83. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy

På "Graduation Day" från College Dropout sjunger Kanye West att han har något bättre att göra än att gå i skolan. Hans mamma är orolig för honom, hon vill att han skaffar ett "good ass job, just like everybody". Men hon glömmer en sak: "She ain't walked in my shoes/I'm just not everybody". Där, på College Dropout från 2004, startar Kanyes makalösa självupptagna projekt, ett projekt som på många sätt kulminerar i My Beautiful Dark Twisted Fantasy sex år senare. Albumet innehåller det inom hiphopvärlden obligatoriska självförhärligandet ("the same people that tried to blackball me/forgot about two things, my black balls"), men det innehåller också självironiska delar. "I'm so gifted at finding what I don't like the most", sjunger han på "Runaway". Så jävla begåvad är Kanye, att han inte alltid hittar rätt. När han stal mikrofonen från Taylor Swift på MTV-galan 2009 framstod han inte bara som en missunnsam idiot, "a jackass" för att använda Barack Obamas ord, utan han fick också miljoner fans att vända honom ryggen. Kanye hade visserligen gjort något liknande tre år tidigare när han sprang upp på scenen när Justice vann priset för bästa video, men det var liksom bara ett par rufsiga fransmän och inte en söt tjej. Kanyes agerande vid MTV-galan går inte att försvara, men händelsen gjorde det möjligt för honom att återvända med 2010 års My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Kanye satte eld på sig själv, till allas åsyn, för att två år senare resa sig som Fågel Fenix ur askan.

My Beautiful Dark Twisted Fantasy är ett självupptaget monument, i klass med Foster Kanes Xanadu eller pyramiderna. Och det bästa av allt? Det är fullkomligt briljant. Att lyssna på albumet är som att upptäcka att klassens jobbigaste person, han som ingen orkade hänga med, har bäst musiksmak; det är som att upptäcka att klassens loser, han som hoppade av högstadiet, har tjänat ihop till en förmögenhet och nu bjuder in oss till en överdådig fest. Med gyllene kuvert i handen följer vi Kanye, som likt en cynisk och elegant ciceron leder oss bland all ståtlig extravagans. Först är vi som nyvakna barn: vi ser färger, former och rytmer som känns i hela kroppen. Vi lyssnar på "POWER" och "All of the Lights" och känner oss bäst i världen. Sedan lyssnar vi på texterna och förstår att Kanye reflekterar över sitt liv och över sitt fall: "Lost in translation with a whole fuckin' nation" och "I'm headed home, I'm almost there". Det är som om Kanye i slutet av varje textrad står med utslagna händer och med ett skevt leende på läpparna: här är jag, en svart jävel, "the abomination of Obama's nation", ta mig för den jag är.

My Beautiful Dark Twisted Fantasy är inte en minut för lång. Strax efter mitten av albumets längd hittar vi "Runaway", som från kalla ensamma pianoklink i början höjer sig till en praktfull nio minuters lång skål, för alla douchebags, assholes och scumbags därute. "Runaway" är albumets självklara medelpunkt, en vacker och bitter låt om hur han sviker sin tjejs förtroende. Till henne har han bara ett råd: "You been puttin' up with my shit just way to long ... Baby I got a plan, run away as fast as you can". Men det finns fler höjdpunkter. I "So Appalled", med bl.a. Jay-Z som gästrappare, återvänder han till händelsen på MTV-galan: "I went from the favorite to the most hated/But would you rather be underpaid or overrated?" Men låten är också en insiktsfull analys av musikindustrin och ett blaserat rikemansliv: "Champagne wishes, thirty white bitches ... Five star dishes, different exotic fishes/Man, this shit is fucking ridiculous". "So Appalled" är The Great Gatsby för 00-talet, en naken och avslöjande skildring av välstånd och överdåd i kontrast till samtidens finanskriser, korruption och arbetslöshet.

Att Kanye använder My Beautiful Dark Twisted Fantasy för att tala om sig själv innebär inte att albumet inte innehåller skarpa iakttagelser om hur han (och andra svarta) uppfattas i media. Det provocerande albumomslaget, där en vit naken kvinna med änglavingar sitter grensle över en svart man, är kanske det tydligaste exemplet. Mannen har en grön flaska i handen och kvinnans bröstvårta lyser röd som en karamell framför mannens hånleende mun. På "Hell of a Life" får vi en förklaring: "Said her price go down, she ever fuck a black guy/Or do anal, or do a gangbang/It’s kinda crazy that’s all considered the same thing". Kanye leker med kulturella föreställningar om svarta män. Tittar vi noga på bilden ser vi dock att även kvinnans mun är förvriden i en grimas; de är båda lika goda kålsupare (som man av någon anledning säger i Sverige). Jag tänker på "Blame Game", som klockar in runt åtta minuter, där Kanye beskriver hur ett förhållande sjunker ner i ett finmaskigt nät av ömsesidiga anklagelser, skuldkänslor och ilska. Chris Rocks insats på den sista tredjedelen av låten är fenomenal, när han fingerar ett telefonsamtal till Kanyes flickvän och entusiastiskt berömmer hennes sexuella framsteg, varpå hon upprepande gånger svarar "Yeezy taught me".

Den enda låten på hela albumet som inte handlar om Kanye själv (och som inte ens innehåller hans röst) är "Who Will Survive In America", som samplar soulhjälten Gil Scott Heron och som rundar av albumet i en politisk ton: "America is now blood and tears instead of milk and honey". Vissa kritiker har ansett att låten inte hör hemma på albumet, eftersom den till skillnad från alla övriga låtar har en politisk udd. Jag tycker precis tvärtom. "Who Will Survive In America" fångar in albumets alla element av lyxigt överdåd, sex och relationsbekymmer och sätter dem i samband med dagens politiska situation. Dessa kritiker måste ha missat att en stor del av My Beautiful Dark Twisted Fantasy tangerar Scott Fitzgerald eller Martin Frys ambitioner: att visa på kylan och tomheten som döljer sig bakom allt överdåd.

Kanyes mamma dog 2007, i följderna av en misslyckad plastikoperation. Hon fick aldrig se sin son skaffa ett "good ass job". Men han klarar sig, trots att han inte är som alla andra. På "Gorgeous" knyter Kanye an till sitt debutalbum, College Dropout.

This the real world, homie, school finished
They done stole your dreams, you dunno who did it
I treat the cash the way the government treats AIDS
I won’t be satisfied til all my niggas get it, get it?

Albumet fungerar på många nivåer: som en njutningsfull orgasm, som en vacker odyssé, eller som en genomlysning av all extravagans. När vi har lyssnat klart är vi inte längre som nyvakna barn: vi har tagit del av cynismen och råheten. Vi känner oss som Gatsby, när han i skuggan av sitt stora hus, med tom blick tittar ut mot ett avlägset fjärran. Men inte riktigt som Gatsby. Festen kanske är slut, men någonstans i kroppen lever en rytm eller melodislinga sitt eget liv. Den får oss att vilja genomleva allt på nytt: berusningen, färgerna och baksmällan, vars cirkulerande rörelse griper om och innesluter våra liv.

År: 2010
Skivbolag: Roc-A-Fella, Def Jam
Producent: Kanye West, m.fl.
Längd: 68:42