fredag 3 februari 2012

57. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser

Det kan ha varit för att min kompis gjorde en gimmick av musiken, liksom förlöjligade den, när han gapade ut "du måste va' sjuuuuuk, sjuk sjuk sjuuuk!" mest för att skapa uppmärksamhet under bussfärderna hem från skolan. Det kan ha berott på en grinig skepsis mot den enorma hype som plötsligt drabbade Göteborgssonen. Men mest troligt var det så att jag helt enkelt inte brydde mig särskilt mycket om musik på den tiden. Jag hade mina minnen av Ruud Gullit, mina drömmar om tjejerna i 9B och mina tankar om nästa pingismatch - men att lyssna på den nya, gnälliga popstjärnan hade jag ingen tanke på. Så jag fastnade aldrig för Håkan Hellström när han med Känn ingen sorg för mig Göteborg slog upp portarna till hela Sveriges medvetande.

Men naturligtvis var jag tvungen att kapitulera förr eller senare, och i samband med att jag upptäckte popmusik i största allmänhet så öppnades också hjärtat för Håkans kompromisslösa romantiska patos. När han släppte Ett kolikbarns bekännelser var jag nitton år gammal och för första gången var jag med på båten från början. Det var en speciell känsla att få upptäcka denna otroligt personliga och fina musik samtidigt som resten av vår befolkning. Det är lite som när Sverige vunnit en viktig turneringsmatch i fotboll - man kan gå ut och prata med nästan vem som helst om vilken fantastisk match det var, man kan prata om vem som gjorde den största hjälteinsatsen, hur det kommer gå från och med nu, o.s.v. Man har något som känns nära en eget hjärta, men som man vet att man kan dela med nästan alla. Man har hittat något som förenar.

Denna känsla var säkert ännu mycket större när Håkan först slog igenom, och det är också lättare att tänka sig att den euforiska debuten skapade... ja, euforiska debatter popfans emellan. Ett kolikbarns bekännelser är mer nedtonad och akustisk. På de första två skivorna levde artisten mitt i de känslostormar han sjöng om - så lät det i alla fall - och det mesta skedde i presens. Kom igen Lena, nu kan du få mig så lätt, vi måste härifrån, så fort vi kan - allt, nu, intensivt. Massor med blås, mängder med sambatrummor. På omslagsbilden till Hellströms tredje skiva sitter han ensam med en akustisk gitarr. Beige är i princip den enda färgen närvarande. Det är rätt tydligt att partyt är över. Rösten låter mognare, lite mer ärrad, präglad av erfarenheter. Och här är det ofta imperfekt som gäller: "Jag har varit i alla städer", "Jonny var Evas hjärtas låga..." Det är en artist som blickar bakåt och funderar på vad han har upplevt och sett. Det framgår redan av titelns "bekännelser" att Hellström här tar ett steg tillbaka och kollar vad som egentligen hände. Gabriel såg 2 steg från Paradise som något av en nystart för Håkan, en skiva som på många sätt bryter av mot hans tidigare. Även om jag instämmer i det, så tycker jag ändå att den skarpaste brytpunkten i Håkans uttryckssätt kom i och med Ett kolikbarns bekännelser. Det var hans första mogna och reflekterande skiva, även om hjärtat sitter lika uppenbart utanpå också här. Den känslomässiga intensiteten blir på många sätt egentligen bara ännu större på den här skivan jämfört med föregående album, eftersom låtarna får ett extra sting av den nostalgi och förlust som följer med tillbakablickandet. 

"Brännö serenad" - en av de finaste svenska låtarna jag vet - handlar om förlorad kärlek, och hur allt känns meningslöst när man inte får den man älskar. Sista versen lyder:

Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken
Hon kommer aldrig hit igen

Jag älskar de här raderna. Det som vid första anblick kan tyckas som en rent komisk överdrift är i själva verket inget annat än känslomässig ärlighet. När man verkligen förälskat sig i någon är den människan hela ens värld, och då är förlusten av den personens kärlek likställt med världens undergång. Rent faktiskt är det naturligtvis inte så, men det är precis så det känns, och i popmusik är det banne mig ingenting annat än känslan som räknas. Åtminstone tre enskilda textrader till från "Brännö serenad" kommer jag aldrig glömma, helt enkelt på grund av det djupa intryck de gjort på mig - och, såklart, resten av min generation. "Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan" är en så underbart ologisk och ärlig tankegång. Det är barnets tjuriga vägran att någonsin bli glad eftersom man ändå inte fick den största bullen, men i en lite mer storslagen och tragisk version. "Vad vet du om gryningen förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon" - alla som någon gång legat vakna hela natten på grund av en annan människa vet att gryningen upplevs på ett helt annat sätt de morgnarna. Den symboliserar då melankoli, snarare än "en ny dag". "Vad vet du om hur hjärtat kan bränna för kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva" förklarade smärtan i meningslösa förälskelser bättre än något annat jag hade hört. Där har vi det igen, förresten, de där orden som skulle kunna låta hur löjliga som helst, men som med total inlevelse får förkrossande effekt.

När man lyssnar på popmusik sätter man nästan alltid sig själv i centrum, man blir huvudpersonen. Man blir den som älskar och saknar. Så är det i alla fall för mig, och så är det också när jag lyssnar på mycket av Håkan Hellströms musik. Men på Ett kolikbarns bekännelser tänker jag inte bara på min egen situation. Flera av låtarna handlar också om andra än sångaren själv. "Dom kommer kliva på dig igen" och "Hurricane Gilbert" berättar historier som påminner mig om människor jag fortfarande minns starkt från mellanstadie- och högstadieperioden. Några stod mig nära, andra betraktade jag från distans. Det är egentligen ingen idé att bli personlig, eftersom de flesta redan har sina personliga relationer till hans låtar. Ni behöver ingen nyckel till musiken av mig. Håkans berättelser handlar om unga människors erfarenheter i 00-talets Sverige och därför känner också alla unga igen sig. Jag kan berätta min historia, men den kommer inte skilja sig från andras.

Men Håkan Hellström har spelat en annan roll för mig också, förutom det rent personliga intryck hans låtar gjort. Ni vet ju alla att han sjunger falskt rätt ofta. Grammatiken brister nu och då. Han har lånat mängder med textrader från andra artister. Musikslingor lyfter han ofta rätt av från andra låtar (nämnda "Brännö serenad" har hämtat sin ljuvliga melodislinga från The Isley Brothers' "My Love is Your Love"). Och jag insåg att ingenting av det spelade någon som helst roll. Det förminskade inte någonting i hans egen musik att komponenterna var hämtade från olika håll; slutresultatet var ändå jämnt väldigt Håkan Hellströmskt. Jag vet inte hur många artister, genrer och uttryckssätt jag efter den insikten kunnat omfamna, men jag gissar på ganska många. Inte mycket av all den efterföljande musiken har kunnat ge mig lika mycket som Håkans musik gjort, men det vore att kräva för mycket. Vi pratar ju trots allt om vad som kan vara Sveriges bästa artist genom tiderna.

År: 2005
Skivbolag: EMI/Dolores
Producent: Håkan Hellström, Björn Olsson
Längd: 59:46

2 kommentarer: