Det finns band som i så hög grad präglas av en enskild person, att de blir nästan synonyma med denne. Från 80-talet kommer jag spontant att tänka på The Fall och Mark E. Smith. Ja, och så såklart Dexys Midnight Runners och Kevin Rowland. Att Dexys verkligen är Rowlands egen grupp inser man av faktumet att nästan hela bandet hoppade av efter första albumet för att ersättas av ett nytt. På Wikipedia står idag Rowland som bandets ende medlem, medan listan över tidigare medlemmar består av ett tjugotal olika namn. Den energiske sångaren tycks närmast ha betraktat sig som tränare för sitt alldeles egna fotbollslag. Fysisk träning stod ofta på menyn inför en spelning, medan alkohol då var strängt förbjudet. Rowland ville uppnå något stort, men för att komma dit krävdes disciplin och en noggrant uttänkt estetik. Inget fick lämnas åt slumpen.
Ett utmärkande drag hos Dexys Midnight Runners har alltid varit stilmedvetenheten och de halsbrytande kasten från en image till en annan. Om bandet på första skivan, Searching for the Young Soul Rebels, hade en ytterst välplanerad arbetarlook och på tredje albumet, Don't Stand Me Down, poserade som välkammade börsmäklare, så hade Kevin och hans nya gäng inför mittenalbumet Too-Rye-Ay klätt upp sig till någon form av charmiga, irländska luffare. Eller kanske ska man snarare tala om svettiga bonndrängar med scarf och banjo? Jag vet inte. Titta på omslaget eller leta upp något gammalt Youtubeklipp, och avgör själva. Man kan hur som helst inte säga annat än att att Rowland är ett under av kreativitet och en dramaqueen av stora mått. Innerst inne vill vi väl kanske alla bli vackra, lysa på en scen och testa olika identiteter, men har självbevarelsedrift eller feghet nog att inte gå "all in" som Rowland alltid tycktes göra, ständigt pådriven av sin till synes oändliga energi, passion och drift att uttrycka sig. Hans ansträngningar resulterade i att Dexys Midnight Runners släppte tre fantastiska och oförglömliga album.
Too-Rye-Ay är det mest lättillgängliga av dem, eller åtminstone den skiva som jag själv har haft lättast att ta till mig. På första albumet var bandet fortfarande ganska punkiga, medan sista albumet till stor del ägnas åt långa personliga utvikningar från Rowland om...tja, lite vad som helst som faller honom in. Too-Rye-Ay består däremot till 100 % av energisk popsoul, som borde få fans till den tidige Håkan Hellström att tappa hatten av förtjusning - och det är inte bara därför att "Kom igen Lena" tagit mer än bara namnet från en viss Dexys-låt, som jag gör jämförelsen. Nej, hos Dexys finns i allmänhet samma dragning mot det extatiska, samma direkt tilltalande popmelodier - och visst är väl Rowlands passionerade röst en avlägsen släkting till Göteborgsromantikerns? För Kevin Rowland är verkligen en fantastisk sångare - troligtvis den bäste vite soulsångaren någonsin. Han förenar soulmusikens passion med indiekillens neurotiska självintrospektion på ett sätt som gör att det är omöjligt att inte känna en kärlek till honom som sträcker sig en bra bit längre än distanserad beundran av konstnärliga kvaliteter. Än så länge är vi emellertid inte så där tätt inpå honom som vi kommer på Don't Stand Me Down; än så länge är han mer en fantastisk artist än ett fascinerande livsöde och mer en skicklig låtskrivare än en drabbande personlighet. Van Morrison är väl den ende jag kan komma på som ger Rowland en match om titeln som tidernas bäste vite soulsångare. Det är alltså helt logiskt att en Morrisoncover finns med på skivan: "Jackie Wilson Said (I'm in Heaven When You Smile)". En Kevin Rowland-hyllning av en Van Morrison-hyllning av Jackie Wilson alltså - klart man älskar en sådan låt! Precis som hos Morrison finns på Too-Rye-Ay kombinationen av soul och irländsk folkmusik. Rowland, som har irländskt ursprung, kallade det för "celtic soul".
Det finns en genomgående partykänsla på albumet, alltifrån inledningslåtens fiolriff till allsångsballaden "Until I Believe In My Soul". Rowland, hans band, ett par stråkar och en soulkör, skapar tillsammans en stämning av upprymdhet och gemenskap. Låt oss skapa magi tillsammans. Eller "Let's Make This Precious", som en av skivans bästa låtar heter. Rowland sjunger:
Bare your hearts and cleanse your soul /.../ We must forsake all to win /.../
First, let's hear somebody sing me a record that cries pure and true,
No, not those guitars, they're too noisy and crude.
The kind that convinces, refuses to leave.
There's no need to turn it up,
if it's pure I'll feel it from here.
Ah! Man måste ändå älska det där: att se musiken som en renande aktivitet, som själsmusik i bokstavlig mening. Eller som Rowland säger i "Until I Believe In My Soul": "It's the battle between the body and the soul, the spirit /.../ I will punish my body until I believe in my soul." Han visslar. Han stönar. Han viskar, trallar, gnyr, skrattar och skriker sig igenom låten i sin jakt på det där, det där... det där helt enkelt. Däri ligger väl nyckeln till att förstå Rowlands auktoritära och kompromisslösa styre över sina medmusiker - Dexys måste vara mer än bara musik, mer än bara betald underhållning. Även om Rowland kanske själv, åtminstone på den här tiden, såg musiken som en kollektiv rening för alla inblandade, så är det väl ganska uppenbart för lyssnaren att det först och främst handlar om ett individuellt statement, en rening för hans egen själ. Den där genomträngande, känslofyllda rösten ljuder över alla körer, fioler, blåsinstument och gitarrer, och får en ibland att tänka på en sektledare som manipulerar sin församling/orkester in i minsta detalj för sin egen frälsnings skull. Möjligen är den allmänna euforin också ett resultat av den typ av amfetamin som bandet är uppkallat efter, men det låter jag vara osagt.
Too-Rye-Ay får mig alltid på gott humör; får mig alltid att vilja springa upp på närmsta scen och genomsvettig sjunga ut av hela mitt hjärta; eller, eftersom man nu ändå är en stel svensk och det aldrig finns några scener i närheten att springa upp på, åtminstone att vilja ta några spontana danssteg medan jag diskar. Shit, om ett album bara får mig att göra en liten piruett och skrika "Ooooh!" eller något liknande oartikulerat känslouttryck, när jag är på väg ut med soporna; ja, då kan jag inte begära så mycket mer. När skivan avslutas med "Come On Eileen", så har man hunnit glömma hur många gånger man hört låten och att den är det i stort sett enda som allmänheten känner till om bandet, och kan istället njuta av hur himla bra den faktiskt är.
År: 1982
Skivbolag: Mercury Records
Producent: Kevin Rowland, Clive Langer, Alan Winstanley
Längd: 40:37
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar