71. Pixies - Surfer Rosa

En gång för några år sedan frågade Gabriel mig vilket av Pixies album som egentligen är bäst. Jag blev förtjust av frågan, men jag kunde inte ge ett rakt svar. Skulle jag säga Surfer Rosa eller Doolittle eller den underskattade Bossanova? Det var inte alkoholens dimmor som gjorde mig osäker, utan det faktum att nästan varje Pixiesalbum har samma effekt på mig: det raderar minnet av allting annat som Pixies har gjort. Varje gång jag hör basgången och Kim Deals röst på "Gigantic" så tänker jag att det är så här Pixies ska låta, och att det här, det här måste ju vara deras bästa album. Men så slår jag på Doolittle och samma sak händer. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade på Gabriels fråga, jag kanske nämnde Surfer Rosa innan jag genast lade till att Doolittle naturligtvis är minst lika bra. Frågan förföljde mig hela kvällen. När jag väl kom hem var jag givetvis tvungen att en gång för alla avgöra vilket av Pixies album som är deras bästa.

Trummorna i början av "Bone Machine" sparkar igång en av 80-talets råaste basgångar och en låt som tycks handla om Japan och kyssar, men som framförallt innehåller den fantastiska raden "You're so pretty when you're unfaithful to me". Sedan följer tolv låtar, ett dussin vassa nålstick i huden, innan albumet klockar in på strax över halvtimmen. Vad är det jag precis har varit med om? Det är inte helt lätt att svara på. "Broken Face" handlar om incest och kroppslig deformering, "Gigantic" om en kvinna som förälskar sig i en svart man och som varje dag ser honom ha sex, och "Where Is My Mind" om en surfingtur i Karibien: "Animals were hiding behind the rocks/Except the little fish/But they told me, he swears/Tryin' to talk to me, coy koi."

"Where Is My Mind" är en av Pixies bästa låtar: från Black Francis bestämda "stop", till den spöklika bakgrundskören, till Francis röst som liksom flyter samman med den skeva kusligheten. Och precis när man har lyssnat på den vemodiga "Cactus":

Sitting here wishing on a cement floor
Just wishing that I had just something you wore
Bloody your hands on a cactus tree
Wipe it on your dress and send it to me

kommer en låt om superhjälten Tony, som bryter av mot den allvarliga tonen. Hur mycket jag än lyssnar på Surfer Rosa så blir jag aldrig trött. Pixies blir aldrig tråkiga. Bandets styrka är att stoppa in medryckande popmelodier, förvridna texter och Francis och Deals röster i en tvättmaskin, köra ett trettiominutersprogram, och upptäcka att allting plötsligt fungerar tillsammans, eftersom allting har samma spräckliga färg. Har jag nämnt "River Euphrates", som mest består av en tät gitarrvägg och "ride, ride, ride" i all oändlighet? Eller "Something Against You", där ett gitarriff som lika gärna kunde utgöra grunden till en tweepoplåt istället utvecklas till en rå bekännelse: "I've got something against you/I've got something against you/I've got something against you/Oh yeah, I am one happy prick"? Det opolerade soundet på albumet beror till stor del på Steve Albini som i ett par år var bandets George Martin. Uppföljaren Doolittle, där Albini redan hade släppt taget om rodret, är i jämförelse mer avskalad.

Rummet skakade i natten, låtarna avlöste varandra som smultron på ett strå, och någonstans mitt i albumet tog uppfattningen form som en omisskännlig insikt: Nu vet jag äntligen, Surfer Rosa är deras bästa album. Det är här all underbar och svårfångad energi samlas till ett sammanhållet musikaliskt uttryck. Det är så här Pixies ska låta! Nu ska jag bara säga det här till Gabriel nästa gång jag ser honom. Men vänta, jag måste förstås lyssna på Doolittle en gång också ...

År: 1988
Skivbolag: 4AD
Producent: Steve Albini
Längd: 32:50