onsdag 1 februari 2012

59. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise

Jag kommer ihåg när Håkan Hellström släppte För sent för Edelweiss år 2008. Jag gillade den, och jag gillar den ännu mer nu, men tanken dök ändå upp: det här är skivan där Håkan blivit gammal och börjat lira blues. Nu kommer det att fortsätta på det spåret; han kommer bli äldre och äldre, kanske experimentera lite försiktigt, göra ett samarbete med någon singer-songwriter och släppa många kvalitetsskivor - men inget mer mästerverk. På något vis såg jag fram emot det. Jag såg fram emot att få se Håkan bli en sådan där rutinerad och pålitlig gammal räv, för evigt uppskattad av de som var med när det begav sig. Jag såg fram emot att, som en av dessa trogna fans, få följa hans karriär ända in i graven och mastodontbiografierna. Hösten 2010 kom singeln med "Saknade te havs" och "River en vacker dröm". Första låten förändrade egentligen inte ovanstående förmodan. Visst, den var bra, den var hittig och trevlig; men den lät som förstasingeln från ett halvkul album, som bästa låten på Håkans första lite tråkiga efter-karriärens-höjdpunkt-skiva. Sen fick jag höra "River en vacker dröm". 

Den knockade mig totalt, precis som den knockar de flesta som hör den. Aldrig förr hade Håkans röst låtit så desperat, så laddad - inte med eufori som på hans tidiga album, utan med någon slags smärtsam klarsynthet, som var fruktansvärt övertygande. Jag förstod så klart hur fel jag hade haft. Den jäveln var tillbaka och var angelägnare än någonsin. När jag väl hade lyssnat på hela albumet, så utropade jag det direkt till hans bästa skiva någonsin. Det kändes helt naturligt, trots mina gamla intensiva kärlekshistorier med Känn ingen sorg för mig Göteborg och Ett kolikbarns bekännelser. Släppt exakt tio år efter debuten, känns albumet på något vis som en nystart. Titeln 2 steg från Paradise är en hoppfull och rimmad blinkning till förra albumets deppiga För sent för Edelweiss. På omslaget ser vi inte skymten av någon sjömanskostym - utan bara Håkan i vanlig tröja och jeans, med en cigg mellan fingrarna. I bakgrunden syns ett vardagligt Göteborg, lätt förskönat av purpurfärg. Det sätter tonen för ett moget album som blickar tillbaka på artistens rötter. Vi får små porträtt av människor, platser och ögonblick från hans liv - white trash-områden, det gambianska fyllot och konserter med Union Carbide Productions. Texterna genomströmmas av tacksamhet och förståelse mot personerna som funnits där längs vägen, oavsett vilka de är och oavsett hur det gick för dem sen: "jag tror jag älskar dom där jag kommer från". Kanske har han aldrig varit mer lik Bruce Springsteen i skildringen av det vardagliga och enkla. Romantiker är han fortfarande och hans patos är intakt, men den vilda, ungdomliga euforin har fått ge plats för melankoliska betraktelser av staden, dess invånare och han själv. Erfarenheter har kommit och gått. En viss livsvisdom har blivit kvar. "Blitt sparkad runt några gånger, som en del måste bli, för att fatta vad som betyder något och vem som går att lita på."

Den sista raden kommer från albumets sista låt, "Du är snart där". Mona Sahlin brukade i sina tal citera en annan rad från samma låt: "Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än." Det lät ganska intetsägande när hon sade det; eller, det är klart att det lät bra och fint, men inte som något hon inte lika gärna själv kunnat säga utan att behöva hänvisa till Håkan. Så där är det ju i och för sig ofta när man citerar från poplåtar: på papper eller uttalade med ens egen röst låter de tidigare så magiska orden platta och menlösa. Jag antar att man kan hitta ett flertal exempel på den här bloggen. Hur som helst, när Håkan sjunger dem, får de en vibrerande, drabbande kraft. När de plötsligt glider över i ett desperat "Ljug för mig! Ljug för mig! Fortsätt ljug...", så ruskas man om ända in i benmärgen. Visst handlar den om hopp, men ett osäkert hopp, något man envist klamrar sig fast vid oavsett vad som händer, den vackraste sortens hopp - men ett hopp som samtidigt kanske bara är en lögn. Jag undrar vilken effekt det fått om Sahlin fortsatt så långt.

Hur undviker albumet den mättnad jag befarat komma ur Håkan Hellströms etablerade status som en av Sveriges mest populära och kritikerhyllade artister? Alla gillar ju honom. Alla har sett honom på Allsång på Skansen eller lyssnat på honom nedkrupen under täcket i pojkrummet. Alla - från levnadsglada tonårstjejer till bittra medelålders män och från Andres Lokko till, som vi sett, Mona Sahlin - har djupa relationer till hans låtar och album. Han borde vara klar och luta sig tillbaka, men det gör han inte. Han vägrar helt enkelt att tro på allt det där. Livet är inte så enkelt. "Inget varar för evigt /.../ jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge", som han sjunger på "River en vacker dröm", och albumet går ofta i den tonen - "Du vet inte när, men det kommer en dag, när ingen i gränden här vet vem du var, och du får vila ut", heter det i titellåten. Man skulle kunna bli provocerad av det, men det går inte - det låter så ärligt, mänskligt och sant, och allting går rakt in i hjärtat.

Vi står alltså här med en svensk artist som gång på gång släpper nya album som känns viktiga och omvälvande, som aldrig gör en besviken - typ som om Jakob Hellman hade släppt fyra fantastiska album till - och förhoppningsvis är det inte slut än. Nästa gång måste väl ändå besvikelsen komma? Håkan själv tycks vara övertygad om att det är så vi innerst inne tänker, att det oundvikliga "Håkan du var bättre förr" snart måste komma, och det verkar bara tagga honom ännu mer. Så länge livet inte upplevs som enkelt och bekymmerslöst, så behövs Håkan Hellström, och kanske är det också så länge som han själv kommer behöva skapa fantastisk musik för sig själv och hela Sveriges befolkning att spegla sig i.

År: 2010
Skivbolag: Universal/Stranded
Producent: Håkan Hellström, Joakim Åhlund
Längd: 50:04

1 kommentar: