En dag år 1998 blir en man arresterad för att ha stulit i en butik. Stölden skulle finansiera hans drogberoende och resulterade i att mannen fick sitta inlåst i sex år. Hans namn var Dan Treacy och sjutton år tidigare - år av depression, fattigdom, galenskap och genialitet - hade han tillsammans med sitt band skapat ett av 80-talets mest inflytelserika och älskvärda indiepopalbum; ett album som på många sätt definierade indiepopen innan den ens hade blivit en genre.
En av de bästa sakerna med punken var alla märkliga människor den drog fram i dagsljuset. Det är väl en fördel med varje ny våg, varje omvälvning: plötsligt dyker figurer upp som man tidigare knappt hade kunnat föreställa sig. Var befinner sig alla dessa original innan ljusskenet riktas mot dem? Var håller de egentligen hus? Vad gäller den tonårige Londonbon Dan Treacy, sedermera huvudfigur i Television Personalities, så spelade han Pink Floyd-covers med sina polare i mitten av 70-talet, innan punkvågen bröt ut och svepte med sig gänget in i studion, och så småningom i händerna på legendariske DJ:n John Peel. Denne skulle framför allt fatta tycke för "Part Time Punks" - en hejdlös drift med osäkra punkare, bandets genombrott och kanske fortfarande deras mest kända låt. År 1980, då Treacy var 20 år, påbörjades inspelningen av debutalbumet And Don't the Kids Just Love It.
Vi har haft många exempel på fantastiska produktioner på listan: Thom Bells ljuva arrangemang på The Stylistics och Brian Enos mångfacetterade ljud på Remain In Light, är två exempel. And Don't the Kids Just Love It däremot, har en produktionsnivå mer liknande den som råder på mitt gamla högstadiebands bästa låtar, inspelade i min kompis sovrum. Som producent till albumet står en man med det pampiga namnet "Vic Hammersmith-Broadway" - en blinkning till The Jams producent Vic Coppersmith-Heaven och ett rent påhitt av gruppen som producerade albumet själva. Den kompromisslösa viljan att gå sin egen väg, som kännetecknar bandets hela karriär, är på detta album lätt att förväxla med barnslig naivitet och uppriktighet. Det är som om Treacy ville säga: "Jag sjunger om precis vad fan jag vill, och jag tänker skapa briljanta små poplåtar även om ljudkvaliteten är åt helvete." Det är naturligtvis oerhört charmigt. Även om det 1981 kanske bara lät billigt och fånigt, så framstår albumet idag som själva symbolen för den där lågbudgetcharmen som gör att vi alla blir varma om hjärtat av Pavement och gamla Sarah Records-singlar. Till viss del är det kanske en gammal vålnad som ligger bakom detta: jakten på Autenticitet i konst. Denna jakt har dock ofta handlat om att romantisera det främmande i alla dess former; avlägsna tider, länder, kulturer och klasser; medan jag skulle tro att de flesta som gillar Television Personalities gör det för att de kan identifiera sig med Treacy och hans musik. Den falska rösten och den brusiga produktionen gör att musiken känns närmare. Det som av många skulle kunna upplevas som mediokert, förstärker istället bara den konstnärliga uplevelsen för andra. Att se något genialiskt uppstå ur så osannolika förhållanden är på något vis trösterikt.
Men man ska inte tjata om lågbudgetproduktionens charm för mycket. Det här är verkligen inte musik som är "så dålig så att den blir bra". Albumet är fascinerande, berörande och roligt, och Treacy har en alldeles utmärkt känsla för låtsnickeri. Ofta, som i "The World of Pauline Lewis", utnyttjas det klassiska tricket där upplyftande melodier kombineras med ett djupt tragiskt innehåll. Och budgetproduktionen är inte bara charmig. Lyssna på den bistra familjeskildringen "This Angry Silence" till exempel. Textens oro och mörker matchas perfekt av den bullriga, ekande ljudbilden. De gälla, spökliknande bakgrundskörerna, som återkommer flera gånger på albumet, blir extra kusliga och uttrycksfulla i den skramlande, sparsmakade omgivningen. Ett annat exempel är det ödsliga ljudlandskap som Treacys sorgsna stämma vandrar i, på "Diary of A Young Man".
Ofta träffar låtarna perfekt i den där punkten någonstans mellan bitterhet och humor, som tycks vara så tilltalande för oss människor. "Jackanory Stories" är ett utmärkt exempel. Jackanory är ett klassiskt brittiskt barnprogram där en skådespelare sitter och läser högt ur en bok. Helena Bonham Carter, Jeremy Irons, Ian McKellen, Peter Sellers... alla har de suttit i en fåtölj och haft högläsning för unga engelsmän. Dan Treacy framkastar nu tanken att hela livet egentligen inte är något annat än en förutsägbar och meningslös saga, precis som de som läses upp i Jackanory: "Just like life there's a good beginning, but there is no middle, so you might as well skip to the end. It's the same old story, and I've heard that story a thousand times before." Dagboksanteckningarna i ovan nämnda "Diary of A Young Man", är inte mycket muntrare: "I draw the curtain on another day, I pick up my diary but there's nothing to say". Den bittra synen på livet, säkert bekant för många andra 20-åringar, kommer kanske ändå starkast till uttryck i sista raden på "A Family Affair": "I telephoned God today, but all I got was the answer machine".
Texterna på albumet rör sig överlag mellan det sorgliga och det bitska, det svartsynta och det komiska. På många sätt kan man se And Don't the Kids Just Love It som en föregångare till indiepopens estetiska ideal: punkens gör-det-själv-attityd, men med spensliga kufar istället för agressiva män, mer sorg än ilska, och en uppmuntran till att vara lite knäpp och läsa böcker. Men det här var långt innan det blev ett trivsamt medelklassideal för bortskämda slynglar. Treacy var verkligen ett original, som utvecklade sin musik långt bortom indiepopens ramar, in i psykadelia, noise och vad som helst som passade bäst för att uttrycka hans personliga vision. Det går emellertid att hitta en hel del likheter med indieikonen Morrissey; Treacy hade också han udda intressen (inte minst brittisk 60-talskultur förenar de båda), ironisk humor och känsla för det tragikomiska i tillvaron - men till skillnad den så framgångsrike Morrissey så sjöng Treacy falskt, dolde popmelodierna och de bitterljuva texterna i oväsen, och knarkade alldeles för mycket. Han var inte en artist för de stora scenerna och om The Smiths-sångaren var en kombination av kuf och romantisk hjälte, så var Treacy bara en kuf. Därför kommer han aldrig bli mer än en udda kultfigur och Television Personalities aldrig mer än ett udda kultband - ett faktum som givetvis får många av deras fans att älska dem ännu mer.
Det senaste jag hörde om Treacy var att han var på väg att återhämta sig efter att ha legat i koma efter en hjärnoperation. Hans syster rapporterade i slutet av november att han precis skulle börja öva upp talförmågan igen. Hur det gått med honom sedan dess vet jag inte. Det är inte utan att man tänker på Treacys ord om den lika enigmatiske Pink Floyd-sångaren Syd Barrett: "He was very famous once upon a time, but no one knows even if he's alive."
År: 1981
Skivbolag: Rough Trade RT24
Producent: Vic Hammersmith-Broadway
Längd: 37:21
Skivbolag: Rough Trade RT24
Producent: Vic Hammersmith-Broadway
Längd: 37:21
Tänkte skriva något om Treacys tillstånd innan jag kom till sista stycken. Hoppas han tar sig igenom ohälsan och allt vad det innebär. Deras/hans (han är väl den enda bestående bandmedlemmen) senaste skivan var rätt skaplig, även om deras tidigare är klart bäst.
SvaraRaderaJa, det får vi verkligen hoppas!
SvaraRaderaÄrligt talat så har jag rätt dålig koll på albumen efter debuten, även om det finns flera låtar jag håller av väldigt mycket: If I Could Write Poetry, Someone to Share My Life With m. fl. Men finns ju mycket att kolla upp där. Senaste skivan kom så sent som 2006 va?
Nej. 2010 kom "A Memory is Better Than Nothing", där spår av denna http://www.youtube.com/watch?v=ukCbBk8r0vo art återfinns.
SvaraRaderaAha, ok. Fin låt ändå! På det där Dan Treacy-viset.
SvaraRadera