67. Fleetwood Mac - Rumours

Klockan är två på natten. I en studio i Kalifornien börjar en vild fest så sakteliga brinna ut. Fulla och höga människor vandrar ut i natten. Medlemmarna i Fleetwood Mac stannar kvar. Nu har det blivit dags att spela in det som ska bli Rumours. Albumet kom att bli så oerhört fokuserat, balanserat och vackert, att det verkar nästan oförenligt med det kaos och den känslomässiga förvirring som präglade bandet under inspelningen. Kanske allra mest anmärkningsvärt är faktumet att det känns så rakt igenom smakfullt och värdigt, trots drogerna och smärtan som ligger bakom. Det sägs att bandet ofta började spela in sent på natten efter dekadenta partyn i studion där mängder av folk nyttjade alkoholhaltiga drycker och kemiska substanser - och visst finns det en doft av efterfest över skivan. Melankoli. Plötslig insikt och klarhet. Nattliga reflektioner över livet och kärleken.

På 60-talet var Fleetwood Mac ett mycket populärt bluesrockband och fick bland annat en hit med singeln "Albatross". Vid decenniets slut lämnade dock dåvarande frontfiguren Peter Green gruppen på grund av mental ohälsa. Under första halvan av 70-talet skiftade sedan bandets personal konstant. Visst nådde de vissa framgångar även under denna tid, men de förmörkades av personliga problem: makarna Christine och John McVie bråkade och gitarristen Bob Weston hade en affär med trummisen Mick Fleetwoods fru. Då det blev omöjligt för gruppen att fullfölja sin turné, så kastade deras manager ut en helt annan uppsättning musiker på vägarna och kallade dem för "Fleetwood Mac". Och så där har det väl fortsatt sedan dess, med medlemmar som åkt in och ut ur bandet, även om Mick Fleetwood hela tiden - genom toppar och dalar, England och Kalifornien, blues och syntpop, från 60-tal till nutid - har suttit längst bak och hållit takten, som om han vore tiden själv. Ett undantag från karusellen inleddes vid mitten av 70-talet när paret Lindsey Buckingham och Stevie Nicks anlände. De fullbordade den uppsättning medlemmar som skulle vara intakt i hela 13 år och göra Fleetwood Mac till en av de, både konstnärligt och kommersiellt, mest lyckade popgrupperna någonsin. Med albumet Fleetwood Mac kom pengarna och berömmelsen på nytt. Tillsammans med dessa så förrädiska gåvor kom emellertid också drogerna, alkoholen och prestationsångesten. De interna problem som varit gruppens kännemärke drogs mot sin spets: Buckingham och Nicks förhållande sprack, paret McVies likaså, och till och med Fleetwood var på god väg att skiljas från sin fru. I sådana här lägen har man bara två alternativ: 1. Att låta bandet gå under i kaos. 2. Att spela in Rumours.

Christine McVie har kallat inspelningen av skivan för ett trauma och studion tycks ha förvandlats till en kostnadskrävande partylokal där bandmedlemmarna spenderade natten för att undvika varandra på dagtid. Paranoian och gruppens kluvna inställning till varandra återspeglas både i låtarnas texter och i albumets titel. Fleetwood Mac var under denna period ett band välsignat med hela tre lysande låtskrivare. Vilket popband som helst hade sålt sina mammor för att få tag i en kompositör av Lindsey Buckinghams, Stevie Nicks eller Cristine McVies kaliber. Förutom att vara briljanta låtsnickrare är alla tre också mycket goda sångare, både på egen hand och när de låter sina stämmor ljuda tillsammans. Man får ofta intrycket att Buckingham, Nicks och McVie har suttit var och en på sitt håll och skrivit låtar om sina komplicerade förhållanden till andra medlemmar i bandet. Man kan ju undra hur det kändes för John McVie att spela bas på "You Make Loving Fun", en låt skriven av hans ex och inspirerad av hennes nya kärleksaffär: "I never did believe in miracles, but I've a feeling it's time to try. I never did believe in the ways of magic, but I'm beginning to wonder why". Kul att få höra det efter åtta års äktenskap! Här har man uppenbarligen misslyckats med att ge sin fru mirakel och magi under alla dessa år, och så går hon och hittar det hos första, bästa pojkvän. Över huvud taget är Christine McVies låtar de mest hoppfulla, upplyftande och framåtblickande på skivan, vilket hennes forne man måste ha haft ganska kluvna känslor inför. Han fick ju heller aldrig någon chans att komma med konstnärligt mothugg. Då var fallet Buckingham/Nicks mer komplicerat. Ett berömt exempel är Nicks sånginsats på Buckinghams "Go Your Own Way". Nicks sjunger: "Tell me why everything turned around?", en fråga troligen riktad till henne själv, och fortsätter i refrängen: "You can go your own way, you can call it another lonely day". Man kanske kan se det som ett budskap skickat från Buckingham till Nicks, och tillbaka till Buckingham igen - eller, helt enkelt, bara se två personer som tillsammans gör stor musik av sitt brustna förhållande. Det är vackert, gripande och en aning erotiskt. På "The Chain", den enda låt som skrevs av hela gruppen tillsammans, lyder refrängen: "If you don't love me now, you will never love me again. I can still hear you saying, you would never break the chain." Alla fem kunde förmodligen sjunga med i de bittra raderna.

Bra konst är oftast både allmängiltig, och bunden vid en speciell tid, plats och situation. Kanske är detta som allra mest tydligt när det gäller musik - en konstform som är så nära och personlig, både för den som skapar och den som lyssnar. Givetvis är Rumours ett smärtsamt dokument från en svår tid i några kreativa människors liv, och visst är vi intresserade av Fleetwood Mac och deras historia; relationerna, bekymren och känslorna i den fönsterlösa studion vid Stilla Havskusten någon gång i mitten av 70-talet. Men låtarna talar också direkt till oss. De blir våra vänner. Vad ska man till exempel göra med informationen att "Oh Daddy" är en referens till Mick Fleetwood (som tydligen kallades "Big Daddy" av de andra i bandet)? Spelar det någon roll om en sång vi upplever som betydelsefull och djup, och som vi kanske har haft som personligt soundtrack under svåra stunder i vårt liv, i själva verket är ett ironiskt internskämt? Kanske, kanske inte. Ett kännetecken för en bra låt är att den har en egen betydelse för varje lyssnare, eller kanske rentav för varje lyssningstillfälle. Bill Clinton använde "Don't Stop" som signaturmelodi till 1993 års presidentvalskampanj , vilket gör att vi kanske upplever den som designad för politisk propaganda och kollektiv optimism. I själva verket skrevs den av Christine McVie för att uttrycka de känslor hon hade efter uppbrottet med stackars John. När det gäller "Gold Dust Woman" så vet, enligt egen utsago, inte ens Stevie Nicks själv vad den handlar om (förutom att det har någonting med kokain att göra). Låten behöver inte bli mindre meningsfull för det. Miljontals människor världen över har tilltalats av sångerna på Rumours och gjort dem till sina egna, vilket de gissningsvis inte skulle ha gjort om bandet försökt skapa något helt frikopplat från sin egen situation. Den tidlösa kraften hos denna klassiker kommer till stor del från att musiken fötts ur verkliga människors verkliga känslor inför verkliga ting - ting sedda i det där alldeles speciella skenet som bara kan upplevas efter klockan två på natten när en vild fest just brunnit ut.

År: 1977
Skivbolag: Warner Bros.
Producent: Fleetwood Mac, Ken Caillat, Richard Dashut
Längd: 39:03