onsdag 14 december 2011

84. Nick Drake - Five Leaves Left

Stanna ett tag vid omslagsbilden till Nick Drakes debutalbum Five Leaves Left, och du ser en välklädd ung man som lutar sig mot ett fönsterbräde, ett varmt ljus faller på hans ansikte och hans blick söker sig ut genom det öppna fönstret; solskenet gör att ett kompakt mörker breder ut sig på väggen bakom honom. Utanför fönstren ser vi vad som tycks vara en ljuvlig sommardag, men mannen inskränker sig till att vara en åskådare, han kan inte lämna sitt passiva tillstånd. Det är en bild av en man som är fången i världen, fången i sin egen känsla av otillräcklighet. Det är en bild av melankoli. Omslagsbilden framställer Drakes oförmåga att ta del av världen, en värld han efter ett antal misslyckanden och besvikelser inte förstod.

Drake lämnade efter sig tre album, inbördes ganska olika: Five Leaves Left följdes av den rikt orkestrerade Bryter Layter och slutligen av den avskalade Pink Moon. I debuten förenas underbara stråkpartier med Drakes poetiska och pessimistiska syn på världen. Men det här är inte Pink Moon, som bokstavligen är dränerad på allt som har med hopp att göra. I "Man In A Shed", där Drake reflekterar över sin isolerade tillvaro, sträcker han till och med ut handen mot kärleken:
Please stop my world from raining through my head
Please don't think
I'm not your sort
You'll find that sheds are nicer than you thought.
För mig öppnar Drakes musik en del av verkligheten som tidigare har varit gömd. Det är som om Drakes röst, precis som solens värmande strålar i omslagsbilden, förärar tillvaron ett overkligt skimmer; allting förlorar sin ursprungliga innebörd, innan de, när musiken tystnar, återtar sin plats i verklighetens ordning. En kniv på mitt matbord går inte längre att skära med, den förvandlas till den skarpa reflektionen i knivbladet, en smekande hand rör vid mina böcker, som inte längre går att läsa, och på väggen anordnas, tack vare mina nerdragna persienner, en oändligt mångskiftande ljusföreställning. Den här sammansmältningen av dröm och verklighet är typisk för Drakes musik. Drakes oförmåga att ta del av världen speglas i en frånvarande och sårbar röst, som dock efter flera lyssningar gör sig påmind som en påtaglig närvaro. Många menar att Drake var influerad av den engelska poeten William Blake som han läste vid universitetet, och visst finns det likheter. Drakes texter är enkla och åskådliga, och de leder ofta till att han blottar världens och människors ondska, som i "Saturday Sun", där en solig lördag övergår till en regnig söndagshimmel, samtidigt som uppfattningen av de människors som har lysts upp av solskenet förändras den med.

Vid sidan av känslan att inte tillhöra världen, av utanförskap, lider melankolikern ofta av sömnlöshet. Den rumänske filosofen E.M. Cioran menade att den sömnlöse, till skillnad från andra människor, erhåller en sorts klarsyn som kommer sig av att han inte lugnas av känslan (illusionen) att varje uppvaknande, varje ny dag, innebär någonting nytt. Den sömnlöse tar inte del av mänsklighetens organiska dygnsrytm, han är fast i en oföränderlig klarsyn och dömd att aldrig glömma. Cioran menade att allt han hade skrivit hade utarbetats under sina nattliga vandringar; Drake skrev sina bästa melodier på morgonen, efter att ha stökat omkring på natten. "River Man" är en av dessa melodier, mörk och uppskakande eller nästan optimistisk, allt efter vilken tid på dygnet man lyssnar eller vad i låten man lägger märke till. "River Man" är Five Leaves Lefts höjdpunkt, men det finns mycket mer att upptäcka: från "Day Is Done", som utvecklar temat att dagen lider mot sitt slut och att det är för sent att börja om, till den vemodiga "Fruit Tree", där Robert Kirbys stråkarrangemang vackert harmonierar med Drakes röst.

Det är förstås möjligt att lyssna på Nick Drake, tycka att melodierna är bra och lämna honom därhän. Jag hoppas att det är så för de flesta människor, att de inte behöver Drake, att de lever helt, odelat och sorglöst. Men det finns ett annat sätt att uppskatta honom. Många människor känner ett behov av någon som sätter sin röst till känslan av att vara ensam i en kall och hård värld. Det är möjligt att Drakes uppmaning i "'Cello Song"
And if one day you should see me in the crowd
Lend a hand and lift me
To your place in the cloud.
är det sätt som Drakes röst och låtar fungerar för dessa människor. Det är som om Drake i sin musik sträcker ut en hand till lyssnaren och välkomnar henne till en värld där hon inte längre är ensam. Gemenskapen ligger i musiken och Drakes illusionslösa texter. Det är fortfarande en värld av cynism och kyla, där människor inte når sina drömmar och där kärleken lämnas obesvarad, men det är en värld där Drakes mjuka röst kan skänka något slags trygghet och som tack vare honom är en smula vackrare.

År: 1969
Skivbolag: Island
Producent: Joe Boyd
Längd: 41:43

12 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Excelente blog de muy buen contenido, Gracias un saludo Att. calderas junkers

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Lo mejor es encontrar blogs como este para pasar un buen momento
    calderas

    SvaraRadera
  5. Las temas son fabulosos, me encanta. saludos
    Calderas de Gas

    SvaraRadera
  6. Las temas son fabulosos, me encanta. saludos
    Calderas de Gas

    SvaraRadera
  7. Excelente,los mejores momentos me los paso aquí. temas de discusión favulosos
    calderas

    SvaraRadera
  8. Excelente,los mejores momentos me los paso aquí. temas de discusión favulosos
    calderas

    SvaraRadera
  9. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera