46. The Magnetic Fields - 69 Love Songs

Det är natt i New York. På en gaybar sitter Stephen Merritt, huvudfigur i The Magnetic Fields, och ser ledsen ut. Vid bordet bredvid pratar och skrattar två män, men Merritt är inte där för att umgås. Han sitter försjunken i sitt anteckningsblock och filar på ett rim till en liten sång om olycklig kärlek. Ah! Det är svårt att inte tilltalas av Stephen (eller förlåt, Stephin, som han stavar sitt namn som musiker) Meritts persona! Jag vet inte om det är normalt, men det har säkert hänt att jag själv drömt om att få vara en bitter New York-bög, som går på musikaler, och när föreställningen är slut sitter ensam med en drink på en pianobar. Själv verkar han inte överdrivet entusiastisk över det, men å andra sidan: "I have a low voice and a sad facial expression, and I'm not enthusiastic about anything." Kanske framstår han helt enkelt som en ovanligt lyckad variant av Den Cyniske Romantikern; detta märkliga människoideal som så många av oss av någon anledning vill efterlikna.

En stor del av trippelalbumet 69 Love Songs charm ligger så klart i Merritts texter och det är inte bara för att de ofta återspeglar ovan nämnda persona. Texterna påminner nämligen lika mycket om klassiska musikaltexter och Tin Pan Alley (Merritt har en chihuahua döpt "Irving" efter Irving Berlin), som vanlig poplyrik. Genomgående finns en, i pop och rock märkligt sällsynt, strävan efter att skriva fyndiga texter som rimmar. Merritt fick också idén till albumets koncept när han satt i en gaybar och lyssnade på pianoversioner av Stephen Sondheim-sånger. Från början var det hela tänkt att bli en slags musikalisk revy där låtarna skulle framföras av drag-queens. På detta vis skulle Merritts låtskrivarförmågor visas upp för världen. Och det är otvivelaktigt ett kraftprov av en mycket skicklig låtskrivare vi bjuds på. Man kan, vad man än tycker, åtminstone inte förneka hur ambitiöst trippelalbumet är. Merritt har skrivit varenda en av de sextionio låtarna, och visst, det finns några rena skämtlåtar, men så många är de faktiskt inte (och i de flesta fall är det dessutom roliga skämt, se till exempel "Love Is Like Jazz"). Enligt honom själv fanns dessutom material till ytterligare ett eller två album, som valdes bort i slutändan. Merritt har sagt att han själv tilltalas av den nästan Warholska fräckheten i att bara slänga ur sig sextionio sånger om kärlek. Inom mycket popmusik, inte minst indiepop som Stephin Merritt och hans The Magnetic Fields ofta associeras med, så vill vi ju att en kärleksssång ska ha värkts fram ur någon slags personlig smärta. Från början var också alla låtar på albumet tänkta att helt enkelt vara i alfabetisk ordning, något som skulle gå tvärs emot idén om ett album som ett enhetligt, välplanerat konstverk. En annan sak som skulle kunna stöta bort folk, om än inte just indiemänniskor, från albumet, är att Merritt också sjunger de flesta av låtarna, med sin minst sagt oskolade basröst. Själv älskar jag hans röst, precis som jag älskar de många fantastiska gästsångarinsatserna, som Dudley Klute på "The Luckiest Guy on the Lower East Side", Claudia Gonson på "Sweet Lovin' Man" och LD Beghtol på "My Sentimental Melody".

Albumet är också en lek med klichéer från alla möjliga olika genrer: från country ("A Chicken With Its Head Cut Off") till nämnde Irving Berlin ("A Pretty Girl Is Like..."), från "Punk Love" till "Experimental Music Love"; för att inte tala om en lek med alla möjliga och omöjliga instrument. Behandlingen av ämnet är ibland vackert sorgesam ("Busby Berkely Dreams"), ibland cynisk ("How Fucking Romantic"), ibland morbid ("Yeah! Oh Yeah!"), och oftast med en bitter bismak, vilket kan utläsas i titlar som "Bitter Tears", "Meaningless", "Epitaph of My Heart" och "No On Will Ever Love You". Den sistnämnda är för övrigt Merritts försök att koka ner hela Fleetwood Macs album Tusk till en enda låt, och följaktligen en av albumets bästa. Men vad är egentligen albumets ämne? Kärlek? Eller? "69 Love Songs is not remotely an album about love. It's an album about love songs, which are very far away from anything to do with love." Framför allt är ju det här ett album om vad som är en kärlekssång, hur en kärlekssång kan låta och på vilka sätt den kan påverka oss. Populärmusiken är ju så besatt av kärlek - besatt till den grad att det finns en mängd av klichéer och mallar, inte för vad kärlek är, utan för vad en kärlekssång är. Skulle man be vem som helst att slänga ihop en poplåt på tio minuter, så skulle denne säkerligen klämma ur sig några enkla fraser om kärlek, sitt hjärta eller något liknande. Inte för att det nödvändigtvis är just kärlek som personen för tillfället berörs mest av eller är mest intresserad av att sjunga om, utan för att det ska vara så. Att vrida och vända på kärlekssånger, är att vrida och vända på populärmusiken själv. På 69 Love Songs får detta humoristiska, men också mycket känslomässigt berörande resultat. Vi hör ett klassiskt ämne framställas på ett nytt sätt, och plötsligt känner vi återigen vad det verkligen handlar om.

En annan egenskap hos den typiska poplåten om kärlek är så klart dess sexualitet, vilken homosexuelle Merritt ser till att utvidga långt bortom den traditionella heteronormen. Här förekommer kärlekslåtar riktade från man till kvinna, från kvinna till man, från man till man, från kvinna till kvinna, och flera stycken där det skiftar eller är oklart vilket förhållande det egentligen är fråga om. Extra skruvat blir det exempelvis i låten "The Night You Can't Remember" där en man sjunger låten som utgörs av en kvinnas ord till en man. Man ska alltså berömma Merritt för sitt textskrivande, men man får absolut inte glömma att hans texter allt som oftast ackompanjeras av lika ljuvliga små popmelodier, som får en att smälta vilken olycklig kärlek som helst. Min personliga favoritlåt är nog den sorgliga "The Luckiest Guy on the Lower East Side", som sänder en vällustig rysning längs ryggraden på varje popkille med svårighet att gå hem hos det motsatta könet.

Men för att så enkelt som möjligt förklara varför detta är ett så älskvärt album, behöver man nog bara återge ett citat från Merritt, som egentligen säger allt om både honom och 69 Love Songs: "What I care about most in the world is popular music, actually. More than love, I think I care about popular music." Jag uppmanar alla att öppna denna 170 minuter långa skattkista fylld av kärlek och populärmusik i alla deras former.

År: 1999

Skivbolag: Merge

Producent: Stephin Merritt

Längd: 172:35