77. Prefab Sprout - Andromeda Heights

Jag har en liten teori att alla musikfans, oavsett om de börjar som hiphoppare, rockfantaster, popsnören eller något annat, till slut landar i Prefab Sprout. (Eller kanske Steely Dan? I så fall är jag inte riktigt där än.) Ingen som är intresserad av musik vill ha något urvattnat, men- eller själlöst - det är popmusikens största men alltför vanliga synd. Samtidigt är det ett faktum att vi förr eller senare växer upp lite grann. Vi förblir känslovarelser, men söker oss allt oftare till något lite mer sofistikerat och, om uttrycket tillåts, moget. Prefab Sprout ses ofta som en symbol för sådan pop och Andromeda Heights är deras allra slickaste skapelse. Produktionen är ren som snö, vi får lite mjuka saxofontoner här och där, rösterna är lena... Så vad är det som förhindrar just detta album från att bli en audiell motsvarighet till kranvatten? Hur kan skivan komma undan med att ha två låtar (i rad dessutom!) betitlade "The Mystery of Love" och "Life's a Miracle"? Hur kan den undvika att bli patetisk eller menlös och istället bli djupt berörande?

En väldigt stor del av svaret finner vi i gruppens frontfigur: Paddy McAloon. Hans låtskrivarförmåga hindrar musiken från att låta platt och trist, och hans - ja, jag tänker använda det här adjektivet - fina personlighet gör att sången och texterna träffar hjärtat istället för kväljmuskeln. Då jag älskar många artister för att de förefaller så genuint mänskliga (Kevin Rowland, Dan Treacy, Marvin Gaye) älskar jag Paddy för att han verkar som en så genuint god människa. Det finns många älskvärda artister, men ofta är deras brister en del av varför vi gillar dem. Så är alltså inte fallet med Paddy, i alla fall inte min Paddy. Notera för övrigt att jag inte skriver McAloon - att det känns alltför svalt och distanserat att referera till honom vid hans efternamn säger kanske det mesta om hur jag och många med mig känner för honom.

Textrader som "What you see in me I will never know - that's the mystery of love" och "Show someone you love them, don't be afraid to care. And if they fall into your arms, you'll be surprised to find the weight that you can bear" skulle i de flesta fall låta som rysligt förnumstiga klyschor, men framstår här istället som inspirerande sanningar. Det är självklarheter som sägs, visst, men nu vågar vi tro på dem. Paddys mjuka värdighet och innerlighet är nyckeln. (Den smartness och finurliga ironi som präglar en stor del av bandets tidigare material är inte alls lika närvarande här.) Jag menar, herregud, karln kan ju få ett ord som "structuralism" att låta varmt och trösterikt.

Naturligtvis ligger det ett stort mod bakom Paddys ambitioner. Han vågar sjunga om verkligt stora ting. Han har aldrig väjt för ämnen som brukar vara förbehållna fantasyförfattare: gott och ont, himlen och underjorden, myter och hjältar - och han skildrar allt med stort hjärta och skarpt huvud. Religion har alltid varit ett vanligt förekommande tema i Prefab Sprouts låtar och det är ett ämne som popmusik oerhört ofta misslyckas med att ta sig an på ett sympatiskt och meningsfullt sätt. Paddy, däremot, lyckas nästan jämt och jag tror hans inställning till att skriva om Gud och religion utgör en viktig förklaring till det. I den enda boken som finns tillgänglig om Prefab Sprout, Myths, Melodies and Metaphysics av John Birch, citeras Paddy:

I always try to write songs that do not proseletise or say that there is a God and therefore if you don't believe this then you're not going to enjoy this record or take any pleasure from it. I always think that if you're going to write about religious subjects, you've got to leave it wide open for people who maybe don't believe anything at all; I couldn't listen to a record that was telling me that God existed and you were damned if you didn't believe that.

Det är den ödmjukheten som räddar sångerna. "If there ain't a heaven that holds us tonight, they never sang doo-wop in Harlem" sjöng Paddy en gång. Men han har också sjungit: "Cruel is the Gospel that sets us all free, then takes you away from me." En uttalat kristen musikgrupp skulle aldrig våga erkänna smärtan i kristendomens förnekelse av lust och sex. Nu var exemplet religion, men Paddy närmar sig alla ämnen på samma angenäma sätt. Det är sånger som inte predikar för oss, utan bjuder in oss till medkänsla och reflektion.

Andromeda Heights är ett av de finaste bevisen för att det går att ha tematiskt stora pretentioner i popmusik utan att det blir fånigt eller vanvördigt. Den är också ett bevis för att "råa känslor" inte behöver innebära skrovliga röster och någon sorts "trasighet". Skivans stilrena och musikaliskt tillrättalagda låtar är precis lika äkta och berörande som vilken skitig soul som helst. "Swans" får mig att vilja krama vemhelst som är i närheten, svan eller ej. "Steal Your Thunder" transcenderar all smörighet och når episka romantikhöjder. Titellåtens vackra dröm får mig att tro att kärlek faktiskt är svaret trots allt, och det är en låt som trots sin lågmäldhet känns lämpad för stora tillfällen. Begravning, bröllop, kyss under tisteln, något sånt.

Kanske är det nödvändigt att man som rebellisk tonåring avfärdar den här musiken, men jag tror som sagt att man förr eller senare kommer finna en tillflyktsort i albumets mjuka tongångar och varma optimism. Jag är där nu, och jag har ingen anledning att tro att min kärlek till Prefab Sprout eller Andromeda Heights kommer att falna med tiden. Jag kan mycket väl se Paddy och hans gäng som ohotat favoritband när jag nått medelåldern. Steely Dan är välkomna att utmana bäst de kan.

År: 1997
Skivbolag: Kitchenware Records
Producent: Paddy McAloon
Längd: 47:02