86. The Beatles - Abbey Road

Jag har aldrig besökt Thailand. Det är så många som åker dit, älskar det, pratar om det. Folk åker dit på sommaren för att de är lediga, folk åker dit på vintern för att komma till solen. Ungdomar åker dit för att festa, rika för att bo i lyxhus, ensamma män för att skaffa sig en fru. "Thailand" är ett ord som aldrig får vila, aldrig får lov att finna ny attraktionskraft. Jag är trött på stället och då har jag alltså inte ens varit där. Jag tror att många har samma problem med världens mest berömda popgrupp - jag vet att jag har haft det. The Beatles är så kända, respekterade och omtalade att man inte orkar kolla upp dem, inte på riktigt. Namnet innefattar så mycket mer än bara musik: det är biografier, dokumentärer, affischer, topplistor, t-shirts, skrönor... Bandets melodier har i en form (skolavslutningsframträdanden) eller annan (panflöjtsmuzak) följt med oss hela livet. Det blir till slut svårt för oss att avgöra om det vi hör är bra eller dåligt; tonerna är alldeles för välkända.

Då kan det hjälpa att möta musiken på ett nytt sätt. Man kan sätta sig ner och lyssna på något av deras album från början till slut, uppmärksamt och fördomsfritt, och försöka vifta bort allt det där musikaliskt oväsentliga stoffet hos The Beatles som bildar en vägg mellan själva lyssnaren och musiken. Det var ett vanligt band, tänker man, och inser då hur otroligt skickliga detta vanliga band var på att snickra ihop tilltalande poplåtar i allmänhet och himmelska melodier i synnerhet. Det kan också hjälpa att lyssna på någon alternativ version som man inte hört tidigare. Det låter inte längre som det The Beatles man är van vid och då slår det en - vilken fantastisk låt det är! Man går sedan tillbaka till originalet, som i de flesta fall är ännu bättre, och återupptäcker på så vis gruppens storhet.

Med detta sagt så tycker jag ändå att flera av The Beatles klassiska album har brister. Framförallt så finns det alltid någon onödig plump intryckt - "When I'm Sixty-Four" låter som en hurtig barnlåt, "Yellow Submarine" låter som en ännu hurtigare barnlåt och "Ob-La-Di Ob-La-Da" - är det okej om jag lämnar den utan vidare kommentarer? Men, säger någon, också Abbey Road har kandidater till den skaran. Hör inte "Maxwell's Silver Hammer" och "Octopus's Garden" dit? Jag erkänner att låtarna är bagateller, men jag finner de charmiga snarare än irriterande, och de har heller inte lidit av lika mycket överspel som till exempel "Yellow Submarine". Det starkaste argumentet för Abbey Road handlar dock inte om avsaknaden av svaga låtar, utan mängden välskrivna kompositioner. Inget annat The Beatlesalbum har så hög andel starka poplåtar. Viktigast av allt: det är låtar som letar sig in under huden.

Det är annars ett problem jag ibland kan ha med bandet, jag hör den otvetydiga kvaliteten men berörs inte riktigt av musiken. Stycken som är otroligt kompetenta, men som inte betyder så mycket för mig egentligen. På Abbey Road, däremot, finns det många så verkligt fina låtar att distansen mellan oss och musiken försvinner. Vi sitter inte längre här i soffan och lyssnar på The Beatles som är därborta i högtalarna - nej, nu befinner vi oss mitt i musiken, uppslukade av en bedårande melodi och ett genuint uttryck. George Harrisons geniala bidrag "Something" och "Here Comes the Sun" är sådana låtar, det är också "Oh! Darling", "Because" (harmonierna!), "You Never Give Me Your Money" och "Golden Slumbers". Inget kitsch, inget misslyckat experimenterande, inget löjligt. Bara fantastisk popmusik. En låt som "I Want You, med sina tunga, släpande och drömska gitarrslingor samt en speltid på över sju minuter, har en hel del gemensamt med rockmusik frånt sent 60-tal och jammigt 70-tal. Sådan musik vi popmänniskor gärna rynkar på näsan åt. Men den skiljer sig också från mycket av den musiken: här känns inga utsvävningar som excesser, inget solo som en täckmantel för en tom och innehållslös låt. The Beatles var för skickliga låtskrivare för att hamna i den fällan.

De flesta som har problem med Abbey Road brukar peka på den sammanhängande sviten som andra delen av albumet består av. Jag kan inte hålla med att den skulle utgöra en svaghet. Vi serveras många korta stycken som sömlöst glider in i varandra. Melodislingor från skivans tidigare låtar återkommer här och där och bildar en smakfull kompott av symfoniska McCartneystråkar, drag av Elton John, bombastiska körer och till och med hårdare rock - innan den lilla trudelutten Her Majesty avslutar albumet. Nu när jag läser igenom den nyss skrivna meningen inser jag att kompotten utifrån beskrivningen knappast framstår som särskilt "smakfull", men det är alltså just vad den är. Under slutet av 60-talet stod The Beatles på sin kreativa topp och experimenterandet de sysslade med på Abbey Road fungerade i mitt tycke bättre än experimenterandet på deras föregående album.

"Come together", sjunger John Lennon på den briljanta öppningslåten, men den som har studerat albumets klassiska omslag har förmodligen redan där sett tecken på att gruppen tvärtom var på väg att splittras. Lennon ser nästan lite tjurig ut, med händerna i fickan och i sin egen värld. Alla tycks egentligen vara upptagna av sina egna tankar. Ett år senare hade sagan om Fab Four nått sitt slut. Abbey Road var deras sista gemensamma kraftansträngning, och det är den skivan jag helst vänder mig till för att minnas historiens största popgrupp. För det är faktiskt något jag vill ibland. Och helt ärligt: när jag vandrar runt i vintermörkret finns det väldigt få ställen jag hellre skulle åka till än ett soligt Thailand.

År: 1969
Skivbolag: Apple
Producent: George Martin
Längd: 47:23