Redan vid de inledande saxofonskriken i "Acknowledgement" förstår vi att det här är musik som försöker säga oss någonting. När saxofonen släpper taget fångas den upp av ett nästan omärkbart trumspel och liksom från djupet av en avgrund hör vi den karakteristiska rytmen stiga och omfamna allt levande. När Coltrane har sagt det han vill säga, på alla sätt det är möjligt att säga det, återgår han till en sorts djup basgång från sitt innersta: "A love supreme, a love supreme, a love supreme".
A Love Supreme är en musiksvit i fyra delar, men det är också något mycket mer och större. Det är förstås en omöjligt uppgift att skriva en fullständig historia om albumet, en sådan skulle behöva innehålla allting som albumet har inspirerat och möjliggjort, alla tårar och all kärlek det har gett upphov till. John Coltrane skrev albumet på fem dagar 1964. Men låt oss börja sju år tidigare. Året var 1957 och Coltrane hade gjort sig känd som en framstående medlem av Miles Davis band. Men vid sidan av musiken var det tyngre. Efter en religiös upplevelse lyckades han dock bli fri från sitt heroinmissbruk. Det var en händelse som startade hans livslånga religiösa sökande. Några år senare satte Coltrane ihop sitt första band och för skivbolaget Impulse! spelade han in några fantastiska album.
Coltranes glädje och tacksamhet för att ha blivit fri från sitt drogberoende kulminerade i A Love Supreme, som var Coltranes sätt att ge någonting tillbaka till Gud. Samma år, 1964, hade han också fått sitt första barn, med jazzmusikern Alice Coltrane. Alice har berättat att John gick upp på övervåningen utan någonting annat än penna, papper och saxofon. När han kom ner igen var det som att se Moses komma ner från berget: "It was so beautiful. He walked down and there was that joy, that peace in his face, tranquility. He said, 'This is the first time that I have received the music for all that I want to record, in a suite. This is the first time I have everything, everything ready.'" Albumet spelade in i december samma år, av "The Classic Quartet" som Coltranes band hade kommit att kallas.
Det är mycket som är löjligt och idiotiskt med religioner, men det finns något beundransvärt hos människor som känner genuin tacksamhet för sina liv. Jag har alltid haft föreställningen att vi är utslängda på jorden, utan vare sig syfte eller mening. Men när jag lyssnar på "Psalm", en tonsatt dikt, där Coltrane stavelse för stavelse följer diktens uppbyggnad, fångas jag i en känsla av uppriktig andakt. Coltranes saxofon låter sig inte fångas i ord, den tjuter ut sin kärlek i långsamma frustningar. Från basgången i "Acknowledgement", till elden och glädjen i mitten, till den mäktiga avslutningen, där Coltranes intensitet samlas till en vibrerande glöd, som sakta dör ut tills kylan och tomheten åter fyller rummet, är A Love Supreme ett mästerverk. Jazzskivor tenderar att vända sig inåt mot sig själva, mot överdrivna excesser och ljudorgier. A Love Supreme är däremot perfekt i både komposition och utförande. Det finns inte en enda överflödig ton, inte ett enda överflödigt trumsolo.
A Love Supreme är en musiksvit i fyra delar, men det är också något mycket mer och större. Det är en kärleksfull tacksägelse, en stjärnhimmel över våra ensamma själar; det är lystern och ödmjukheten i ögonen när man säger att man är glad för att få leva och må bra. Det kanske finns en Gud, jag är inte säker. En sak som jag däremot är säker på är att om det finns en Gud så sitter han i sin himmel och rullar A Love Supreme. En finare present kommer han aldrig att få.
A Love Supreme är en musiksvit i fyra delar, men det är också något mycket mer och större. Det är förstås en omöjligt uppgift att skriva en fullständig historia om albumet, en sådan skulle behöva innehålla allting som albumet har inspirerat och möjliggjort, alla tårar och all kärlek det har gett upphov till. John Coltrane skrev albumet på fem dagar 1964. Men låt oss börja sju år tidigare. Året var 1957 och Coltrane hade gjort sig känd som en framstående medlem av Miles Davis band. Men vid sidan av musiken var det tyngre. Efter en religiös upplevelse lyckades han dock bli fri från sitt heroinmissbruk. Det var en händelse som startade hans livslånga religiösa sökande. Några år senare satte Coltrane ihop sitt första band och för skivbolaget Impulse! spelade han in några fantastiska album.
Coltranes glädje och tacksamhet för att ha blivit fri från sitt drogberoende kulminerade i A Love Supreme, som var Coltranes sätt att ge någonting tillbaka till Gud. Samma år, 1964, hade han också fått sitt första barn, med jazzmusikern Alice Coltrane. Alice har berättat att John gick upp på övervåningen utan någonting annat än penna, papper och saxofon. När han kom ner igen var det som att se Moses komma ner från berget: "It was so beautiful. He walked down and there was that joy, that peace in his face, tranquility. He said, 'This is the first time that I have received the music for all that I want to record, in a suite. This is the first time I have everything, everything ready.'" Albumet spelade in i december samma år, av "The Classic Quartet" som Coltranes band hade kommit att kallas.
Det är mycket som är löjligt och idiotiskt med religioner, men det finns något beundransvärt hos människor som känner genuin tacksamhet för sina liv. Jag har alltid haft föreställningen att vi är utslängda på jorden, utan vare sig syfte eller mening. Men när jag lyssnar på "Psalm", en tonsatt dikt, där Coltrane stavelse för stavelse följer diktens uppbyggnad, fångas jag i en känsla av uppriktig andakt. Coltranes saxofon låter sig inte fångas i ord, den tjuter ut sin kärlek i långsamma frustningar. Från basgången i "Acknowledgement", till elden och glädjen i mitten, till den mäktiga avslutningen, där Coltranes intensitet samlas till en vibrerande glöd, som sakta dör ut tills kylan och tomheten åter fyller rummet, är A Love Supreme ett mästerverk. Jazzskivor tenderar att vända sig inåt mot sig själva, mot överdrivna excesser och ljudorgier. A Love Supreme är däremot perfekt i både komposition och utförande. Det finns inte en enda överflödig ton, inte ett enda överflödigt trumsolo.
A Love Supreme är en musiksvit i fyra delar, men det är också något mycket mer och större. Det är en kärleksfull tacksägelse, en stjärnhimmel över våra ensamma själar; det är lystern och ödmjukheten i ögonen när man säger att man är glad för att få leva och må bra. Det kanske finns en Gud, jag är inte säker. En sak som jag däremot är säker på är att om det finns en Gud så sitter han i sin himmel och rullar A Love Supreme. En finare present kommer han aldrig att få.
År: 1965
Skivbolag: Impulse!
Producent: Bob Thiele
Längd: 33:02
Kul! Jag gissar att nummer 69 blir Genesis Selling England by the Pound. 68 blir Tom Waits Rain Dogs. Sen kommer Bookends med Simon and Garfunkel som 67:a.
SvaraRaderaSen är veckan slut!
Mycket bra! Karma känns som en hyllningsskiva till A Love Supreme med det påminnande mantrat.
SvaraRaderabåda skivorna är alltid en upplevelse att lyssna på.
Daniel: Trevligt med en veckotippning. Vi får se om du har rätt.
SvaraRadera3drikard: Så tror jag att man ska uppfatta Karma, och det är en så vacker tanke.
Fin text och mycket fin skiva, dock brukar jag främst lyssna på "Olé".
SvaraRaderaJag tippar såhär för resterande veckan:
69: De La Soul "Three Feet High And Rising"
68: Television "Marquee Moon"
67: Jim Ford "Harlan County"
Jag brukar inte heller främst lyssna på A Love Supreme, men det är nog den jag gillar mest.
SvaraRaderaAngående tippningen kan jag avslöja så mycket som att du inte har helt fel.
Haha, okej. Jag följer såklart med i nedräkningen. Är hyggligt "säker" på några skivor som kommer att dyka upp.
SvaraRadera