fredag 24 februari 2012

42. The Modern Lovers - The Modern Lovers

Publiken består till största delen av pårökta hippies. Alla är slafsigt klädda. Några har urblekta Grateful Dead-tishor. Det är tidigt sjuttiotal och ännu en konsert ska hållas med ännu ett okänt, lokalt band. Några långhåriga killar lufsar runt på scenen och förbereder sin spelning. Allt verkar vara som vanligt, och publiken kan se fram emot att få den vanliga dosen av småsmutsig rock framförda av musiker lika stenade som de själva. Men så kliver ännu en bandmedlem upp på scenen, och... vad fan är det här? Han är propert klädd, har kort och välklippt frisyr, tycks allmänt sansad. Lyssna... vad är det han sjunger om egentligen? Han är ren? Tar inte droger? Sa han just att han gillade sina föräldrar? Hörde jag rätt, sjöng han att han önskade växa upp till en gammal, värdig man? Bad han just bandet att sluta spela, så han kunde recitera några textrader som han var rädd att publiken inte hade uppfattat ordentligt? Och herregud, vad händer nu, börjar han gråta medan han framför en av sina ballader?

Det blir närapå upplopp i lokalen. Jonathan Richman och hans band The Modern Lovers lämnar scenen och åker hem, efter ännu ett litet gig någonstans i Bostons utkanter.

Jonathan Richman växte upp utan särskilt många vänner ("I started a group because I was lonely and I figured that way I'd make friends"), och sådana människor blir inte sällan första rangens drömmare. Så också Richman, som tidigt vände sig till musiken för utlopp av alla känslor. Han älskade girl groups och Elvis, men fick sitt ordentliga uppvaknande när han hörde The Velvet Underground & Nico. Hans besatthet av gruppen ledde bland annat till att han stiftade bekantskap med Reed, Cale och gänget, men viktigare: det inspirerade honom att bilda ett band i Velvet Undergrounds anda. När hans favoritgrupp splittrades lovade han sig själv att ta upp taktpinnen. Hans grupp fick namnet The Modern Lovers och lät inledningsvis ungefär som Velvet - om de senare hade varit moralistiska istället för nihilistiska. Skillnaden mellan framförallt frontfiguerna i de respektive banden kunde på detta (och flera andra) sätt knappast vara större. Bassisten Ernie Brooks och organisten Jerry Harrison (senare i Talking Heads) anslöt sig snart till bandet, som sedan tidigare bestod av Richman, trummisen David Robinson och gitarristen John Felice. Det var denna konstellation som spelade in de låtar som senare skulle dyka upp på The Modern Lovers.

Jag har ofta skrivit om hur osannolikt älskvärd och fantastisk jag tycker artisten och människan Jonathan Richman är respektive verkar vara, och den uppfattningen står jag fullt och fast kvar vid. Hans till synes totala känslomässiga uppriktighet och närmast naiva syn på det mesta upphör aldrig att inspirera mig, och får mig att tro på (eller i alla fall drömma om), ni vet, mänsklig godhet. Med detta sagt är jag naturligtvis helt medveten om att Richman, åtminstone när han var ung, var väldigt egocentrisk och styrde sin grupp tämligen diktatoriskt. Det handlade alltid om vad han ville göra, det han ville uttrycka. Andra bandmedlemmars låtskrivarbidrag brydde han sig inte om och diverse excentriska personlighetsdrag försvårade ofta situationen för hans kamrater - men också för gruppen som helhet. Det var kanske inte bara Richmans fel att det tog flera år innan The Modern Lovers äntligen släpptes, men han hjälpte sannerligen till. Det fanns tidigt flera intresserade skivbolag och bandet spelade också in ett antal demos åt olika bolag, men bandet (Richman?) velade. De hade heller ingen manager som kunde vägleda dem. Till slut skrevs kontrakt med Warner, och även om Richman egentligen inte ville spela sina gamla låtar längre - de som tilldrog sig bolagens intresse från första början - så gav han efter mycket om och men med sig. Modern Lovers spelade in ett gäng låtar, varav flera var gamla livefavoriter som "Roadrunner" och "Hospital". Richman tyckte det var skönt att äntligen kunna lägga de här låtarna åt sidan och talade om för Warner att han inte tänkte spela dem live. Han var nu mest intresserad av akustiska (och mycket charmiga) bagateller på teman som insekter och busschauförrer. Utan uppbackning från livekonserter tyckte inte skivbolaget att det var någon idé att ge ut skivan.

Eftersom ni läser om albumet nu så förstår ni att det ändå gavs ut till slut. Det var skivbolaget Beserkley som köpte rättigheterna till de gamla demoinspelningarna och valde därifrån ut nio låtar till The Modern Lovers, som släpptes två år efter att gruppen som spelade på skivan hade splittrats.

Ni undrar kanske varför jag skrivit så mycket bakgrundshistoria om gruppen och albumets tillkomst, och det finns i alla fall två anledningar till det. Dels så är det fascinerande att veta att den här proto-punken, släppt 1976, spelades in fyra och fem år tidigare. En kritiker funderade på vad som hade hänt om musiken släppts när den spelades in: "It would have changed everything that happened in the seventies... it's tragic that it took so long to be released", medan andra lyft fram det faktum att musiken hade en mer mottaglig publik '76 eftersom punkscenen just höll på att bli stor. Det är inte säkert att musiken hade lämnat så mycket spår efter sig i början av decenniet. Dels så hjälper min lilla historieskrivning till att förklara varför albumet inte hamnar ännu högre på den här listan. Det är nämligen så att flera av Modern Lovers bästa låtar inte fanns med bland de demolåtar som slutligen hamnade på albumet. Klassiker som "I'm Straight" och "Dignified and Old", för att nämna de två mest saknade låtarna här, känner vi bara till från senare återutgivningar.

Nåväl. Det finns tillräckligt med godsaker på originalutgåvan för att vi ska kunna slicka oss nöjt om munnen. Tvåackordsklassikern "Roadrunner" - det tydligaste exemplet på varför skivan brukar klassas som proto-punk - sparkar igång skivan på ett härligt opretentiöst vis. I "Pablo Picasso" hör vi underbart avundsjuka rader riktade mot konstnärens förmåga att vara ett svin och ändå få tjejer. Men det är när Richmans romantiska sida får fritt spelrum som man blir alldeles kär i honom. Vi har "Astral Plane", där han tröstar sig med att han alltid kan umgås med tjejen nattetid, i sina drömmar, om hon nu inte vill vara med honom dagtid. Vi har den superfina "Girlfriend", i vilken Richman talar om sitt intresse för Cézanne, men där han snart erkänner att det finns något han förstår bättre än konst:
But if I had by my side a girlfriend
Then I could look through the paintings
I could look right through them
Because I'd have found something that I understand
I understand a girlfriend
I centrum står dock "Hospital", en skör, öm och lätt patetisk ballad som under en period var min absoluta favoritlåt. Richman är så befriande ocool när han talar som sina känslor för den han älskar. Han medger att han fortfarande blir svartsjuk på hennes gamla pojkvänner från förorten, även om det var länge sen hon hade med dem att göra. Han går runt i hennes gamla hemort och försöker tänka sig vilka ställen hon gillade när hon var liten. Han irriterar sig på henne, men kan inte låta bli att vara kär i hennes underbara ögon. Han konstaterar att gatorna är fantastiska, eftersom de hjälper en att gråta när man promenerar på dem under ensamma nätter. "I go to bakeries all day long, there's a lack of sweetness in my life", sjunger Richman, och det är en rad mitt fikaälskande unga jag omedelbart identifierade sig med. "Hospital" är fortfarande en av de ärligaste kärlekslåtarna jag vet. Richman framstår nästan som lite besatt, men vem gör inte det när man är förälskad? Är inte förälskad bara en eufemism för en viss sorts besatthet, när allt kommer omkring?

När all annan rock känns för poserande, trist och macho; då vänder jag mig till The Modern Lovers - denna briljanta anomali i rockhistorien. Och jag påminns om varför jag bryr mig om populärmusik över huvud taget.

År: 1976
Skivbolag: Beserkley
Producent: John Cale, Robert Appere, Alan Mason
Längd: 34:51

11 kommentarer:

  1. En rättvis placering! Håller med om att Hospital är höjdpunkten, men på skivan finns det såklart flera andra kandidater som är högaktuella för en eventuell lista över 1970-talets bästa låtar.

    "Är inte förälskad bara en eufemism för en viss sorts besatthet, när allt kommer omkring?"

    Det där kan jag nog också köpa.

    SvaraRadera
  2. Helt underbar skiva. Ledsnar aldrig på den, men visst är den lite bättre i CD-versionen med extralåtarna. "Government Center" är fantastisk!

    Dock har jag för mig att det var "Loaded" som var bränslet som sparkade igång Richman, men kan ha fel.

    När jag såg Richman i GBG för några år sedan var han i högform, dock fick vi bara "Pablo Picasso" från denna skiva.

    SvaraRadera
  3. Att vara förälskad skulle nog ses som ett sjukdomstillstånd om det inte vore så vanligt.

    Enligt bookleten till cd-utgåvan (där jag lånat en del av denna text från) så var det VU & Nico. Men jag har inte frågat Richman själv. :)

    Jag såg Richman live i Sthlm, då körde han också bara nån enstaka låt från denna skiva. Men jag älskar mycket av hans senare material också så det var rätt lugnt.

    Government center är sannerligen fantastisk! Gör mig alltid på bra humör.

    SvaraRadera
  4. Då har du nog rätt. Jag har CD-utgåvan med 12 låtar (tyvärr ingen "I Wanna Sleep In Your Arms", antar att du har den med 17, den har jag kollat in och har för mig att det var en bättre booklet i den.

    Det var Per Bjurman som skrev att det var "Loaded", i Pops tidning med världens bästa album. Kanske inte ska lite så mycket på honom, han skrev ju även att "Goats Head Soup" är ett VÄRDELÖST album.

    SvaraRadera
  5. Ja, jag har 17-låtarsutgåvan. I Wanna Sleep In Your Hands är förstås en fantastisk låt, precis som Dance With Me.

    Utan att säga för mycket om min relation till Rolling Stones kan jag säga att jag alltid haft svårt för Bjurman. Han verkar så jävla burdus.

    SvaraRadera
  6. Sen är ju låten en total rip-off på The Stooges "I Got A Right" men ska man sno ska man sno från de bästa!

    Jag gillade Bjurman ett tag, han var snabb med att skriva om nya saker, jag köpte Weezers första utan att ens ha hört dem när han hypade den skivan. Å andra sidan fick han mig att vänta flera år med att köpa "Goats Head Soup".

    SvaraRadera
  7. App, app, app! Nu känner jag att jag måste hoppa in och försvara Bjurman. Nog för att han helt tycks ha fastnat i ett väldigt gyttjigt gubbrockträsk, men nuförtiden skriver han väl ändå aldrig om musik? Som den snubbiga tönt jag är följer jag hans NHL-blogg till och från, och där tycker jag att han gör ett alldeles strålande jobb som väldigt personlig reporter. Verkar sympatisk och självironisk - ja, närmast motsatsen till en burdus Dramaten-stjärna (tänk: Tomas Pontén). Dessutom har Bjurman ett avundsvärt flyt i många av sina texter.

    Och hör sen!

    SvaraRadera
  8. Jag bygger all min aversion på när jag såg honom på en sån där efterfest för artister och mediefolk ett år på Peace and Love och han såg så himla självgod och utbredd ut när han satt nedsjunken mellan två snygga tjejer i en soffa. Samtidigt som jag såg detta kom en man fram och hällda galla över Bjurman just för att han var dryg och uppsvälld. Sen tycker jag han ser ut så på hans bylinebild också...

    Ja, jag vet att detta är ganska tunt underlag. Men något löst måste man ju bygga sina uppfattningar på. Hans musikjournalistik har jag faktiskt inte läst, vad jag kan minnas, och hockey intresserar mig inte det minsta. :) (Från kvartsfinaler och framåt i OS - det är ungefär då jag gärna bänkar mig ned framför hockey. Aldrig annars.)

    SvaraRadera
  9. Haha. Anade att bylinebilden hade något med det uppsvällda och burdusa att göra... Men ändå, jag kan absolut tänka mig att jag också hade byggt hela min bild av en mediepersonlighet efter en sån där upplevelse. Sitta och gubba sig så där mellan två snygga tjejer, medan man själv mest står handfallen som en full nolla och bara tittar på. Och till råga på allt kommer en annan man och bekräftar det man vill höra i den stunden - nej, jag köper helt klart att du har en viss bild av Bjurman efter händelsen! :)

    Nä, jag är också rätt ointresserad av hockey, det fina är dock att det endast är på grund av Bjurman som jag dyker in på bloggen då och då.

    SvaraRadera
  10. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera