onsdag 18 januari 2012

69. G-Side - The One...Cohesive

En vacker majdag tog jag tåget till Malmö där jag och Martin skulle se G-Side på Babel. Bara några månader tidigare hade jag fått upp ögonen för hiphopduon, bestående av rapparna ST 2 Lettaz och Yung Clova och baserad i Huntsville, Alabama. Staden är berömd för att vara ett betydelsefullt centrum för NASA och raketforskning, och kallas för "The Rocket City" av amerikanerna. Detta är också anledningen till att G-Sides andra album från 2008 döptes till "Starshipz and Rocketz". På skivomslaget kan vi se två små pojkar som tittar och pekar mot en rymdraket som tornar upp sig framför dem. Det är en bild som säger oerhört mycket om duons musik och de kontraster den kännetecknas av.

Det är inte särskilt mycket folk på stället och förutom en handfull glada bloggare av olika slag, så tycks de flesta inte ha en aning om vilka G-Side är. Å ena sidan har The One...Cohesive ett bombastiskt omslag, storslagna beats och mycket begåvade texter från både ST och Clova. Å andra sidan står alltså G-side på en liten klubb i Sverige framför ett fåtal intresserade och kan fortfarande inte försörja sig på sin musik. Klart jag önskar duon all framgång i världen, men det finns en viss charm i den där kontrasten mellan det lilla och det stora, som gör det lätt att romantisera gruppen och deras musik. Den är mäktig och episk, men på samma gång lokal och indie. De är både grabbarna från den lilla staden utanför Huntsville och männen som flyger över hela världen med kompassen riktad mot stjärnorna. De flesta du känner kommer antagligen inte ha hört talas om G-Side om tio år, samtidigt förmår de att inspirera till sådana här projekt, av typen som i vanliga fall brukar vara reserverad för nostalgiska porträtt av Bob Dylan och The Smiths i Mojo. Vi får vara glada att vi lever i en tid där det här är möjligt. Som Clova säger i en intervju med Nöjesguiden: "Vi gjorde vad man sa åt oss att göra för att nå ut. Vi betalade radiostationer för att de skulle spela våra låtar. Men sedan upptäckte vi att man kunde göra allt på nätet gratis - och sedan dess betalar vi inte för något." Och sedan dess har de blivit omfamnade och älskade över hela världen utan att ha fått någon draghjälp av mainstream-media.

Konserten inleds till min stora förtjusning med "Y U Mad" och dess pianointro, som låter som ett soundtrack till en Hollywoodsnyftare. Sakta växer låten till ett monster av syntar, stråkar, trummor och textrader som "The stars look so bright, when you come from a city with no light". Det är svepande, mäktigt, fullt av rymd. Det är hiphop för den som gillar både Gucci Mane och Cocteau Twins. Samtidigt har ST och Clova allt som oftast fötterna på jorden. De svävar inte i rymden, utan står på gatan och tittar upp mot den medan de knyter nävarna: "Jag kan också bli störst. Den här staden och de här människorna förtjänar också ett album, och den här storyn förtjänar också tidernas mäktigaste beat." Man tycker sig höra hur de två rapparnas hjärtan bultar, hur mycket de vill det här, hur det ännu inte blivit till rutin och vardag: "This could be my last album" som Clova konstaterar på "I Am" - karriären kan ta slut när som helst, så det är lika bra att ge allt. Den gränsöverskridande produktionen, framför allt signerad geniala producentduon Block Beattaz, kulminerar på "Inner Circle", albumets epicentrum. Med en speltid på två och en halv minut är den osannolikt kort för att vara en hiphoplåt. Detta gör den bara ännu mer kraftfull - vi kastas rätt in i ett fullkomligt magiskt beat, in i en annan värld, och hinner knappt dra ett andetag innan vi abrupt rycks ut igen och hamnar i nästa låt, "Jones", som lite orättvist får agera bakgrundsmusik medan vi hämtar andan efter "Inner Circle" och den nästan lika fantastiska trio låtar som föregår den: "Came Up" med sitt vackra fiolspel, "Y U Mad" och "I'm Sorry : ( " med sin majestätiska klagokör. Om jag minns rätt bränner G-Side kompromisslöst av dem allihop redan under konsertens första halva, som om till och med själva spelningen skulle kunna avbrytas när som helst.

En lång, blond norrman kommer plötsligt upp på scen. "Kul att de tar upp en kille från publiken", tänker jag. Men norrmannen ställer sig vid mikrofonen och plötsligt hörs den välbekanta rösten från "Nat Geo" sjunga låtens mekankoliska flygplansrader: "The world looks so good from up here, oh the world looks so good from up here", och jag inser att den blåögde gutten är ingen mindre än "Chris Lee", refrängsångare på ett par av låtarna på The One...Cohesive. Norrmännen tycks ha varit bland de första i utlandet att ta Alabamaduon till sina hjärtan. G-side gjorde relativt tidigt konserter i Norge, har alltså en norsk lintott som gästsångare och norrmannen DJ Giraffo introducerar "In The Rain", en av 2000-talets bästa låtar, på Huntsville International, albumet som föregick The One...Cohesive. Och förresten: har ni lyssnat på den norske rapparen Lars Vaulars låt "Klokken fem om natten"? Gör det. G-Side dyker upp där också. Det är egentligen ett ganska bra exempel på vilken märklig tidsålder vi lever i; på vilken liten roll en sådan sak som geografiska avstånd tycks spela nu för tiden; på hur stabila och naturliga ordningar tycks luckras upp i en värld som ofta upplevs vara till stor del immateriell. G-Side gjorde på Huntsville International ett koncept av detta. Albumet titel hämtades från Huntsvilles flygplats och mellan låtarna dyker det titt som tätt upp telefonhälsningar från fans i England, Schweiz och, som sagt, Norge. G-Side är relativt okända, men ändå kan de uppleva att hela världen ligger för deras fötter. Världen har blivit drömlik. Aldrig förr har vi kunnat leva i vår fantasi som nu. Aldrig har gränsen varit luddigare mellan denna fantasi och verkligheten. Samtidigt som världsherraväldet har blivit lättare att drömma om och komma nära, med majestätiska beats och kontakter över hela världen, så är det också kanske svårare att verkligen tro på. Är jag glömd om några månader? Är hajpen över då? Blir det här mitt sista album? The One...Cohesive avslutas med låten "Imagine" vars sista rad lyder "Can you imagine success? Can you imagine...failure?". Plötslig tystnad. I den där osäkerheten ligger mycket av det som gör albumet genuint gripande. Melankoli och osäkerhet är inte vad vi vanligtvis förknippar med sydstatshiphop, och kanske är det dessa två egenskaper som gör det lätt för oss att ta musiken till våra frostbitna, skandinaviska hjärtan.

Konserten tar slut. ST gör high five med publiken. Clova står i ett hörn och ser trött ut. Utrustningen packas ihop. En del av publiken lämnar Babel för att uppsöka något av Malmös alla kebabhak, andra stannar för att dansa. Jag är ganska trött, men vägen hem är kort. Inte mycket längre än den mellan Alabama och Norge, och en aning kortare än den mellan Huntsville och rymden.

År: 2011
Skivbolag: Slow Motion Soundz
Producent: Block Beattaz m. fl.
Längd: 54:25


1 kommentar: