torsdag 2 februari 2012

58. The Embassy - Tacking

00-talet var decenniet då det helt plötsligt blev uppenbart för alla hur väl västkustens kalla vågor gifte sig med Medelhavets azurblå. Hur en antydan om avlägsna stränder, inte var oförenlig med skandinavisk kyla. För en period upplevde man Göteborg som världens bästa musikstad. Inte minst fanns där skivbolaget Service, nyss fyllda tio år, som gav ut musik med bland annat Jens Lekman, Studio, The Tough Alliance och, så klart, The Embassy. En elektronisk popduo utgiven på Service är på något sätt så mycket 00-tal det kan bli för mig, och Tacking är sannerligen en av erans höjdpunkter och viktigaste dokument. Duons inflytande visas bland annat av att inte bara ett, utan två, av stadens tongivande skivbolag - Information och Sincerely Yours - båda tagit sitt namn från Embassy-låtar.

Albumets skivomslag är, bokstavligt talat, bara en ram. Det fungerar som en elegant inbjudan till de njutningar som döljer sig där innanför. Det allra första vi gäster stöter på, är ett av 2000-talets mest minnesvärda ljud: det robotartat sensuella stönet som är den röda tråden i låten med det passande namnet "Some Indulgence". Snart ackompanjeras stönen av en knorrande basgång, en svepande syntslinga och Fredrik Lindsons röst, som är intetsägande på samma tilltalande syntpopvis som Neil Tennants och Bernard Sumners. En extra charm tillkommer genom den svagt svengelska accenten och den lika lätta falsksången. På tal om Bernard Sumner så känns blandningen av bashooks och syntslingor, av gitarrpop och dansmusik, ibland närmast som ett plagiat på New Orders sound på Ibiza-albumet Technique - men banne mig om jag inte många gånger tyckt att Embassy gör det ännu bättre än Manchestersönerna.

Överlag finns det en sval, laid back och lyxig känsla över albumet - som gjord för eleganta segelturer eller tonårsfantasier om dekadent brittisk aristokrati. På skivomslag sågs de posera på båtar, ofta i ett klart, gnistrande, förskönande ljus; och själva albumtiteln, Tacking, är sjöfartsrelaterad. Det rör sig om eskapism, men en smakfullt vemodig sådan. Soundet är rent och klart; varken minimalism eller maximalism, utan precist och balanserat. Man kan jämföra The Embassy med den andra stora syntpopduon på Service, The Tough Alliance. Där TTA är en knuten näve, är Embassy en sval gest. Det är Hennings och Erics livsbejakande utlevelse mot Fredriks och Torbjörns avmätta elegans. Båda grupperna låter fantastiska på skiva, men medan The Tough Alliances konserter är explosioner av energi och lust, så kan jag knappt minnas något alls från den spelning med The Embassy som jag gick på en gång i tiden, mer än att jag blev besviken och upplevde att något gått förlorat i överföringen från album till scen. Renheten. Klarheten. Den polerade ytan, som givetvis inte kan vara lika polerad i verkligheten. Precis som stönet på "Some Indulgence" är The Embassy bara till hälften kött och blod - resten är något sprött och skimrande som knappast överlever på en scen framför en bullrig publik.

Efter "Some Indulgence" fortsätter höjdpunkterna att rada upp sig. "Stage Persona", "Lurking (With a Distance)" och "It Pays To Belong" med sitt magiska, droppande xylofonintro. På "Information" hamnar vi i en luftig atmosfär där akustiska gitarrer och ilande syntar viner genom rymden, och omsluter oss som varma filtar efter ett svalkande dopp i havet. Låten bygger egentligen på en i grund och botten mycket enkel melodi, men ändå är det en av albumets bästa låtar - mycket tack vare ljudbilden som bara växer och växer, innan den fullkomligt lämnar jordens yta när den går över i nästa spår, "Paint". Med en smäll rycks vi ur drömmen just när den nått sitt klimax, och hamnar i den taktfast trummande "Tell Me": "Took a little time for me to catch up, with your biology" sjunger Lindson, medan basen letar sig in i våra blodkärl. Skivan avslutas med "Was That All It Was", där stönet från "Some Indulgence" får en mer desperat och sorgsen kusin, som får albumet att sluta i en något olycksbådande stämning.

"Ge mig nåt som tar mig någonstans" sjöng Håkan Hellström i "Känn ingen sorg för mig Göteborg", alldeles i början av 2000-talet. Göteborg lydde uppmaningen, och gav oss den sällsynt tillfredsställande möjligheten att få drömma oss bort med Studio, glömma tid och rum på en konsert med Tough Alliance och, inte minst, få lätta ankar med The Embassy vid rodret.

År: 2005
Skivbolag: Service
Producent: Björn Olsson, Mattias Glavå, P. Ihdborg, H. Asterberg
Längd: 31:00


5 kommentarer:

  1. På den tiden då man köpte CD-skivor lyssnade jag nog på det här albumet varje dag i ett helt års tid.

    Pluspoäng för att du nämner Technique - ett av världshistoriens bästa album och därför också självklar när den här listan närmar sig topplaceringarna! :)

    SvaraRadera
  2. Ja, det är märkligt vad beroendeframkallande det är. Det är kanske bara Technique som tillfredsställer samma behov hos en. Personligen gillar jag nog ändå Tacking ännu mer.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker att Futile Crimes kanske känns ännu lite mer Teqchniqueig i mina öron, med den lite raspiga produktionen. Hur som helst är både Futile Crimes och Tacking bättre än Technique, som i sin tur är oerhört bra. :)





    Vill bara passa på att ge er alla tre beröm för de senaste två veckorna, fantastiska texter och fantastisk musik. Märks att det börjar brännas nu. Följer er vidare med spänning!

    SvaraRadera
  4. Futile Crimes förtjänar en återlyssning från min sida. Har alltid gillat den när jag hört den i sin helhet, men det slutar ändå alltid med att jag bara lyssnar på mina 3-4 favoritlåtar och glömmer resten.

    Tack för berömmet! Men stavas inte adjektivet "Techniqueig", utan q:et i början? Jag vet inte, ska kolla i SAOL för säkerhets skull :)

    SvaraRadera