onsdag 11 januari 2012

74. Pharoah Sanders - Karma

Jag tar upp vinylskivan ur fodralet, på vilket Pharoah Sanders sitter i en yogaliknande position; jag lägger skivan på spelaren och sänker nålen mot den svarta graverade ytan; det karakteristiska knastrande ljudet når mig genom högtalarna, och en saxofon skriker ut sin vibrerande närvaro.

Det är lätt att vara fascinerad av religion när man är uppvuxen i Örebro. Oavsett om det gäller Jesu lidande, Muhammeds visioner eller hinduismens alla gudar så kontrasteras alla färgrika berättelser mot de blekgråa byggnaderna och dagarna. Min fascination har förstås också att göra med att en stor del av den bästa musiken de senaste femtio åren har inspirerats av någon form av religiös upplevelse. Musiken med sin direkthet känns som den ultimata konstformen för att uttrycka sådana upplevelser, och ända sedan jag lyssnade på Pharoah Sanders Karma för första gången har den för mig fått representera all religion och andlighet i världen (ja, förutom Svenska kyrkans). Men det är ingen andlighet för söndagsskolan, det är en rå, erotisk, brinnande andlighet som får dig att smälta samman med det gudomliga.

När John Coltrane så tragiskt dog 1967 var det på många sätt naturligt att Pharoah Sanders tog upp taktpinnen. Han hade redan spelat med Coltrane, bland annat på den fina (och svårsmälta) Meditations från 1965, och Sanders, med sitt intresse för rytmer och musik från andra delar av världen, fortsatte på den spirituella väg som Coltrane hade styrt in på. 1969 års Karma är Sanders finaste bedrift och albumet är inte bara ett spirituellt mästerverk, utan en upplevelse nästan helt utan motsvarighet. Karma består av blott två spår: den över halvtimmeslånga "The Creator Has a Master Plan" och den kortare "Colours", där den tidigare är huvudnumret. I jämförelse med "The Creator Has a Master Plan" är "Colours" en svalkande bris, som torkar alla svettdroppar som har samlats på pannan. "The Creator Has a Master Plan" kan beskrivas så här: de inledande tonerna är en hyllning till A Love Supreme, sedan följer ett lugnt parti som varar ända tills Leon Thomas börjar joddla efter nio minuter, och efter tjugo minuter är det som om Sanders och Thomas bestämmer sig för att släppa taget till den här världen, för att smälta samman med alla himmelska fröjder genom att åstadkomma så mycket oljud som möjligt. Under några minuter är det galen frijazz, och ljuden skapas med jag vet inte vilka instrument. Men det är inte provocerande som något av Peter Brötzmann; när Sanders riktar blicken mot himlen är det alltid med ett fast handtag om rytmen. De sista fem minuterna sjunker Sanders och Thomas tillbaka mot Lonnie Liston Smiths pianoklinkande och Sanders upprepar sitt mantra: "The creator has a master plan/Peace and happiness for every man". Så skulle man kunna beskriva spåret, men det går förstås att göra det på ett helt annat sätt.

Jag lutar mig bakåt i min fåtölj, och låter Karma fylla rummet; musiken sköljer sina rytmer över mig, jag hittar toner bakom mina öron, de vaggar mig till sömnig vila.

Fred och lycka för alla människor, så enkelt, så ouppnåeligt, men så enkelt. En kossa råmar i fjärran, Sun Ra sitter i ett hörn och trummar med fingrarna, solen som lägger sig i en glödande horisont; jag ser glada människor för mina ögon, de möter min blick, oförskräckt, uppriktigt, jag känner gemenskap, den jag sökt men aldrig uppnått. Att ta del av något som är större än mig själv, som kommunismen, fast bra; att känna skillnaden mellan dom och jag ryckas bort. Att ryckas bort. Jag lugnas, inte av planen, men av musiken, nakna kroppar bryts mot ett vitskimrande hav. En strand som sträcker sig mot horisonten, ett hav som smälter samman med himlen till ett blåaktigt skimmer. Ett blekt ljus tränger genom molnen.

Det börjar igen. Musiken som både läker och river upp. Ett knarrande golv, en vindsvåning, musik och dans och glädje under mig, når mig genom golvplankorna. Kan ingen bjuda ner mig? Jag befinner mig vid sidan av, i periferin, jag vill ryckas med, låta mig ryckas med. Den förlösande kraften, hänförelsen. Plötsligt är jag med. Någonting håller på att gå sönder, musiken spränger mig inifrån, den trillar ur från mina öron. Den fyller rummet med dallrande oljud, med råmanden, galna tjut och kaos. En sjungande öken. Plastelefanter. Skevheten ställer mitt hjärta på ända. Världen kan inte vara en ondskefull och cynisk plats, när den har plats för allt detta. Kärlek genom musiken, och Pharoahs är hennes profet. Jag vill färga min grårandiga himmel, bada i världshavets gnistrande vågor, känna åtrå men samtidigt lugn. Allt på samma gång. Alltid detta på samma gång. Att krama en varm hand i trängseln, att kyssa någon. Kroppar som ryser av välbehag. På samma gång,xxnågon rycker bortxxslöjan för mina ögonxxde kala väggarna kryperxxtättxxintillxxmigxxxxomsluterxxmigxxxxalltingxxxxxxxxgårxxsönderxx xxupplösesxxxx i xxaska xxxxtonernaxxxx dör xxxxi xfjärran xxkossan tystnarxxxxxhavet färgasxxxxxav alger xxxxxxxspillolja
xxxxxxxhimlenxxxxxxxxxxxxxxxxxxfortfarandexxxxxxxxxxxxxxxxxxgrå
alltxxxxxxxxxxxxxx förtvinar xxxxxxxxxxxxxxxxxx vittrar bort xxxxxxxx

xxxxxxsmak avxxxxxxxxxxxxxxxxsolnedgång xxxxxxxxxxxxxxxxxxmen

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxnågonstans xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxoch xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxändå

xxxxxxxxxxxxGanges kvar på läpparna

Det knastrande ljudet tar slut, nålen återtar sin plats vid sidan av plattan; världen återtar snart sina vanliga färger och former.

År: 1969
Skivbolag: Impulse! Records
Producent: -
Längd: 37:30


7 kommentarer:

  1. Christian Håvestad11 januari 2012 kl. 18:50

    Ett av nyckelbegreppen i Nietzsches konstfilosofi är dikotomin och samspelet mellan det Dionysiska och Apolliniska. För mig är Creator Has a Master Plan det mest fulländat dionysiska musikstycke som komponerats. En orgiastisk orkan som är omöjlig att värja sig mot. (Och skall vi prata om den mest fulländade apolliniska musiken, hamnar vi bland de mest upphöjda symfoniska verken av Mozart - förmodligen den främsta kompositören någonsin. Det säger något om hur högt jag håller Karma.)

    Kort sagt är detta den mäktigaste musikupplevelse jag någonsin varit med om. Det finns ingenting som kommer i närheten. Självklart alldeles för långt ned på listan.

    SvaraRadera
  2. Christian Håvestad11 januari 2012 kl. 18:52

    Bra text också..!

    SvaraRadera
  3. Ja det är svårt att hitta jämförelser. En antik backanal måste ha kommit nära i frustande kroppslighet. Och jag håller helt med om din uppdelning mellan Sanders och Mozart.

    Tack!

    SvaraRadera
  4. plastelefanter!!

    grymt bra text, min favorit hittills.

    SvaraRadera
  5. Jag håller i mot och mycket med Christian här, The Creator Has A Master Plan är en helt makalös, fullständigt euforisk musikupplevelse om du låter dig ta till dig den. En del kanske avskräcks från den fria jazzen och längden men det jag har att säga - allt jag har att säga - close your mouth and open your ears. Någon gång når jag säkert nirvana genom att endast lyssna på den, en härlig hysteri av en stor del av känslospektrumet - fantastiskt skrivet också, passar perfekt.

    SvaraRadera
  6. Tack så mycket.

    Det är inte det enklaste albumet att strölyssna på, eller sätta på i bakgrunden när man diskar, men ger man det bara tid och (framförallt) uppmärksamhet, belönas man - precis som du säger - rikligt. Jag har nästan lovat minst ytterligare ett jazzalbum. Hoppas även det ska falla i smaken.

    SvaraRadera