High Fidelity är en av mina absoluta favoritböcker. "Oemotståndlig som en perfekt popsingel", skrev Göterborgsposten, och jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Huvudpersonen Rob driver en skivaffär och en av de som jobbar där är den tjafsige musiknörden Barry (i filmatiseringen spelad av Jack Black - ni förstår kanske typen). Hans knep är att förolämpa kunderna för deras brister i skivsamlingen och musikkunnandet, och på så sätt få de att skämmas hela vägen till betaldisken. Ett av exemplen som tas upp är Blonde on Blonde. Någon stackare slinker ur sig att han inte äger den, vilket naturligtvis är fullständigt oacceptabelt. Det är ju rena rama allmänbildningen, goddammit!
Egentligen är ju det där en tröttsam attityd. Jag var inne på det förra gången jag skrev om Bob Dylan och ska inte dröja mig kvar vid det längre än att bara konstatera det självklara: Blonde on Blonde är en klassiker som bör bemötas på samma sätt som alla andra skivor. Arbetet med skivan påbörjades i slutet av 1965, samma år som han spelat in och släppt Bringing It All Back Home och Highway 61 Revisited, och släpptes under våren 1966, precis före den motorcykelolycka som skulle bli en anledning (och en ursäkt?) för Dylan att slippa strålkastarljuset ett tag. Det var den sista renodlade rockskivan han skulle göra på många år. Den är också, på många sätt, höjdpunkten i Dylans magnifika 60-talsproduktion. Allting känns så självklart och självsäkert här, stilen är avslappnad och ledig. Det är som att han inte längre kände att han behövde göra uppror med sin rock (folk hade väl hunnit vänja sig vid det här laget), han kunde bara njuta av att skapa bra låtar med de medel han ville.
Men är det en helig graal som inte får kritiseras under några omständigheter i all evighet, amen? Är Blonde on Blonde perfekt? Inte då. Som en av rockens allra första dubbelalbum har den - precis som alla dubbelalbum - brister. Jag tycker att den är något för lång. Det kan bli lite lunkigt ibland, möjligen borde han ha kortat ned några låtar eller strukit ett par helt och hållet. Även om jag inte tycker någon låt är dålig så är förstås inte alla lika fantastiska. Jag zonar ofta ut litegrann under de sista låtarna innan den mästerliga "Sad Eyed Lady of the Lowlands" avslutar skivan. Kanske borde någon låt bryta av lite mer, en akustisk låt mitt i? Tja, kanske.
Men är det en helig graal som inte får kritiseras under några omständigheter i all evighet, amen? Är Blonde on Blonde perfekt? Inte då. Som en av rockens allra första dubbelalbum har den - precis som alla dubbelalbum - brister. Jag tycker att den är något för lång. Det kan bli lite lunkigt ibland, möjligen borde han ha kortat ned några låtar eller strukit ett par helt och hållet. Även om jag inte tycker någon låt är dålig så är förstås inte alla lika fantastiska. Jag zonar ofta ut litegrann under de sista låtarna innan den mästerliga "Sad Eyed Lady of the Lowlands" avslutar skivan. Kanske borde någon låt bryta av lite mer, en akustisk låt mitt i? Tja, kanske.
Men föreställningen om den perfekta skivan, där allt är felfritt, är en skadlig illusion. Jag umgås hellre med en tjej som bär fula skor och har tveksam musiksmak och som jag är kär i, än stirrar på en affisch med en "perfekt" modell som har alla de rätta åsikterna och ett retuscherat leende. En skiva med tillräckligt många fantastiska höjdpunkter är så mycket mer värd än en sån där skiva där man inte riktigt kan hitta något fel, men där man heller aldrig blir sugen på att springa ut på en äng och krama alla man ser. Så visst kan jag ha överseende med Blonde on Blondes små svagheter. Det är värt att ta sig an albumet ändå.
Det är värt det för den korta stund av tvekan vi hör innan Dylan levererar den sista bortförklaringen på "I Want You": "and... because time was on his side", innan han så slutligen kommer till kärnan: "and because I want you". Det är värt det för att nyss nämnda låt får mig att vilja springa ut på den där ängen jag pratade om. Det är värt det för den lätta, svävande produktionen, "that thin, that wild mercury sound" som artisten själv kallade det. Det är värt det för "Inside the museums, infinity goes up on trial/ Voices echo 'This is what salvation must be like after a while'". Det är värt det för att "Just Like a Woman" finns med i låtlistan. Det är värt det för att "Stuck Inside of Mobile With The Memphis Blues Again" låter så älskvärd och sympatisk. Det är värt det för den vackra och underbart långa "Sad Eyed Lady of the Lowlands", som han skrev åt sin käresta Sara. Det är värt det för uppsluppenheten i "Rainy Day Women #12 &35" och "Leopard Skin Pill Box Hat". Det är värt det för alla de bildrika berättelserna. Det är värt det för att albumet har den fantastiskt luftiga kvaliteten som gör den oslagbar att vandra tillsammans med i vårsolen. Av alla de här anledningarna, och ett stort antal till, så är det verkligen värt det.
Shit, kanske har Barry rätt ändå. Kanske är det här en skiva man bara måste äga, eller i alla fall höra. Scenen ur skivaffären: "Du äger den INTE? Det är ju helt perverst. Säg inte till nån att du inte har fucking Blonde on Blonde." Barry ger kunden albumet och kan lättat konstatera: "Allt kommer bli okej."
Det är värt det för den korta stund av tvekan vi hör innan Dylan levererar den sista bortförklaringen på "I Want You": "and... because time was on his side", innan han så slutligen kommer till kärnan: "and because I want you". Det är värt det för att nyss nämnda låt får mig att vilja springa ut på den där ängen jag pratade om. Det är värt det för den lätta, svävande produktionen, "that thin, that wild mercury sound" som artisten själv kallade det. Det är värt det för "Inside the museums, infinity goes up on trial/ Voices echo 'This is what salvation must be like after a while'". Det är värt det för att "Just Like a Woman" finns med i låtlistan. Det är värt det för att "Stuck Inside of Mobile With The Memphis Blues Again" låter så älskvärd och sympatisk. Det är värt det för den vackra och underbart långa "Sad Eyed Lady of the Lowlands", som han skrev åt sin käresta Sara. Det är värt det för uppsluppenheten i "Rainy Day Women #12 &35" och "Leopard Skin Pill Box Hat". Det är värt det för alla de bildrika berättelserna. Det är värt det för att albumet har den fantastiskt luftiga kvaliteten som gör den oslagbar att vandra tillsammans med i vårsolen. Av alla de här anledningarna, och ett stort antal till, så är det verkligen värt det.
Shit, kanske har Barry rätt ändå. Kanske är det här en skiva man bara måste äga, eller i alla fall höra. Scenen ur skivaffären: "Du äger den INTE? Det är ju helt perverst. Säg inte till nån att du inte har fucking Blonde on Blonde." Barry ger kunden albumet och kan lättat konstatera: "Allt kommer bli okej."
År: 1966
Skivbolag: Columbia
Producent: Bob Johnston
Längd: 72:57
Jag har inte riktigt förstått grejen med ett bra album som är FÖR långt. För mig är det endast positivt. Man behöver inte sitta igenom en lyssning och om man har tröttnat lite på en låt, kan man finna en ny favorit.
SvaraRaderaLånga skivor är sällan lika helgjutna. Det är svårare att skapa 75 minuter briljant musik än 35 minuter briljant musik. Sedan har ju många skivor en genomtänkt dramaturgi, en medveten disposition av låtarna. Stänger man av mitt i missar man avslutningslåten som är tänkt att runda av det hela, börjar man mitt i missar man inledningen osv. Jag är, möjligen lite förlegat och tjurigt konservativt, fortfarande förtjust i att lyssna på album från början till slut. Men visst, jag förstår din poäng, och om ALLA låtar är genomgående väldigt bra (och om det krävs tillräckligt varierande) så är ju längden inget problem. Ju mer bra musik, desto bättre.
SvaraRadera"Sad Eyed Lady Of The Lowlands", bästa avslutningen på någon av Bobs skivor?
SvaraRaderaDet är en mycket bra kandidat och jag föredrar den nog framför en annan möjlig sådan: "Desolation Row". Men den är nog ändå "bara" trea på min lista, efter "It's All Over Now, Baby Blue" och "Sara". Nånstans lite längre ner finner vi också "It Ain't Me Babe", "Every Grain of Sand" och "Shooting Star".
SvaraRaderaOkej. Jo, jag förstår. Även jag lyssnar främst på album från början till slut.
SvaraRaderaNu när jag tänker på det så var det lite jobbigt att lyssna på Joanna Newsoms "Have one on me" från 2010. Tre timmar där låtarna är runt 6 minuter var och vissa över 10, kan bli lite långdraget, trots att det är bra musik.
Ja, för mig tog det väl ungefär ett år att smälta Have one on me. Om jag ännu gjort det, jag är inte helt säker.
SvaraRaderaBästa avslutningen på någon av Dylans skivor? Tja, varför inte Ain't Talking?
SvaraRaderaModern Times var trevlig, men var den SÅ bra? Jag måste erkänna att jag inte lyssnat alltför mycket på den. Men just avslutningslåten har jag för mig var en av de starkaste.
SvaraRadera