fredag 13 januari 2012

72. Sly and the Family Stone - There's a Riot Goin' On

Det är en märklig ironi att There's a Riot Goin' On hamnade precis före What's Going On när vi sammanställde den här listan. Marvin Gayes välljudande mästerverk är naturligtvis oroande på sitt sätt, men albumets ljusa toner och sångarens overkligt lena stämma ingjuter ändå hopp. På skivomslaget blickar Gaye framåt, uppåt, och man tycker sig kunna skymta ett försiktigt småleende. Trots problemen han målar upp så verkar han ändå vilja tro på framtiden. "God is Love". Det finns en chans för oss.

Fem månader efter att What's Going On släpptes lyckades Sly Stone äntligen färdigställa en ny skiva, efter att ha spenderat nästan två år pendlandes mellan partyrus och drogdvala, långt bort från den professionella arbetsdiciplin som skivbolagschefer sannolikt gärna ser hos sina artister. Han hade missat deadlines, bråkat med bandmedlemmar och blivit melankolisk och olycklig; något som måste ha verkat märkligt med tanke på den optimistiska och livsbejakande Stand!, som var det sista albumet Sly and the Family Stone hade släppt ifrån sig när Sly Stone brummade iväg med de färdiga inspelningarna av There's a Riot Goin' On till Epic Records. Skivan var egentligen tänkt att heta Africa Talks to You, men Stone valde att byta namn på den som en passning till sin soulkollegas relativt nyutkomna verk. Gaye ställde frågan, Stone svarade. Och om det fanns oro i frågan, så var det inte mycket mot den svartsynthet som genomsyrade svaret.

För en lyssnare som inte är bekant med Sly and the Family Stones tidigare musik och som inte skänker texterna så stor uppmärksamhet passerar säkerligen There's a Riot Goin' On som en skön och tillbakalutad musikstund. Det är det ju också, absolut. Men det läskiga är att det tillbakalutade förefaller vara resultatet av massivt droganvändande och melankolisk energilöshet. Faktum är att Stone bokstavligen talat var väldigt tillbakalutad under stora delar av inspelningarna: han hade en säng i studion i vilken han låg och sjöng in flera av låttexterna. Han orkade väl inte stå upp, antar jag. Det låter komiskt och lätt absurt, men när man hör låtar som "Just Like a Baby" och "Family Affair" är det inte svårt att se bilden framför sig.

Även bakom en låt som "(You Caught Me) Smilin'" - som tillhör det på skivan som låter lyckligast - gömmer sig ett förvridet leende. Stone blir påkommen med att vara hög, vilket är anledningen till att han ler. Men den dubbla innebörden framgår rätt tydligt. Visst, han blir upptäckt med pudret i näsan, men han blir också tagen på bar gärning vad gäller att - le. Att vara glad framstår som ett undantag, något man ju egentligen inte gör eller ska göra när tiderna är som de är. 60-talet hade tagit slut på ett smärtsamt abrupt sätt. Drömmarna och förhoppningarna om en bättre framtid som hade spirat under ett par glada somrar krossades både snabbt och långsamt. Snabbt: Morden på Martin Luther King och Bobby Kennedy. Långsamt: Medborgarrättrörelsen mattades av, polisbrutaliteten ökade. Bland mycket annat. Världen var fortfarande hemsk, om inte ännu mer så. Det kanske inte var så konstigt att Stone gick ner sig i droger.

"There's a Riot Goin' On" är en högst tvetydig titel. Titellåten är nämligen exakt noll sekunder lång, vilket är lätt att tolka som att det inte är något enda jävla riot going on överhuvudtaget. Inget pågår, inget av värde händer längre. Det blev aldrig någon förändring och nu orkar folk inte kämpa längre. Stone själv hade en annan förklaring då han långt senare sa att han inte tyckte att det borde finnas några upplopp, och att det var därför låten var noll sekunder lång (eller kort, kanske man ska säga). Kanske talade han sanning, kanske var han genuint trött på allt skit ("Just like a baby, sometimes I cry just like a baby") och kanske var det därför att han lämnade de soliga och hittiga glansdagarna bakom sig och ägnade sig åt den här klart mindre publikfriande, mer smutsiga och lågmälda musiken. Den var kanske inte lika lycklig, men den var sann mot sin upphovsman och sin tid. Den var ärlig.

Men är det en tung och dyster upplevelse att ta sig an There's a Riot Goin' On? Nja. Det är kanske den otäckaste och mest ironiska aspekten av skivan: den är ju egentligen riktigt trevlig att lyssna på. Rent av inspirerande. "Luv n' Haight" och "Runnin' Away" (trumpeterna!) gör mig oförskämt glad, "Thank You for Talkin' to Me, Africa" har ett underbart segt och djupt funkgroove och "Family Affair" är med all rätt en av de mest älskade låtarna i pop-, soul- och funkhistorien. Mörkret och musikglädjen lever sida vid sida. There's a Riot Goin' On är helt enkelt en väldigt behaglig och njutbar resa ner i avgrunden.

År: 1971
Skivbolag: Epic
Producent: Sly Stone
Längd: 47:33
                                     

3 kommentarer: