måndag 30 januari 2012

61. Paddy McAloon - I Trawl the Megahertz

Jag vet inte hur lång tid det tog innan ögonen tårades första gången jag hörde Paddy McAloons sublima "I Trawl the Megahertz", den svit som är helt central på albumet med samma namn. Det jag däremot minns är hur förtrollad jag blev när den mjuka och outsägligt vackra stråkmelodin sakta letade sig ut ur högtalarna. Tonerna omslöt mig försiktigt, med största ömhet och förståelse. Det var den i särklass mest kärleksfulla kramen jag hade fått på länge, och jag behövde den. Jag fylldes av lugn och trygghet, men också av något annat. Insikten om att jag behövde allt detta varma och vackra gav mig en känsla av vemod. Musiken pekade på ett tomrum genom att fylla det. Hänförd satt jag och lyssnade medan denna underbara melodi varsamt pyntades med små detaljer här och där: ett litet piano, en lätt gråtande gitarr, en ensam trumpet i fjärran. I centrum av alltsammans stod en kvinnas berättelse. En knapp minut in i låten hörde jag hennes högtidligt allvarliga och melankoliska stämma för första gången: "I'm telling myself the story of my life..."

Paddy McAloon fick kring milleniumskiftet problem med synen och var under en period nästan helt blind. Han kunde inte läsa, arbeta eller leva som vanligt. Istället spenderade han många kvällar och nätter med att lyssna på alla möjliga sorters program på radio. Små fragment av hundratals olika livsöden som han fick ta del av genom de brusiga radiovågorna inspirerade honom till en musiksvit i klassisk stil, långt ifrån Prefab Sprouts ordfyllda poplåtar. Han var trött på sin röst och ville, kan man kanske säga, befria musiken från honom själv - därför är det bara på en låt vi kan höra Paddys egna röst. Alla dessa små spillror av människors problem, kärlekshistorier och funderingar som han samlade på sig lät han på huvudspåret istället förmedla genom den amerikanska skådespelerskan Yvonne Connors röst. Även om "I Trawl the Megahertz" presenteras som en kvinnas berättelse om sitt liv, så handlar den (likt hela albumet) egentligen inte om en särskild persons kärlek, längtan och sorg. Den handlar om allas kärlek, längtan och sorg. Bakom de fragmentariska textraderna hittar vi en brokig flora av människoöden, men när Paddy sammanfört allt till ett storslaget collage så är det inte längre massa människor som står i centrum, det är Människan. Det blir allmängiltigt, och ändå berör det på ett djupt personligt plan.

"I Trawl the Megahertz" är fylld av meningar som träffar hjärtat och magtrakten om vartannat. Även om det är en berättelse som i bästa fall kan ses som någorlunda sammanhållen, så är det ändå de enskilda textraderna man minns. "Lord, you gave me nothing - then you took it all away", "Only by an extreme act of will can I avoid becoming a character in a country song", "Repeat after me: happiness is only a habit", "I live two doors down from joy" - det är melankoliska betraktelser som i musikens kontext blir svidande vackra och medkännande snarare än bittra. Rader som "Your daddy loves you very much, he just doesn't want to live with us anymore" fyller oss mer med sympati än ledsamhet - för mamman och barnet, men kanske också för pappan.

Andra tilltalande teman i låten är upplevelsen av att inte riktigt känna sig hemma i världen, att vara en drömmare, och att inte känna att livet kommit igång. "I've only twelve days in Paris, and I'm waiting for life to start" hör vi Connors säga, och jag förstår exakt vad som menas, jag vet precis hur det känns. Det dåliga samvetet som ibland drabbar oss dagdrömmare fångas också på ett utmärkt sätt i några fantastiska meningar (det vackra och lockande med det fångas i ärlighetens namn också):
Forgive me ... I am sleepwalking.
I am jangling along to some song of the moment
suffering it's sweetness
luxuriating in it's feeble aproximation of starlight.
Meanwhile there is a real world ...
trains are late, doctors are breaking bad news
but I am living in a lullaby.
Det är livsvisdom och svepande musikalisk tröst i dryga tjugo minuter, alltså. Det finns de som tycker att låten är för lång. Man lyssnar, hör att musiken är fin och smakfull, men nångång efter ungefär tio minuter blir man lite rastlös och tycker att det är dags för nya upplevelser. Nästa låt, tack. Jag kan över huvud taget inte tänka på det sättet när det gäller "I Trawl the Megahertz". Det är ingen låt för mig, det är en livlina. De kvällar jag känt mig ledsen, själsligt upprörd och orolig för framtiden eller livet - ja, ni vet hur det kan vara - då har jag spelat Paddys långa svit. Ofta om och om igen. Jag har gjort det för att sänka pulsen, för att känna lite harmoni och lugna tankar, för att få ro nog att kunna somna. Jag har gjort det för att få gråta eller för att sluta gråta. Och kramen är lika kärleksfull varje gång. "I Trawl the Megahertz" har under hösten många gånger varit min bön, min livskamrat och mitt gosedjur - allt i ett. Jag överdriver inte ens. Så nej, jag tycker inte låten är för lång. Min oro har aldrig varit att den skulle hålla på för länge, utan att den nångång faktiskt kommer ta slut.

Hittills har jag bara pratat om titellåten, och det har känts nödvändigt med tanke på att den varit det enskilt viktigaste musikstycket för mig senaste halvåret, snart året. Den utgör ju också knappt halva speltiden på albumet. Jag vill dock understryka att andra delen, som består av kortare, mestadels helt instrumentala låtar, håller mycket hög klass. Det finns två låtar med vokala inslag på sida två och båda är höjdpunkter. I "I'm 49" hör vi en man svara på frågan "What's wrong?", då han med kontrollerad men dämpad röst säger oss att han är 49 år gammal och skild. Naturligtvis ackompanjerad av den ljuvligaste melodislinga, dränkt i skönhet och medlidande. Den andra låten som inte är helt instrumental är "Sleeping Rough", som är huvudspåret på andra delen av I Trawl the Megahertz. Det är här vi hör Paddys röst, och vi påminns om vem det är som ligger bakom denna magnifika gåva till alla som behöver tröst, detta mästerverk där själen använts som huvudinstrument. Och plötsligt känner jag stor tacksamhet. Livet är fint, ändå.

Tack Paddy. Jag älskar dig.

År: 2003
Skivbolag: Liberty Records
Producent: Paddy McAloon
Längd: 52:29


4 kommentarer: