76. My Bloody Valentine - Loveless

My Bloody Valentine var som alla andra band. Bildades i Dublin på 80-talet, drev runt i Europa ett tag, hamnade i London, skrev kontrakt med ett hippt skivbolag och skapade mer eller mindre en egen indiesubgenre. Ingenting särskilt uppseendeväckande. Bandets centralgestalt, Kevin Shields, ville emellertid mer än så. Inom honom fanns någonting; en vision, ett ljud, en dröm, som bara väntade på att komma ut. Två och ett halvt år och hundratusentals pund senare var Loveless en verklighet. Shields hade sparkat inspelningstekniker på löpande band, dragit Creation Records mot bankruttens rand och drivit skivbolagets ledare, Alan McGee, till vansinne. Det finns ett nästan religiöst drag över Shields maniska perfektionism - och sannerligen: öppnar sig inte himmelens portar för den som sätter på albumet för första gången?

För mig hände det i ett studentrum i Linköping. Jag hade just flyttat hemifrån och laddade ner albumet en oktobereftermiddag. När nedladdningen var klar satte jag på någon random låt. Det råkade vara "To Here Knows When". För en tiondelssekund trodde jag att något hade blivit fel. En ocean strömmade ut från högtalarna; en ängel, Belinda Butcher, eller vem det nu var, sjöng någonstans i bakgrunden, och så insåg jag att det var precis som det skulle vara. Jag tappade andan. Det var obegripligt. Jag kunde inte prata med någon på resten av dagen. Hela månaden uppslukades jag av att försöka förstå det, att gå igenom det gång på gång inom mig, och ibland, men inte för ofta, till och med lyssna om på miraklet. Hur kunde det låta så? Fanns det verkligen på riktigt? Hade någon gjort det här med avsikt? Senare har jag letat liknelser i religiös konst. Spröda, gyllenskimrande, dränkta i en större helhet, får sången på "To Here Knows When" mig att tänka på Fra Angelicos Bebådelsen, där ängeln Gabriels små ord av guld svävar fritt mellan honom och Maria. Eller alla dessa målningar där änglarna står uppradade med långa blåsinstrument - kanske var det så här det lät? På Loveless sitter dock knappast Fadern, Sonen och den Helige Anden i centrum, utan snarare Kärleken, Erotiken och Lusten.

Om man, som jag, tycker att popmusik i sin högsta form handlar om att få ett köttsligt innehåll att låta andligt och sublimt, så är Loveless utan tvekan ett av världshistoriens bästa album. Det är en fortsättning på det som genier och galningar som Phil Spector och Brian Wilson försökte uppnå - att ta popmusiken lite närmare himlen, lite närmare det där man hör i sitt huvud några flyktiga sekunder under en promenad eller i en dröm, bara för att sedan glömma bort. Texterna handlar, tror jag, om sex, medan musiken uppenbarligen handlar om Gud eller motsvarande. Texterna, ja: knappt hörbara kan de ironiskt nog, när man väl snappar upp några ord, göra ganska stort intryck - troligtvis av i stort sett samma anledning som en banal kärlekshistoria upplevs som oändligt mycket mer betydelsefull när den uttyds från fragmentariska stentavlor hittade djupt inne i ett egyptiskt tempel, än när den läses i gårdagens Aftonbladet. Att rösterna är så vaga och svåra att höra bygger på en kompromisslös inställning: det spelar ingen roll om man inte hör vad som sägs, rösten har inget automatiskt företräde framför de andra instrumenten. Till och med låttitlarna är vaga: "Soon", "To Here Knows When", "I Only Said", "Sometimes"... vad det hela handlar om finns alltid någonstans i utkanten av synfältet.

Det är ett album som förändrar ens verklighetsuppfattning för ett litet tag. Det är vackra små popmelodier som förvandlas till vätska, färger, naturkrafter och fjärilar i magen: gitarriffen, Butchers och Shields röster, melodierna, allting, verkar hela tiden vara på väg att genomgå en metamorfors till något annat, något utanför det vi kallar för "ljud" och "musik". Den där unika vagheten blir aldrig flummig, utan är alltid en antydan om något annat och ännu större. Ta bara "Only Shallow": ett rockigt riff, skramliga gitarrer - men ändå, hur skulle man kunna kalla det för rock! Någon slags rock är det väl, men i slow motion, under vattnet, någon annanstans. Jag har läst långa analyser där alla de vackra och bisarra ljud som förekommer på skivan, rabblas upp som en hemläxa. Personligen intresserar det mig inte särskilt mycket, och kommer förmodligen inte heller göra det förrän jag själv har tillgång till gitarr, studio och ett skivbolag att ruinera. Musik man uppfattar som experimentell känns ofta avig och slumpmässig - man vill analysera den, förstå varför den gjordes, skapa mening. Så har jag aldrig uppfattat Loveless. Allting låter som det ska göra. Många gånger har jag legat i ett mörkt rum och upptäckt nya ljud, men de har alltid känts som en naturlig del av albumets värld - en värld där man kan gå på upptäcktsfärd och tappa bort sig, men på något vis alltid återvänder till den upplysta stigen av skönhet och popperfektion.

Kostade verkligen albumet en kvarts miljon pund att skapa? Var Kevin Shields galen? Tog det ett år bara att spela in basen? Jag vet inte hur mycket myterna säger om verkligheten (enligt Shields själv, inte särskilt mycket), men de säger utan tvekan väldigt mycket om albumet. Loveless är ett konstverk som gjort för att skapa myter kring. My Bloody Valentine släppte aldrig något mer album. Kevin Shields försvann in i en långvarig dimma innan han dök upp på 2000-talet med det fantastiska soundtracket till Lost in Translation och så småningom återföreningskonserter med bandet. Något större och finare än Loveless kommer de aldrig att uppnå igen. Det gör inget. Albumet finns kvar och kommer aldrig sluta ha en egen liten plats i mitt hjärta. Det representerar det där otroligt sällsynta som jag alltid letar efter, det som är vackert på ett nytt sätt, skänker en ny färg till världens palett, en ny dimension till livet - det som får folk att intressera sig för new age, ta droger, bestiga berg eller helt enkelt stå och titta ut genom fönstret i en timme bara för att under en minut kunna förlora kontakten med verkligheten.

År: 1991
Skivbolag: Creation Records
Producent: Kevin Sheilds, Colm Ó Ciosóig
Längd: 48:36