81. Bob Dylan - Bringing It All Back Home

"My love winks, she does not bother

She knows too much to argue or to judge."

Det är svårt att avgöra exakt hur mycket "Love Minus Zero/No Limit" har att svara för. Musikaliskt är det inget som skulle imponera på Dream Theater direkt; det är några få ackord, en enkel melodi och sparsam instrumentation. Det är en låt JAG skulle kunna spela, för sjutton. Att det ändå är en av pophistoriens allra finaste kärlekssånger - ja, faktiskt något av det ljuvligaste som över huvud taget nedtecknats på temat romantisk och idealistisk kärlek - är ännu ett bevis på att genialitet och komplexitet inte nödvändigtvis går hand i hand, särskilt inte när det gäller populärmusik. Det säger också något om att Bob Dylans låtar inte bara handlar om det rent musikaliska - briljansen beror minst lika mycket på texterna. Jag kan mycket väl tänka mig att "Love Minus Zero/No Limit" haft en förödande inverkan på romantiker och deras (våra) naiva drömmar. Kärleken som beskrivs är så fin, så öm och klar, att den omöjligen kan existera i den brutalt verkliga värld vi lever i. Kanske ger låten upphov till falska drömmar, men det är åtminstone väldigt vackra drömmar. Sådana som skänker tillvaron ett visst mått av hopp.

Jag inledde medvetet med ett stycke om det som faktiskt spelar roll: fantastisk musik. När det gäller Bob Dylan i allmänhet och Bringing It All Back Home (tillsammans med några andra skivor) i synnerhet är det annars lätt att luras. Jaja, tänker någon läsare, albumet är en Viktig Klassiker, en Milstolpe i Rockhistorien, vi vet. Det har vi alla läst i Mojo några gånger för ofta. En sån skiva kommer förstås med på en sån här lista mer eller mindre per automatik. Eller? Det var ju här den store protestsångaren, det sociala och politiska medvetandet, folkmusikens stora portalfigur, Woody Guthries lärjunge - det var ju här han för första gången bestämde sig för att det var roligare att plugga in gitarren och spela rock. Det var nu Dylan blev verkligt kontroversiell. Vem har inte hört anekdoten om hur folkpuristen Pete Seeger högg av kabeln när Dylan framförde en stökig och elektrisk version av "Maggie's Farm" på Newport Folk Festival? Naturligtvis högg han aldrig av någon kabel, men att historien inte är sann säger bara desto mer om vilken viktig brytpunkt i pop- och rockhistorien det här var. Dylan "svek" folkmusiken men utvecklade istället popmusiken. (I "Bob Dylan's 115th Dream" sjunger han: "The man says, 'Get out of here, I'll tear you limb from limb.' I said, 'You know they refused Jesus too.'" Det skulle visa sig bli rätt träffande för Dylan och hans övergång till pop- och rockmusik.) Det räckte inte längre att sjunga "She Loves You" eller "Hound Dog" om man ville bli tagen på allvar som rockartist. Men som vanligt är allt sånt här skit samma. Robert Johnsons bluesinspelningar är också viktiga, men det gör dem inte särskilt mycket roligare att lyssna på. Vi vill lyssna på musik för att beröras, glädjas, utmanas, uppslukas eller omskakas. Klarar inte musiken av det spelar det ingen roll vilken position den har i historien; då kan vi lika gärna läsa om den istället för att lyssna på den.

Bringing It All Back Home är en gyllene medelväg för de som tycker att Dylans tidigaste skivor är för politiska och avskalade, men att hans följande 60-talsklassiker Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde är för droginfluerat flummiga. Texterna är för det mesta inte ogenomträngliga, akustiskt blandas med elektriskt, upplyftande med melankoliskt, abstrakt och surrealistiskt med (mer eller mindre) konkret. Första halvan domineras av ganska snäll, bluesinspirerad 60-talsrock. Det typiska folkrocksoundet finner vi inte riktigt här och musikaliskt är det inget som låter särskilt omvälvande eller speciellt idag. Men Dylan har en karisma, en magnetism, en frasering och ett lyriskt innehåll som ständigt bryter igenom den allra simplaste musiken, som alltid sätter sig i centrum. Det finns en humor och avspändhet i skivans mindre betydelsefulla låtar som bidrar till älskvärdheten, men det är den akustiska delen som gör starkast intryck. Förutom nämnda "Love Minus Zero/No Limit" har vi "Mr. Tambourine Man", som är en hymn för alla rastlösa melankoliker, alla drömmande strövare. Den diffusa längtan man ofta känner när man strosar omkring på gatan eller halvligger i soffan fångar Dylan på ett poetiskt perfekt sätt. "And the ancient empty street's too dead for dreaming", "I'm not sleepy and there is no place I'm going to", "I'm ready to go anywhere, I'm ready for to fade, into my own parade, cast your dancing spell my way - I promise to go under it". Det är en svårfångad känsla, men Dylan är en mästare på svårfångade känslor. "Let me forget about today until tomorrow" är fortfarande en av mina favoritrader ur hela musikhistorien. Egentligen hade hela "Mr. Tambourine Man" kunnat bestå av bara den raden, och det hade räckt.

Som vanligt när det gäller Dylan finns här också den där låten som man inte riktigt vet varför man gillar. "It's Alright Ma (I'm Only Bleeding)" är en sju och en halv minut lång akustisk låt, fri från musikalisk variation, där han pratsjunger sig igenom vers efter vers efter vers. Att ställa sig frågan vad låten handlar om är ett feltänk, det är knappast så att det finns någon handling i vanlig mening. Men tema då? Något han vill säga? Han kanske vill uttrycka en känsla eller ett tillstånd? Är den politisk eller personlig? Båda? Jag har ingen aning. Men orden låter bra ihop och det känns som att den säger mycket, och varje rad eller stycke för sig träffar... nånting. Jag vet hur det låter. Det låter som att jag känner en vördnad för något som lika gärna kan vara skitsnack, därför att det är den store Bob Dylan. Jag tror inte att det är så, jag tror att stora ordkonstnärer kan suggerera fram bilder och tankar även när man inte riktigt förstår hur. Och avslutningen, med "If my thought dreams could be seen, they probably put my head in a guillotine" följt av "It's alright Ma, it's life and life only", är rader man aldrig glömmer, eftersom, ja, eftersom det är precis så det är.

Naturligtvis finns det mer att säga om albumet, fler låtar att lyfta fram. Vi har den klassiska titellåten med sitt likaledes klassiska flimklipp, den soliga ömheten i den lätt sorgliga "She Belongs to Me" och den fantastiska avslutningslåten "It's All Over Now, Baby Blue" i vilken vi påminns om att Dylans munspel är en viktig ingrediens i många av hans bästa låtar. Allt det där märker ni när ni lyssnar på skivan, och de flesta av er har säkert redan gjort det många gånger. Poängen är att låtarna fortfarande är relevanta (Gud vad jag hatar ordet "relevant", men ni förstår vad jag menar). Jag vet inte om folk fortfarande lyssnar på chillwave och witch house, men jag vet att musiken på det här albumet fortfarande betyder mycket för människor, även unga sådana. När dammet lagt sig är det alltid den rena kvaliteten som lever kvar, det som visade sig innehålla något genuint. Bringing It All Back Home lever kvar i allra högsta grad. Antingen är det ett tecken på sann kvalitet, eller så är det så att dammet aldrig riktigt lägger sig kring den evigt fascinerande Bob Dylan.

År: 1965

Skivbolag: Columbia

Producent: Tom Wilson

Längd: 47:23