Jag vill gärna skriva en bok eller göra en film om olycklig kärlek, men det är svårt att tänka sig att man skulle kunna komma med någon ny infallsvinkel på ämnet; alla känslor och tårar har redan pressats fram i Damen med hunden och Brief Encounter. Så känns det när man ska skriva om What's Going On. Döden, kärleken och What's Going On - tre ämnen som stötts och blötts i det oändliga. Det enda sättet att skriva om albumet är att börja med att ursäkta sig och förklara varför det inte toppar den här listan.
Tre låtar på What's Going On är så överjävligt bra att de i fyrtio år har lurat musikjournalister att tro att albumet är tidernas bästa. What's Going On består av en triptyk mästerverk: titellåten, "Mercy Mercy Me (The Ecology)" och "Inner City Blues (Make Me Wanna Holler)", som avslutar den strax trettiofem minuter långa resan, som handlar om en man som precis har tagit sig hem från Vietnam och som finner att landet han har kämpar för rämnar under miljöförstöring och politiska orättvisor. Denna trio mästerverk ramar in alla andra låtar på albumet och tillsammans sammanfattar de Gayes ambitioner: medveten soul. Nu kanske ni ryser ända ut i fingertopparna. Använde han precis det där ordet? Epitetet "medveten" har ofta använts av musiker för att urskulda det faktum att de gör tråkig musik. Det räcker så klart inte att tycka att fred på jorden är bra om musiken varken svänger eller berör. Men det finns en annan användning av ordet, som inte gömmer musikaliska brister under en självrättfärdig världsförbättraranda. När jag talar om medveten soul och om Marvin Gaye talar jag om musik där alla delar, den politiska ambitionen, den sparsmakade produktionen och Gayes mjuka röst, förenas till en ljuvlig enhet.
Lyssna på titellåten! Vi hör några människor prata innan de överröstas av en vemodig saxofon, som drar igång en tillbakalutad rytm och Gayes välkända inledningsrader: "Mother, mother, there's too many of you crying/Brother, brother, brother, there's too many of you dying". Berry Gordy, Motowns grundare, ville först inte ge ut "What's Going On" som singel. Han trodde att den var alldeles för politisk för att nå ut till lyssnarna. Men Gaye stod på sig och singeln blev den snabbast säljande i Motowns historia. Gordy var dock fortfarande tveksam till att ge ut ett helt album med socialt medvetna sånger. Men de enades om ett vad: om Gaye kunde få ihop ett album inom trettio dagar så skulle Motown ge ut det, annars skulle Gaye gå tillbaka till att sjunga kärlekssånger. Lyssna på "Mercy Mercy Me (The Ecology)"! Aldrig har en ekologisk vädjan låtit så vemodigt vacker som "Mercy Mercy Me" gör i drygt två minuter. Sedan blåser en skrikande saxofon igång och en bakgrundskör oooar olycksbådande, och när det bara är ett par tiotal sekunder kvar vrids oooandet några varv och skapar den ljudmässiga motsvarigheten till kvicksilverfiskar och oljesvarta hav. Lyssna på "Inner City Blues (Make Me Wanna Holler)"! En skakande uppgörelse med fattiga innerstadsghetton, och en av de bästa avslutningslåtarna någonsin. Gayes smeksamma röst svävar viktlös över en lågmäld funkig rytm. Efter fyra och en halv minut lämnas Gayes röst ensam, innan de varma tonerna till "What's Going On" flödar som honung ur högtalarna och knyter ihop albumet.
Det är inte så att resten av albumet är dåligt, det når bara inte upp till samma nivå. Jag har visserligen ett gott öra till den funkiga "Right On" och "What's Happening Brother", en hyllning till Gayes bror som just hade kommit tillbaka från Vietnam. "Wholy Holy" är också väldigt fin, med sitt religiösa kärleksbudskap; detsamma gäller "God Is Love". När albumet släpptes sa Jesse Jackson att "Marvin is as much a minister as any man in the pulpit". Marvin Gaye lyckas alltid hålla sig på rätt sida av gränsen som skiljer ett finstämt budskap från löjlig övertydlighet. En låt som "Save the Children" förvandlas tack och lov aldrig till Band Aid eller politisk allsång. Några saker måste också sägas om omslaget, där Gaye, med tillförsikt i blicken och med en trenchcoat som tagen från Shaft, tittar upp mot himlen. Omslaget kontrasterar mot innehållet, där Gaye håller blicken riktad mot storstadsslummen och jorden som sakta förtvinar under miljögifter, men också mot låtarnas ganska bleka hopp om en bättre framtid.
What's Going On är ett vackert kärleksbudskap, som trots allt lyckas skänka hopp om förbrödring och fred, i en värld som skakas av förbittring och hat. Räknar vi bort soundtracket till Trouble Man från året därpå så markerar albumet också slutet på Gayes korta politiska period. 1973 återkom han med ett helt annat kärleksbudskap. What's Going On är inte tidernas bästa album, men det spelar ingen roll. Det är ingen tillfällighet att Smokey Robinson har kallat det för “the greatest album of all time". What's Going On är på många sätt soulens fanbärare, ett album som bär alla andra på sina axlar. Dess betydelse räknas i alla tårar som har fällts, alla nävar som har knutits, och all kärlek som har samlats upp i människors hjärtan.
År: 1971Tre låtar på What's Going On är så överjävligt bra att de i fyrtio år har lurat musikjournalister att tro att albumet är tidernas bästa. What's Going On består av en triptyk mästerverk: titellåten, "Mercy Mercy Me (The Ecology)" och "Inner City Blues (Make Me Wanna Holler)", som avslutar den strax trettiofem minuter långa resan, som handlar om en man som precis har tagit sig hem från Vietnam och som finner att landet han har kämpar för rämnar under miljöförstöring och politiska orättvisor. Denna trio mästerverk ramar in alla andra låtar på albumet och tillsammans sammanfattar de Gayes ambitioner: medveten soul. Nu kanske ni ryser ända ut i fingertopparna. Använde han precis det där ordet? Epitetet "medveten" har ofta använts av musiker för att urskulda det faktum att de gör tråkig musik. Det räcker så klart inte att tycka att fred på jorden är bra om musiken varken svänger eller berör. Men det finns en annan användning av ordet, som inte gömmer musikaliska brister under en självrättfärdig världsförbättraranda. När jag talar om medveten soul och om Marvin Gaye talar jag om musik där alla delar, den politiska ambitionen, den sparsmakade produktionen och Gayes mjuka röst, förenas till en ljuvlig enhet.
Lyssna på titellåten! Vi hör några människor prata innan de överröstas av en vemodig saxofon, som drar igång en tillbakalutad rytm och Gayes välkända inledningsrader: "Mother, mother, there's too many of you crying/Brother, brother, brother, there's too many of you dying". Berry Gordy, Motowns grundare, ville först inte ge ut "What's Going On" som singel. Han trodde att den var alldeles för politisk för att nå ut till lyssnarna. Men Gaye stod på sig och singeln blev den snabbast säljande i Motowns historia. Gordy var dock fortfarande tveksam till att ge ut ett helt album med socialt medvetna sånger. Men de enades om ett vad: om Gaye kunde få ihop ett album inom trettio dagar så skulle Motown ge ut det, annars skulle Gaye gå tillbaka till att sjunga kärlekssånger. Lyssna på "Mercy Mercy Me (The Ecology)"! Aldrig har en ekologisk vädjan låtit så vemodigt vacker som "Mercy Mercy Me" gör i drygt två minuter. Sedan blåser en skrikande saxofon igång och en bakgrundskör oooar olycksbådande, och när det bara är ett par tiotal sekunder kvar vrids oooandet några varv och skapar den ljudmässiga motsvarigheten till kvicksilverfiskar och oljesvarta hav. Lyssna på "Inner City Blues (Make Me Wanna Holler)"! En skakande uppgörelse med fattiga innerstadsghetton, och en av de bästa avslutningslåtarna någonsin. Gayes smeksamma röst svävar viktlös över en lågmäld funkig rytm. Efter fyra och en halv minut lämnas Gayes röst ensam, innan de varma tonerna till "What's Going On" flödar som honung ur högtalarna och knyter ihop albumet.
Det är inte så att resten av albumet är dåligt, det når bara inte upp till samma nivå. Jag har visserligen ett gott öra till den funkiga "Right On" och "What's Happening Brother", en hyllning till Gayes bror som just hade kommit tillbaka från Vietnam. "Wholy Holy" är också väldigt fin, med sitt religiösa kärleksbudskap; detsamma gäller "God Is Love". När albumet släpptes sa Jesse Jackson att "Marvin is as much a minister as any man in the pulpit". Marvin Gaye lyckas alltid hålla sig på rätt sida av gränsen som skiljer ett finstämt budskap från löjlig övertydlighet. En låt som "Save the Children" förvandlas tack och lov aldrig till Band Aid eller politisk allsång. Några saker måste också sägas om omslaget, där Gaye, med tillförsikt i blicken och med en trenchcoat som tagen från Shaft, tittar upp mot himlen. Omslaget kontrasterar mot innehållet, där Gaye håller blicken riktad mot storstadsslummen och jorden som sakta förtvinar under miljögifter, men också mot låtarnas ganska bleka hopp om en bättre framtid.
What's Going On är ett vackert kärleksbudskap, som trots allt lyckas skänka hopp om förbrödring och fred, i en värld som skakas av förbittring och hat. Räknar vi bort soundtracket till Trouble Man från året därpå så markerar albumet också slutet på Gayes korta politiska period. 1973 återkom han med ett helt annat kärleksbudskap. What's Going On är inte tidernas bästa album, men det spelar ingen roll. Det är ingen tillfällighet att Smokey Robinson har kallat det för “the greatest album of all time". What's Going On är på många sätt soulens fanbärare, ett album som bär alla andra på sina axlar. Dess betydelse räknas i alla tårar som har fällts, alla nävar som har knutits, och all kärlek som har samlats upp i människors hjärtan.
Skivbolag: Tamla
Producent: Marvin Gaye
Längd: 35:38
...och DÄR kom den ja. Oundvikligt, dock bör den vara med, få album har varit så viktiga, men håller med om att några låtar sticker ut mer och gör att man "luras" lite. Det s.k. "The Chronic Syndrome". Mycket bra text, och nu undrar jag hur högt "There's A Riot Going On" hamnar?
SvaraRaderaFörresten, har ju fortfarande inte hört deluxen av "What's Going On" än. Där ska visst finnas en del funkutsvävningar à la Sly Stone.
Det visade sig bli förr snarare än senare. :) Jag har inte heller lyssnat på deluxeutgåvan, men det måste jag ta tag i.
SvaraRaderaHaha, ja... hade dock trott att den skulle hamna bland de 20 bästa, men men...
SvaraRadera"There's A Riot.." köpte jag 1994 (då tidningen pop utsåg den till världens bästa skiva), har lyssnat på den konstant genom åren, och den upphör aldrig att fascinera.
"konstant" kanske var att ta i, men jag har lyssnat på den väldigt mycket!
SvaraRadera