torsdag 26 januari 2012

63. Another Sunny Day - London Weekend

För ett par år sen var jag på en konsert med Harvey Williams, mannen bakom bandnamnet Another Sunny Day. Han var förband till Kommun, ett jaha-band som till två tredjedelar består av medlemmar från Vapnet. När Kommun ställde sig på Debaser Slussens scen var det nästan fullsmockat. En timme tidigare var vi max tjugo tappra själar som höll om varandra till tonerna av "I'm In Love with a Girl Who Doesn't Know I Exist" och "I Don't Suppose I'll Get a Second Chance". På scen stod en ensam Williams och såg liten och obetydlig ut. Det var ett underbart antirockmoment. Att vi inte var fler där kändes fullt logiskt. Halva charmen med Sarah Records-akterna är att vanliga, sunda människor aldrig kommer att känna till och än mindre se något speciellt i dem, av den enkla anledning att få människor är så evigt blygsamma, naiva, romantiska och fast i omöjliga drömmar som Williams och hans gelikar är. Och på samma gång: så sanslöst vanliga. Att kalla Williams för en artist är kanske rätt på sätt och vis: han spelar och framför ju musik. Men ordet "artist" ger intrycket av något lite glittrigt och lyxigt, något upphöjt och annorlunda. Någon med stark utstrålning och snygg rumpa. Harvey Williams passar inte in på något av det här. Han ser rent av ovanligt vanlig ut.

Efter konserten tog jag mod till mig och gick fram till honom. Trots den nästan skrämmande stora roll den lilla mannen spelat i mitt liv så kändes det ändå inte mycket märkligare än att börja prata med korvgubben runt hörnet. Jag köpte London Weekend av honom och fick den signerad ("To Martin. Thanks for everything. Harvey") - naturligtvis ett stort ögonblick för mig. Egentligen hade jag inte tillräckligt med pengar, men det var okej. Pengar är inte det viktigaste för Harvey. Men jag ville mer än bara köpa en personligt signerad skiva av honom.

Inom mig kände jag ett starkt behov att få berätta om den stora betydelse han haft för mig, inte helt olik den längtan man känner efter att få bekänna sin romantiska kärlek för någon. (Om ni undrar: jo, hon vet att jag gillar henne, det måste hon göra, allt annat är helt orimligt, men trots att hon har kille och noll intresse av mig så funderar jag ändå på att skicka ett bekännelsesms - för att sedan en gång för alla lägga henne bakom mig. Antingen det, eller lägga mig i sängen och maniskt lyssna på London Weekend om och om igen. Anyhoo...) Så jag talade först om för honom att "You Should All Be Murdered" var min absoluta favoritlåt tillsammans med Curtis Mayfields "Move On Up", vilket han tyckte var ganska roligt, och sedan viftade jag försiktigt med skivan: "This has helped me through many lonely nights." Urtöntigt, jag vet, men det här var absolut det rätta sällskapet att vara urtöntig i. Svaret lät inte vänta på sig: "Me too, me too." Det var inget skryt, ingen ironi, inget skämt. Det var bara en fin och naturlig sak. Svaret kom helt självklart. Harvey Williams och jag förstod varandra.
Not so long ago
I tried to make you love me
I told you that I loved you
Then asked you if you loved me
And although you said no
There's still something inside me
That trembles when I hear your name
You're still the only girl for me
Så lyder första versen av "Rio". "I" eller "me" förekommer sju gånger. Någon form av "you" hittar vi också på sju ställen. "Love" i en eller annan variant står på tre ställen och i övrigt finner vi uttryck som "inside", "trembles" och "girl". Det vi får reda på i versen är att Harvey (det är knappast tal om någon "berättare") är olyckligt kär i en tjej. Det räcker med denna enda vers, faktiskt slumpmässigt utvald, för att man ska förstå vad Another Sunny Day handlar om. Det är jag och du och kärlek. Inget annat spelar någon roll. För en sån som jag, som är dålig på att komma över saker som har med kärlek att göra, kan det vara trösterikt att lyssna på Harvey Williams trånande: han är nämligen fullständigt usel på att gå vidare. Och han är det till något av den ljuvligaste popmusik man kan tänka sig. Jag älskar att det är så underbart lite kuk i allt vi hör: de mjuka gitarrerna, trummorna som taktfast dunkar på men som ändå aldrig ger skenet av att kunna göra en fluga förnär, Harveys tunna och svävande röst. Jag älskar att de vågar framstå som totala losers. Jag älskar att de vägrar "rycka upp sig".

London Weekend blandar svepande balladdepp ("Rio", "The Very Beginning, "New Year's Honours") med snabba och närmast dansanta popunder ("Anorak City", "What's Happened to You, My Dearest Friend?"). Ändå är det ingen större skillnad på den genomgående känslan: det här är musik för oss som tycker att The Smiths kan kännas lite väl tuffa och hårda ibland. Vilket leder in oss på världshistoriens bästa indiepoplåt: "You Should All Be Murdered". Novisen brukar kommentera den med att "låta väldigt mycket som The Smiths" för att sedan gå vidare med sitt liv. Denna åsikt är förståelig, men oerhört fel. Den är förståelig eftersom röst, musik och tema alla ligger ganska nära Manchesterbandets uttryck. Den är oerhört fel eftersom de skillnader som ändå finns betyder allt. Jag skrev att det kändes konstigt att prata om Harvey Williams som en artist. Morrissey, däremot, är absolut en artist. Han är flamboyant, smart, kvick, finurlig, extrovert med sitt utanförskap och har en stark röst som inte skäms för sig. Om Morrissey sjöng att han en dag skulle mörda alla han inte gillade skulle det kunna låta hotfullt eller åtminstone riktigt syrligt - men herregud, ni hör väl hur det låter när Harvey Williams sjunger? Det hela är bara en enkel dagdröm, ett mjukt uttryck för hans bitterhet och ledsamhet. Det är nästan så man önskar att han hade mod och kraft nog att göra något radikalt, men det enda han kan göra är att skriva en poplåt om sina känslor. Och det enda vi kan göra är att lyssna på den. Det är klart att vi inte vill mörda någon, lika lite som Harvey vill det. Vi är bara ledsna för att saker inte blev som vi önskade, att vi inte fick dem vi ville ha. Varenda fantastisk sekund av "You Should All Be Murdered" - från de inledande, mjuka trumslagen ända fram till den storslagna finalen med stråkar och världens bästa gitarrer - berättar för oss att det här inte på något sätt handlar om död. Det handlar om dödens verkliga motsats: kärlek.

Det här är förstås inte musik som passar alla. Det handlar inte om något otvetydigt genialiskt på så sätt att det vore absurt att förneka den otroliga kompetens som ligger bakom. Det är inget annat än ganska enkel popmusik skapat av en vanlig kille från Cornwall. Man måste därtill kunna svälja rader som "Today I felt so good, because I didn't think of you for almost an hour", "There are so many beautiful girls in this world, there must be one somewhere for me" och "Hey there, little girl, you are the center of my little world" - helt utan att skämmas. Visst, musiken är säkert ganska självdestruktiv på många sätt. Den kanske inte är så nyttig att lyssna på alltid. Harvey Williams själv borde förstås ta sig i kragen. Men ändå. Den dagen jag bara vill säga åt honom att "växa upp, för fan" är den dagen jag har glömt bort allt det som definierade mina längtansfulla tonår.

Eller vem försöker jag lura egentligen: det som definierat hela mitt liv.

År: 1992
Skivbolag: Sarah Records
Producent: Harvey Williams, Ian Catt
Längd: 40:15

3 kommentarer:

  1. De grymma skivorna står som spön i backen! Fint och personligt skrivet, och jag håller såklart med om det mesta. You Should All Be Murdered är den självklara mittpunkten på en skiva proppfull med hjärtskärande, ibland lätt patetiskt laddade popmästerverk, men mitt favoritmoment är nog de avslutande 1:20 på What Happened To You, My Dearest Friend?. Särskilt de avslutande tjugo sekunderna får mig alltid på extra bra humör.

    SvaraRadera
  2. What's happened... är en av de bästa låtarna helt klart. Men det finns som sagt många pärlor, nästan bara. Kul att du gillar skivorna nu, jag tror du kommer gilla nästa mycket också!

    SvaraRadera