68. De La Soul - De La Soul is Dead

"That's it? That's all? [...] What happened to the pimps, what happened to the guns, what happened to the curse words? That's what rap music is all about, right?" 

- "Skit 5", sista spåret på De La Soul is Dead.

De La Soul - en trio New York-bor som debuterade i slutet av 80-talet - skiljer sig från de allra flesta hiphopakter på ett intressant sätt: de är genuint älskvärda. Hiphopens allmänna image ger sken av en aggressiv, skrytsam och materialistisk genre. Så är det bara. Det må finnas tusen intressanta anledningar till att det är så, och de undantag som inte passar in på den beskrivningen av hiphop är ganska många, men jag är övertygad om att det är så de flesta ser på genren. Det går heller inte att förneka att det finns goda anledningar till det. Många stora rappare är fantastiska på olika sätt, men adjektiv som "hjärtevärmande" och "älskvärd" är kanske inte de första orden man sträcker sig efter för att beskriva dem.

Men om man väljer att kalla sig Trugoy därför att man älskar yoghurt och tycker det vore kul att stava det baklänges; om man väljer att sampla country och Steely Dan på sitt debutalbum; om man väljer att rappa om skräckinjagande ämnen som mjäll, telefonsvarare och rullskridskopartyn; om man väljer att skoja om alla möjliga genrer, inklusive samtida afroamerikanska sådana - då är man sannolikt ganska medveten om att man knappast kommer att buntas ihop med N.W.A, utan snarare ses som ett alternativ till dem.

På gruppens andra album, De La Soul is Dead, hade texterna blivit lite vassare och allvarligare. Den hippie- och flower powerkänsla som präglade debuten 3 Feet High and Rising, står inte riktigt att finna här. Låtar som "Millie Pulled a Pistol on Santa" och "My Brother's a Basehead" behandlar verkligt tragiska ämnen, och de gör det utan att trivialisera eller skämta bort något. Men De La Soul använder sig av ett sympatiskt knep för att locka in oss i historierna: de använder inbjudande musik. Det gör att helhetsintrycket inte blir kolsvart. Kanske finns det hopp för tjejen som utnyttjats sexuellt av sin far och för den av droger utslagna brorsan - något annat kan jag inte tro när jag hör de sköna beatsen och de kreativa samplingarna.

En annan sak som starkt bidrar till De La Souls charm är deras humor. På "Talkin' Bout Hey Love" får vi höra ett par diskutera statusen på deras relation. Kvinnan är orolig för att mannen är otrogen och tycker inte att han är tillräckligt dedikerad deras förhållande. Hennes partner å sin sida förstår inte vad hon menar och tycker att han uppfyller alla krav som rimligtvis kan ställa på honom vad gäller att visa kärlek. När hon kommenterar att hon sett honom uppvakta en annan kvinna: "You even gave her some of your special donuts for free", så får hon svaret: "So this is what this is all about - donuts?" Det är ett utmärkt - och väldigt roligt - exempel på alla dessa meningslösa käbbel mellan män och kvinnor som inte lyckas förstå varandra. Det är ju egentligen rätt sorgligt när man tänker efter, men med träffsäkra repliker och en sampling från Stevie Wonders underbara "Hey Love" i bakgrunden är det ändå alltid en ren njutning att lyssna på låten. De La Soul vill berätta alla möjliga typer av historier, men de vill alltid få lyssnaren att må bra. Om inte det var målet med deras musik så blev det i vilket fall resultatet.

De La Soul is Dead är ett fantastiskt spretigt album. Det är som om Posdnous, Maseo och Trugoy haft hundratals olika uppslag och inte haft lust eller tålamod att vänta med någon enda av dem till senare tillfällen. I vissa fall har de till och med tryckt in radikalt olika musikaliska idéer i en och samma låt, som i den tredelade "Bitties in the BK Lounge", för övrigt en av skivans absoluta höjdpunkter. Just som man hinner tänka att det är en grym låt så byter den helt skepnad och blir ännu bättre.

Resultatet av allt det här skulle kunna bli en kaotisk röra, osammanhängande och ofokuserad. Men nej.

Istället blir det en färggrann potpurri av känslor och uttryck. Vill de sampla Serge Gainsbourg i ena stunden för att göra en pastisch på housemusik i nästa - ja, då gör de det. Vem ska stoppa dem om de får för sig att placera ett bisarrt lo-fi-pianostycke med skrikig sång precis bredvid en publikfriande discodänga? Ingen. Och alltsammans hålls ihop av De La Souls kärleksfulla ironi och varma humor. Gruppens själ och karaktär går aldrig förlorad, är alltid närvarande, och utgör den röda tråd som vi kan hålla fast vid genom hela den vindlande upptäcktsfärd som är De La Soul is Dead.

År: 1991
Skivbolag: Tommy Boy/Warner Bros. Records
Producent: De La Soul, Prince Paul
Längd: 73:30