75. The Go-Betweens - Liberty Belle and the Black Diamond Express

80-talets allra bästa uppfinning kan mycket väl vara indiepopen. Grunden lades under 70-talets senare år med den DIY-attityd som genomsyrade punken och postpunken. Såhär i efterhand är det inte ovanligt att man för in odödliga 70-talsklassiker som "Ever Fallen in Love (With Someone You Shoudnt've)" med Buzzcocks och "Teenage Kicks" med The Undertones till indiepopkanon, på samma sätt som en berättelse om punken gärna tar upp sena 60-talsalster av The Velvet Underground, The Stooges och MC5. Det hindrar inte punken från att vara ett 70-talsfenomen, och det hindrar inte indiepopen från att främst förknippas med 80-talet, som också är genrens storhetstid. För varje Belle and Sebastian, Heavenly eller Hefner som lyste upp 90-talet finns det mångdubbelt med 80-talsband som tävlar i samma liga. Och om ni, likt jag själv, känner er obekväma med att kategorisera amerikanska grupper som R.E.M,, The Replacements och Galaxie 500 som "indiepop", så har ni säkert inget att invända mot påståendet att Storbritannien är indiepopens självklara hemland.

Det lär därför svida för ett och annat anglofilt popfan att 80-talets allra bästa indiepopband härstammar från ett land mest känt för turister, kängurur och Men at Work.

The Go-Betweens låtskrivare var Robert Forster och Grant McLennan, vilka skulle visa sig utgöra ett perfekt radarpar. Forster stod oftast för det lite mer storslagna och sorgsna medan McLennan levererade mjuka och poppiga ljuvligheter. Resultatet av detta samarbete blev musik som balanserar skickligt mellan gråta-i-kudden-depp och upplyftande popglädje. Musik som inte skyr för livets jävligheter (Jag vill bort! Varför ringer hon inte? O.s.v.) men ändå ständigt bibehåller värdigheten. Temat för deras låtar skiljer sig inte från andra indiebands, men reflektionerna kring kärlek, känslor och relationer upplevs inte ostyrigt desperata eller omoget naiva - snarare som den typen av tankar man tänker först när man varit med ett tag. Att jag känner så kan säkerligen bero lika mycket på musiken och rösterna som på texterna. Det är inte slappt ihopsatta skrammelsaker utan välskrivna låtar, och vare sig det är Forster eller McLennan som sjunger så anar man att det gömmer sig livsvisdom bakom. I vilket fall som helst: det är musik som borde passa perfekt vare sig ditt favoritband är The Smiths eller Prefab Sprout.

The Go-Betweens inledde sin karriär i slutet av 70-talet och kom då att ansvara för underbara bagateller som "Lee Remick" och "Karen", men skivdebuten kom först 1982. Deras tidiga album dominerades av Forsters låtskrivande och var jämfört med deras senare skivor lite taggigare, lite mer postpunkinfluerade. När bandet släppte 16 Lovers Lane - mästerverket som blev gruppens sista skiva innan återföreningen på 2000-talet - hade musiken förfinats. Den var renare, mer välpolerad och borde ha sålt bra mycket mer än den gjorde. Liberty Belle and the Black Diamond Express kom två år före 16 Lovers Lane, med albumet Tallulah släppt emellan. Skivan fungerar som en utsökt blandning av gruppens lite kantigare förflutna och den klarare, ännu poppigare musik som skulle följa. Inledningslåten "Spring Rain" är ett perfekt exempel. Den är lika lycklig och direkt som "Right Here" (en senare Go-Betweenslåt, från Tallulah) men skulle samtidigt passa mycket bättre på Orange Juices första skiva än på något av Go-Betweens egna, senare album. Den som förfasas över att 16 Lovers Lane och deras 2000-talsalbum inte låter "indie" nog - om någon kan tänkas oroas av sådant - kan alltså vara lugn här.

Jag nämnde något om hur Forster och McLennan skilde sig åt som låtskrivare. På Liberty Belle and the Black Diamond Express var det delvis lite omvända roller: McLennan hade huvudansvaret för den stråkförsedda "The Wrong Road", vilken låter som att den lika gärna kunde vara signerad David McComb (en stor komplimang, om någon undrar) och är egentligen mer typisk för Forsters stil. Samtidigt skrev den senare popunder som nämnda "Spring Rain" och låten med den ultimata indiepoptiteln: "Head Full of Steam". Men det är väl egentligen bara kalenderbitare som bryr sig om vem som skrev vad. Det enda som verkligen betyder något är hur bra allting är, hur låtar som "To Reach Me" och "Apology Accepted" lyckas med konststycket att vara både förlösande och magknutsskapande på samma gång. Den romantiska längtan som musiken så effektfullt uttrycker frigör våra egna svårartikulerade och instängda känslor, vilket är förlösande, men samma längtan skapar samtidigt nya knutar hos oss. Den klassiska High Fidelity-funderingen - lyssnar jag på popmusik för att jag är olycklig eller är jag olycklig för att jag lyssnar på popmusik? - skulle jag därför vilja besvara med ett bestämt ja.

Alldeles oavsett hur den frågan borde besvaras så fortsätter vi att lyssna. Vi dras till musik som förstår hur vi känner oss, respekterar vår situation, och i bästa fall till och med inspirerar oss till att våga och orka göra saker som vi egentligen längtar efter att göra. Trots att vi är eländiga dagdrömmare med dåligt fokus och löjliga rädslor.

"All waitings up, I'm on that team

That says go forward

With a head full of steam

Go forward

Go forward now..."

År: 1986
Skivbolag: LO-MAX Records (numera Beggars Banquet Records)
Producent: Richard Preston
Längd: 36:53