torsdag 23 februari 2012

43. Curtis Mayfield - Superfly

Vi befinner oss mitt i det smutsiga New York som är så typiskt för amerikansk 70-talsfilm. Vi möter Youngblood Priest, en kokain-dealer i gigantisk mustasch, som planerar en sista stor affär innan han lägger av, för att sedan kunna koncentrera sig på att stormrik leva den ständigt hägrande amerikanska drömmen. Korrumperade poliser och besvärliga medhjälpare sätter dock oundvikliga käppar i hjulet för hans planer. Superfly är en stenhård blaxploitationrulle om droger, svek och pengar. Och om kampen för att komma undan sitt öde. Priest är ett lyckat val av huvudkaraktär, eftersom han både tar upp kampen mot dem som står över honom i näringskedjan, samtidigt som han är hänsynslös mot dem under honom - vilket gör att vi får en viktig överblick av den kriminella värld som skildras i filmen. Men ärligt talat, det är inte världens bästa film. Däremot har den världens bästa soundtrack, signerat Curtis Mayfield.

"Little Child Runnin' Wild" sätter tonen direkt. Medan Curtis sjunger sin sorgesång zoomar kameran in två småskurkar av den allra mest tragiska sorten, vars misslyckade rån av filmens huvudperson fungerar som en introduktion till filmens hårda värld. En bit in i filmen släntrar Priest och hans kumpan Eddie in på en nattklubb för att träffa en man som kan hjälpa dem med deras planer. Vem står där och spelar och sjunger, om inte Curtis! Som en grekisk kör kommenterar sångaren och hans band handlingen med låten "Pusherman" och den olycksbådande frågan "How long can a good thing last?". Vår huvudperson ser ut att lyssna roat, utan att inse att det är honom låten handlar om. När så Priest och Eddie tagit första steget i sin grandiosa knarkaffär, så är det ironiskt nog "No Thing On Me" bandet spelar: "I'm so glad I got my own, so glad that I can see. My life's a natural high, the man can't put no thing on me"; som om de vore en vision av hur det skulle kunna vara, framkallade av Priests dåliga samvete. Längre fram i filmen förgyller "Give Me Your Love" en redan ångande sexscen.

Man får ganska olikartade intryck av att å ena sidan titta på filmen Superfly och å andra sidan lyssna på albumet Superfly. Där filmen till stor del genomsyras av hopplöshet, på gränsen till nihilism, så är det omöjligt att inte få en känsla av glädje och hopp när man lyssnar på albumet. Varför? Trots allt återspeglar ju texterna ofta filmens våldsamma handling. Orsaken är så klart Curtis Mayfield - en av de mest sympatiska människorna som någonsin levat. Albumet är fyllt av drug-dealing, pimping och ghetto, men helt befriat från den glorifiering som är så vanlig inom till exempel hiphopen. Ta till exempel "No Thing On Me", som är den absolut finaste anti-knarklåt jag någonsin hört. Curtis är ärlig. Han blundar inte för problemen och han idealiserar inte heller livet som hallick eller knarklangare (som filmen ofta beskyllts för att göra). Let's face it, problemen och skiten finns där, men det går att vara hoppfull och ha den moraliska kompassen riktad åt rätt håll ändå. Och när Curtis framställer det som han gör, så låter det inte ens det minsta naivt. Hans röst är kanske inte sådär överjordiskt perfekt som Marvin Gayes, men den smekande falsetten fyller lyssnaren med en varm känsla i hela kroppen och får oss att tro på vartenda ord.

Curtis Mayfield gjorde sin funkiga soul till något mer än underhållning. På 60-talet hade han tonsatt den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen tillsammans med sin grupp The Impressions, och Superfly fortsätter på samma spår med sin drabbande samhällskritik. Trots ett innehåll som på den tiden var ovanligt, och kanske upplevdes som kontroversiellt, så blev albumet en försäljningssuccé som drog in mer pengar än själva filmen. Det är inte konstigt. Curtis och hans band skapar ett sound som är både smooth och svängigt på samma gång. Sångarens kärleksfullt uppfordrande stämma, som lyckas vara både spröd och kraftfull, glider fram genom en välljudande djungel av stråkarrangemang, gnyende gitarrer, funkigt basspel och mjukt slamrande congas. Albumet är en vacker och värdig klagosång över ghettot och dess invånare. Ett glödande avståndstagande från våldet och drogerna som tar deras liv. En varm hyllning till kärleken och musiken som håller dem levande.

År: 1972
Skivbolag: Curtom
Producent: Curtis Mayfield
Längd: 37:05

2 kommentarer: