Med både Wu-Tang Clans Wu-Tang Forever och The Notorious B.I.G's Life After Death, tycks 1997 ha varit ett år för blaffiga uppföljare till klassiska hiphopalbum. Kanske är de två oändlighetslånga dubbelalbumen ett resultat av någon slags barock hybris som kännetecknar gulderors slutskede. Det finns dock mer konkreta anledningar att se 1997 som en slutpunkt för hiphopens gyllene 90-talsår: den nionde mars sköts Biggie Smalls till döds i Los Angeles ett halvår efter att decenniets andre store hiphopikon, 2Pac, gått samma öde till mötes. Biggie dog två veckor innan hans andra album släpptes - ett album som heter Life After Death, med ett omslag där rapparen poserar bredvid en likbil och med en avslutningslåt som bär namnet "You're Nobody (Til Somebody Kills You)". Det hela verkar nästan vara lömskt beräknat, kanske av den ondskefulla demon som ser till att så många av hiphopens legender dör i förtid. Ett nytt kapitel blev skrivet i den långa boken om unga döda artister som blir till myter.
En annan tänkbar slutpunkt för de gyllene åren är den lyxiga och kommersiella framtoning som albumets exekutive producent, den blivande hiphopmiljardären Puff Daddy, personifierade. Många låtar på albumet är hittiga, poppiga och låter som om de kostat en himla massa pengar. Flådig MTV-hiphop närmare Billboardtoppen än asfalten. Men albumets charm ligger delvis i hur de kommersiella pophitsen, som "Mo Money Mo Problems", blandas upp med regnig gangstarap, som inledningsspåret "Somebody's Got To Die". Det schizofrena draget hos Biggie, som gjorde så starkt intryck på debuten Ready to Die, där flera olika, ofta motsägelsefulla, personligheter får komma till tals, får fritt utlopp även här. Detta drag framhävs ytterligare av den musikaliska variationen. Om Ready to Die framförallt var Biggies show, så är Life After Death i högre grad ett kollektivt verk där en mängd producenter och gästrappare bidrar till helheten. På Bigs debut fanns bara en annan rappare med (Method Man!) förutom huvudpersonen själv. På Life After Death däremot vimlar det av celebra gästartister: storheter som RZA och DJ Premier hjälper till med produktionen, Jay-Z dyker upp på "I Love the Dough", Lil' Kim kallar Biggie för "fat motherfucker" på "Another" och R Kelly sjunger "I'm fuckin you tonight" som om det vore den naturligaste sak i världen. På "Playa Hater" tar Biggie själv ton och förvandlas för några minuter till balladsångare - kanske inte som om det vore den naturligaste sak i världen, men ändå.
Att Biggie blivit rik är ett genomgående tema. På "Hypnotize" stönar den kvinnliga sångerskan "I just love your flashy ways, Guess that's why they broke and you're so paid". Men ju mer pengar desto mer noja: "It's like the more money we come across, the more problem we see". På "My Downfall" förklarar han hur andra rappare längtar efter hans fall och hur den som har nått framgång och stålar aldrig går säker: "Before I go to sleep I check the beds and the closet so I can sleep safe, not too many keep a mill' in the briefcase, Infrareds make me sleep safe". Då framstår de gamla dagarna som fattig knarklangare nästan i ett nostalgiskt skimmer. 24 år ung, men på samma gång så gammal som man blir om man började sälja knark i 12-årsåldern, kan han agera vis man och ge råd till ungdomarna - ska ni ut och sälja crack någon gång grabbar, så glöm för guds skull inte de tio crackbudorden: ni vet, ta ingen kredit, håll isär familjen och affärerna, och lita givetvis inte på någon: "Your moms'll set that ass up, properly gassed up, Hoodie to mask up, shit, for that fast buck, she be layin in the bushes to light that ass up". Än en gång: paranoian hos den som helt enkelt blivit van att tänka på det sättet. Och ni som läste inledningen vet att det var berättigat.
Men givetvis finns det mer att hämta på albumet än våld, förföljelsemani och pengar. Biggie har sex ("Nasty Boy"), saknar vänner som gått bort ("Miss U") och så får den känslige mannen med kärleksproblem också komma till tals - precis som en annan sitter han på sitt rum "pissy drunk listenin' to Stylistic tunes or the O'Jays, thinkin' bout the old days". Genomgående, hur deprimerande och svartsynt det än blir, finns där en glädje över att formulera sig med flow, pondus och elegans. Att njuta av att vara den tjocke, fattige killen som gick från "ashy" till "classy", blev rik och kom ur ghettot. Av att fortfarande vara vid liv. Ett litet tag till.
År: 1997
Skivbolag: Bad Boy
Producent: Sean "Puffy" Combs, The Hitmen m. fl.
Längd: 109:12
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar