Jag kommer ihåg när Håkan Hellström släppte För sent för Edelweiss
år 2008. Jag gillade den, och jag gillar den ännu mer nu, men tanken
dök ändå upp: det här är skivan där Håkan blivit gammal och börjat lira
blues. Nu kommer det att fortsätta på det spåret; han kommer bli äldre
och äldre, kanske experimentera lite försiktigt, göra ett samarbete med
någon singer-songwriter och släppa många kvalitetsskivor - men inget mer
mästerverk. På något vis såg jag fram emot det. Jag såg fram emot att
få se Håkan bli en sådan där rutinerad och pålitlig gammal räv, för
evigt uppskattad av de som var med när det begav sig. Jag såg fram emot
att, som en av dessa trogna fans, få följa hans karriär ända in i graven
och mastodontbiografierna. Hösten 2010 kom singeln med "Saknade te
havs" och "River en vacker dröm". Första låten förändrade egentligen
inte ovanstående förmodan. Visst, den var bra, den var hittig och
trevlig; men den lät som förstasingeln från ett halvkul album, som bästa
låten på Håkans första lite tråkiga efter-karriärens-höjdpunkt-skiva.
Sen fick jag höra "River en vacker dröm".
Den
knockade mig totalt, precis som den knockar de flesta som hör den.
Aldrig förr hade Håkans röst låtit så desperat, så laddad - inte med
eufori som på hans tidiga album, utan med någon slags smärtsam
klarsynthet, som var fruktansvärt övertygande. Jag förstod så klart hur
fel jag hade haft. Den jäveln var tillbaka och var angelägnare än
någonsin. När jag väl hade lyssnat på hela albumet, så utropade jag det
direkt till hans bästa skiva någonsin. Det kändes helt naturligt, trots
mina gamla intensiva kärlekshistorier med Känn ingen sorg för mig Göteborg och Ett kolikbarns bekännelser. Släppt exakt tio år efter debuten, känns albumet på något vis som en nystart. Titeln 2 steg från Paradise är en hoppfull och rimmad blinkning till förra albumets deppiga För sent för Edelweiss.
På omslaget ser vi inte skymten av någon sjömanskostym - utan bara
Håkan i vanlig tröja och jeans, med en cigg mellan fingrarna. I
bakgrunden syns ett vardagligt Göteborg, lätt förskönat av purpurfärg.
Det sätter tonen för ett moget album som blickar tillbaka på artistens
rötter. Vi får små porträtt av människor, platser och ögonblick från
hans liv - white trash-områden, det gambianska fyllot och konserter med
Union Carbide Productions. Texterna genomströmmas av tacksamhet och
förståelse mot personerna som funnits där längs vägen, oavsett vilka de
är och oavsett hur det gick för dem sen: "jag tror jag älskar dom där
jag kommer från". Kanske har han aldrig varit mer lik Bruce Springsteen i
skildringen av det vardagliga och enkla. Romantiker är han fortfarande
och hans patos är intakt, men den vilda, ungdomliga euforin har fått ge
plats för melankoliska betraktelser av staden, dess invånare och han
själv. Erfarenheter har kommit och gått. En viss livsvisdom har blivit
kvar. "Blitt sparkad runt några gånger, som en del måste bli, för att
fatta vad som betyder något och vem som går att lita på."
Den
sista raden kommer från albumets sista låt, "Du är snart där". Mona
Sahlin brukade i sina tal citera en annan rad från samma låt: "Jag tror,
när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än." Det lät
ganska intetsägande när hon sade det; eller, det är klart att det lät
bra och fint, men inte som något hon inte lika gärna själv kunnat säga
utan att behöva hänvisa till Håkan. Så där är det ju i och för sig ofta
när man citerar från poplåtar: på papper eller uttalade med ens egen
röst låter de tidigare så magiska orden platta och menlösa. Jag antar
att man kan hitta ett flertal exempel på den här bloggen. Hur som helst,
när Håkan sjunger dem, får de en vibrerande, drabbande kraft. När de
plötsligt glider över i ett desperat "Ljug för mig! Ljug för mig!
Fortsätt ljug...", så ruskas man om ända in i benmärgen. Visst handlar
den om hopp, men ett osäkert hopp, något man envist klamrar sig fast vid
oavsett vad som händer, den vackraste sortens hopp - men ett hopp som
samtidigt kanske bara är en lögn. Jag undrar vilken effekt det fått om
Sahlin fortsatt så långt.
Hur
undviker albumet den mättnad jag befarat komma ur Håkan Hellströms
etablerade status som en av Sveriges mest populära och kritikerhyllade
artister? Alla gillar ju honom. Alla har sett honom på Allsång på
Skansen eller lyssnat på honom nedkrupen under täcket i pojkrummet. Alla
- från levnadsglada tonårstjejer till bittra medelålders män och från
Andres Lokko till, som vi sett, Mona Sahlin - har djupa relationer till
hans låtar och album. Han borde vara klar och luta sig tillbaka, men det
gör han inte. Han vägrar helt enkelt att tro på allt det där. Livet är
inte så enkelt. "Inget varar för evigt /.../ jag trodde aldrig jag
skulle stanna så länge", som han sjunger på "River en vacker dröm", och
albumet går ofta i den tonen - "Du vet inte när, men det kommer en dag,
när ingen i gränden här vet vem du var, och du får vila ut", heter det i
titellåten. Man skulle kunna bli provocerad av det, men det går inte -
det låter så ärligt, mänskligt och sant, och allting går rakt in i
hjärtat.
Vi står alltså här med en svensk artist som gång på gång släpper nya album som känns viktiga och omvälvande, som aldrig gör en besviken - typ som om Jakob Hellman hade släppt fyra fantastiska album till - och förhoppningsvis är det inte slut än. Nästa gång måste väl ändå besvikelsen komma? Håkan själv tycks vara övertygad om att det är så vi innerst inne tänker, att det oundvikliga "Håkan du var bättre förr" snart måste komma, och det verkar bara tagga honom ännu mer. Så länge livet inte upplevs som enkelt och bekymmerslöst, så behövs Håkan Hellström, och kanske är det också så länge som han själv kommer behöva skapa fantastisk musik för sig själv och hela Sveriges befolkning att spegla sig i.
År: 2010
Skivbolag: Universal/Stranded
Producent: Håkan Hellström, Joakim Åhlund
Längd: 50:04
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar