och än mindre i avgörande ögonblick, men första gången jag lyssnade, verkligen lyssnade på soul, förändrade det mitt liv. När Smokey Robinson eller O.V. Wright eller Bobby Womack sjöng om kärlekens fröjder och omöjlighet var det som om någonting stannade till inom mig, och allting i min närhet, alla problem och alla saker jag var tvungen att göra, förminskades och gick sönder under musikens förgörande kraft. Från den tidpunkten plöjde jag ett zickzackmönster i det amerikanska soullandskapet, från New Orleans svängiga rytmer till tårarna i Philadelphia. Men jag återkom alltid till soulens vagga, där allting startade: den amerikanska södern, Memphis och skivbolaget Stax.

Historien om James Carr är en historia om oförberedd framgång, mental sjukdom och tragisk glömska. Det är en sorglig historia, med små, ljusa inslag - låtarna vi ständigt återvänder till - som envist glittrar mot allt elände. Historien om James Carr är dessutom en del av soulens historia, som inte bara är en framgångssaga, utan som också, precis som alla andra sagor, består av fruktlösa försök, förhoppningar som grusas och karriärer som avslutas i förtid. När Carr upptäcktes sjöng han (som så många andra blivande soulstjärnor) i olika gospelgrupper i Memphis. Han var tillbakadragen och disträ, och kom bara till liv framför mikrofonen. De gånger han hade lust det vill säga. Till alla musikers och producenters stora frustration kunde det ta flera timmar innan Carr kom sig för att börja sjunga. En gång försvann han från inspelningsstudion. Man började leta efter honom och hittade honom till slut på taket, helt orörlig och med blicken någonstans i fjärran. Men Carr kunde sjunga. När han lyfte sin röst över låtar som "These Ain't Raindrops" och "You've Got My Mind Messed Up" sammanfattade han vad soul från Memphis handlar om. Carr spelade förvisso inte in sina låtar för Stax, men flera av bakgrundsmusikerna på You Got My Mind Messed Up var från det lilla skivbolaget. Precis som på all bra soul från Stax är det rösten som är i centrum, det är kring den som allting annat - rytmen, gitarrerna och den underbara blåssektionen - kretsar. Och Carrs röst kunde förmedla det mesta. På samma gång intensiv och känslig pendlar den mellan subtila viskningar och glödande refränger.

You Got My Mind Messed Up fungerar som ett konceptalbum. Det börjar i besvikelse. Låtar som "Pouring Water On a Drowning Man", "I Don't Want to Be Hurt Anymore" beskriver hur kärleken har övergått till kyla och desillusion. "You warm me with your kissing/Then you leave me in the cold" sjunger Carr på inledningslåten. Men efter besvikelsen måste man hitta ett sätt att gå vidare, man måste försöka glömma: andra sidan av albumet innehåller låtar som "I'm Going for Myself" och "Forgetting You". Men en låt är värd att stanna extra länge vid. Skriven av det legendariska låtskrivarparet Dan Penn och Chips Moman är "The Dark End of the Street" inte bara albumets och Carrs karriärs höjdpunkt, utan en av de bästa soullåtarna någonsin. "The Dark End of the Street" beskriver en förbjuden kärleksrelation som äger rum i mörkret, i skuggorna, långt från alla andra människors blickar. Carrs röst ligger smeksamt över de vemodiga tonerna, och när han i slutet beskriver hur de tvingas titta bort när de råkar mötas på gatan, går det att ta på bedrövelsen. Ingen cover (inte ens Aretha Franklins hjärtskärande) kommer i närheten av Carrs originalinspelning. "The Dark End of the Street" är lika mycket en hyllning till kärleken som en elegi över smärtan, oupplösligt knuten till alla bra känslor i livet.

Carr försvann in i dimman. Det blev svårare och svårare att få honom att spela in låtar, och skivbolaget Goldwax, som hade Carr som sitt stora affischnamn, gick i graven 1969. Carr nådde aldrig de höjder man hoppades på, och hans namn försvann från musikhimlen. Men You Got My Mind Messed Up finns kvar, och hans röst har fortfarande förmågan att beröra och nå fram till det hårdaste hjärta. "If I thought that you had loved me/I would wait, I would wait a million years" sjunger Carr på "These Ain't Raindrops" och fortsätter "How will I face tomorrow/And all the lonely lonely lonely lonely years?", och det är så sorgligt och så vackert att världen borde stelna i sin meningslösa tomhet. James Carr är mannen för alla vinternätter, för alla brustna hjärtan, för alla älskande.

År: 1966
Skivbolag: Goldwax
Producent: Rudolph V. "Doc" Russell
Längd: 29:33

7 kommentarer:

  1. Christian Håvestad13 december 2011 kl. 18:45

    Ja, en av de tio bästa soulplattorna någonsin. Förvånansvärt långt ned på listan, men Johannes kanske fick kämpa lite i uppförsbacke mot Martin och Gabriel...

    SvaraRadera
  2. Utan att direkt motsäga ditt uttalande Christian vill jag ändå påpeka att jag älskar den här skivan. Jag vill inte att några andra rykten riskerar att spridas. Så, då var det sagt. Nu kan jag fortsätta med whatever det var jag höll på med. :)

    SvaraRadera
  3. Älskar samlingen "The Complete Goldwax Singles" av denne gigant. Han borde vara lika namnkunnig som James Brown, Marvin Gaye och Curtis Mayfield. En av mina favoritsångare, till och med en bagatell som "Row, Row Your Boat" är fullständigt magisk i denne mans version!

    SvaraRadera
  4. Christian: Så var det ju, även om Martin - som han så elegant själv underströk - också hade lite kärlek över till Memphis.

    Jonas: Ja herregud, Carr skulle kunna sjunga om vad som helst och det skulle låta lika hjärtskärande. Rent röstmässigt är det få som kommer i närheten.

    SvaraRadera
  5. Jag vill understryka att den fick några viktiga poäng av mig också. (Den hade åtminstone varit många fler placeringar ovanför Abbey Road om jag hade fått bestämma.) Men ok, jag kanske inte riktigt ä l s k a r den i dess helhet. "At The Dark End of The Street" däremot, där snackar vi kärlek från min sida.

    SvaraRadera
  6. Kände inte alls till James Carr - men jag är glad att jag nu har fått stifta hans bekantskap!!Underbar
    C

    SvaraRadera