44. Sister Sledge - We Are Family

Säg "disco" till en person och hon, låt oss säga att det är en hon, kanske tänker på skandinaviska isdrottningar, eller så tänker hon på Studio 54 och glamour, excesser och dekadens. Är hon lite mer insatt så tänker hon på att discon härstammade från philly soulen och egentligen startade i New Yorks undergroundklubbar. Själv tänker jag på Chic. Jag tänker förstås på allt det där andra också: överdådiga fester, dans hela natten och Larry Levan som knullar killar i DJ-båset. Men för mig sammanfattas allting som är bra med discon i de låtar - "Everybody Dance", "Good Times", etc. - som Nile Rodgers och Bernard Edwards släppte under namnet Chic (uttalas sheek). Ordet ligger bra i munnen, det är nästan lite lyxigt att uttala, och det är ett annat ord för kärlek. Efter att Chic 1978 hade släppt megahiten "Le Freak" kunde de ha valt att arbeta med vem som helst på Atlantic Records: Aretha Franklin, the Spinners, Donny Hathaway, ja, till och med Crosby, Stills & Nash. De valde Sister Sledge, en obskyr systergrupp som fram tills dess hade haft några charmiga halvhits, och som av skivbolagsbossen beskrevs som en samling religiösa helylletjejer. Chic älskade utmaningen och skrev klart flera av låtarna, redan innan de hade träffat gruppen.

Det skar sig, naturligtvis, mellan de flärdfulla producenterna, som var mest vana med kvinnor av Grace Jones kaliber, och den präktiga systerskaran (Kathie, Joni, Debra och Kim Sledge). När Rodgers på "He's the Greatest Dancer" ville få dem att sjunga "My crème de la crème, please take me home" vägrade systrarna att sjunga något så oanständigt; de ville ändra uppmaningen till det betydligt snällare "please don't go home". Men Rodgers fick sin vilja igenom och Kathy Sledges enormt fina sånginsatser, tillsammans med bakgrundskörer av Luther Vandross och Chicsångerskan Norma Jean Wright, visade sig vara det perfekta valet över Rodgers varma och upprymda gitarrspel, Edwards bas och, inte att förglömma, Tony Thompsons intensiva trummor. Systrarnas vackra och kyliga elegans kontrasterade mot all glädje och eufori som strömmade från Chicproducenternas instrument. "He's the Greatest Dancer" tar inga omvägar till dina ben, den tar dig direkt till refrängen och alla ljuvligheter. Ingen uppbyggnad, ingen stegrad förväntan, utan omedelbar och konstant lustuppfyllnad.

Gospeldiscolåten "We Are Family" är en av discons definierande ögonblick. Låten är förstås skriven med systrarna i åtanke, men det är ingen vågad gissning att Rodgers och Edwards även ville utsträcka familjen till alla som samlades på dansgolven. Discons ideal var att sudda ut alla gränser mellan svart och vit, heterosexuell och bög. Rodgers, med ett förflutet i Svarta pantrarna, insåg givetvis den politiska innebörden i att människor förenades under musiken. Discon pekade fram mot ett bättre samhälle: alla vita dansade till Chic, alla svarta ägde ett Bee Gees-album. Gemenskapen var euforisk, revolutionerande, politisk och slutligen tragisk, när den homofobiska discobacklashen skar genom landet och AIDS-vågen svepte bort drömmar om jämlikhet och obruten samhörighet.

"Thinking of You" är däremot en av discons finaste kärlekslåtar. Kathies varma röst sveper över den luftiga produktionen; "Without love" sjunger systrarna och Kathie lägger till "There's no reason to live", och det är svårt att inte hålla med. Men det är "Lost in Music" som är den främsta anledningen till att jag ständigt återvänder till We Are Family. Det finns ingen annan låt, inget ögonblick, som på samma sätt sammanfattar allt vad Chic och discon handlade om. Jag skriver det här en eftermiddag i februari. Utanför fönstret håller solen sakta på att gå ned över en vintergripen stad. Jag borde plugga, jag borde skaffa mig ett jobb. Istället lyssnar jag på Sister Sledge, utan att därmed anse att jag slösar bort min tid. Jag hör Kathie sjunga

Give me a melody. That's
all that I ever need.
The music is my salvation.

och jag känner igen mig, det är det enda jag behöver, musiken som fyller mig med glädje och liv och lust,

Responsibility
To me is a tragedy
I'll get a job some other time, uh-huh

musiken som fyller mig med vackra och underbara tankar, men också - eftersom jag inte levde mot slutet av 70-talet - med en sorts alienerad sorg. Men discon är inte död, den lever i varje ögonblick då kroppar, blickar, händer möts i dansen, i en hyllning av den aldrig sinande ungdomen, och i den allt annat utsuddande känslan av tillhörighet; i varje ögonblick som sträcks ut till en evighet, som knyter samman människor under den stjärnbeströdda musikhimlen, och som låter dem förlora sig själva i musikens upplösande, tröstsamma, upprymda vågor.

We're lost in music
Caught in a trap
No turnin' back
We're lost in music

År: 1979
Skivbolag: Cotillion Records
Producent: Nile Rodgers, Bernard Edwards
Längd: 43:56