78. Arcade Fire - Funeral

Jag är nog inte ensam om att känna en våg av värme skölja upp ur hjärtat och fylla hela min kropp varje gång jag lyssnar på Arcade Fires skramliga gitarrer och himmelska melodier. Jag har en dagboksanteckning från nyårsdagen 2007 klockan 05:29 på morgonen, där jag rangordnar mina favoritalbum. På listan har jag skrivit ner album av The Velvet Underground och Neutral Milk Hotel. Men överst på listan tronar Funeral av Arcade Fire. Då hade den i två år varit min absoluta favoritskiva. När Funeral släpptes i september 2004 dröjde det inte länge innan jag tog den till mitt hjärta, och hela den vintern värmde den mig som en varm hand i vinterkylan. Det är ingen tillfällighet att videon till "Neighborhood #3 (Power Out)" visar animerade figurer i en stad som drabbats av en snöstorm. Funeral leder tankarna till ödsliga, övergivna gator, där snön lägger sig som ett vitt täcke över asfalten, och människor som trotsar kölden och som i en kram eller en kyss förenas under den gråa natthimlen. Avstånd, kärlek och snö är återkommande saker i Arcade Fires texter.

And if the snow buries my
my neighbourhood.
And if my parents are crying
then I'll dig a tunnel
from my window to yours

sjunger Win Butler med sin skärande röst i inledningsraderna till "Neighborhood #1 (Tunnels)", och alla indiekids blev alldeles till sig av den kyliga skönheten i ljudbilden. Jag var en av dem som med en gång kunde se den där tunneln framför mig, där Butler kravlar sig fram med blåfrusna händer och kärleksfull blick, för att möta den han älskar. Men öppningslåten handlar inte bara om svärmande ungdomskärlek, den handlar också om glömska ("Then we think of our parents/well whatever happened to them?") och till slut ett hopp om kärlek även när de första känslorna har lagt sig ("Purify the colours, purify my mind"). Ett annat genomgående tema är döden. I "In the Backseat" förvandlas en lugn bilresa till ett helvetiskt inferno: "The lightning bolt made enough heat/to melt the street beneath your feet".

Några rader under dagboksanteckningen skriver jag att jag håller på att nyktra till och klagar över att det inte finns någon att prata med på MSN. Jag minns inte hur jag firade nyåret 2007, eller vad jag gjorde när jag kom hem, men jag vill gärna inbilla mig att jag - vemodig och modstulen, som man lätt kan bli på hemvägen och under tillnyktringsprocessen - kände mig tvungen att åter igen sätta igång Funeral. Jag hoppas innerligt att den värmde mig, som den gjorde så många gånger de där åren. Det låter kanske konstigt att skriva att ett album som så uppenbart handlar om döden har förmågan att trösta, men det är ibland så, att filmer, musik eller konstverk som handlar om döden har förmågan att beröra och skänka trygghet i en annars osäker värld. Värmen kommer lika mycket från Arcade Fires starka melodier som från spännvidden mellan Win Butler och Régine Chassagne, som turas om att sjunga på Funeral.

Varje gång jag måste välja favoritlåt på Funeral så är det någonting som sticker till inom mig. Är det så här att välja favoritbarn? Men till sist bestämmer jag mig ändå alltid för "Rebellion (Lies)". Det är inget självklart val: "Neighborhood #3 (Power Out)" är underbart medryckande, på "Une Année Sans Lumière" sjunger Chassagne vackert på franska, "Neighborhood #2 (Laika)" är den där söta ungen som kommer hemsläpande med något oformligt och spräckligt från slöjden, och stråkarna som sakta försvinner in i tystnaden på "In the Backseat" är förödande i sin skenbara enkelhet. "Rebellion (Lies)" ger mig inget nytt när jag lyssnar på den, den ger mig samma gamla känsla, en känsla som befinner sig någonstans mellan en ångestklump i halsen och rädslan man erfar när man vacklar till högt uppe på ett berg, med blicken fäst vid den vackra utsikten och vetskapen om avgrunden och klipporna där nedanför - Butler som försäkrar oss om att allting i livet består av lögner.

Jag vill minnas att Arcade Fire i början ofta klumpades ihop med andra kanadensiska indieband som uppstod ungefär samtidigt. Jag tröttnade strax på alla de andra banden, men Funeral har bitit sig kvar. Albumet höll inte bara för flera lyssningar; när jag nu flera år senare lyssnar på den smittsamt drivande melodin till "Neighborhood #3 (Power Out)" eller "Wake Up" är det som om tiden har stått stilla. Det är några dagar in på ett nytt år, det ser ut att vara kallt ute, och jag känner en ofantlig lust att kasta snöbollar eller gräva en tunnel till någon jag håller kär. Funeral är albumet för alla vinterdagar, när frosten biter sig fast i trädgrenarna och kylan kryper upp för ditt ben.

År: 2004
Skivbolag: Merge, Rough Trade
Producent: Arcade Fire
Längd: 47:55