tisdag 31 januari 2012

60. Prefab Sprout - Jordan: The Comeback

Sing me no deep hymn of devotion
Sing me no slow sweet melody
Sing it to one, one of the broken
And brother you're singing, singing to me.
Jag vill börja där, med en av de vackraste låtarna jag känner till. "One of the Broken" är placerad mot slutet av Jordan: The Comeback, men i början av den samling låtar som handlar om Gud, döden och himlen. Den är så andlöst gripande att jag varje gång fylls av en outgrundlig kärlek till världen och mänskligheten. Och då är jag ändå en obotlig cyniker. Paddy McAloon, som aldrig har saknat storslagna ambitioner, har skrivit låten från Guds perspektiv. I låten svarar Gud alla dem som vänder sig till honom med sånger och böner. Rikta inte dina sånger till mig, sjunger han, rikta dem mot de som är trasiga i världen. Martin har redan uppmärksammat att Paddy på något sätt kommer undan med vad som hos andra mindre skickliga låtskrivare skulle förvandlas till platta budskap. För det första vill jag säga att jag inte tror att livets hemlighet behöver vara så mycket krångligare än budskapet att älska din nästa. Jag ser ingen nytta med utarbetade moralsystem, och jag läser hellre Pascal än Descartes. För det andra tror jag att Paddy kommer undan med sina texter för att vi känner att han verkligen, verkligen menar vad han skriver. Det finns ingen förställning, ingen ironi, i rader som "All the world loves lovers/All the world loves people in love/Don't forget it/Don't forget it/Love whatever the price". Kärlek till vilken kostnad som helst. Det är klart det är banalt. Men det banala har en given, ofta försummad plats, i livet. Man är inte i harmoni med sig själv förrän man - av hela sitt hjärta - kläcker ur sig en banalitet.

I en recension skrev NME att Jordan: The Comeback behandlar alla stora saker i livet: kärleken, Elvis, Gud och döden. Albumets nitton låtar är uppdelade tematiskt. De första fem låtarna har dock bara det gemensamt att de är fem välsvarvade poplåtar. Bäst är de två sista, "We Let the Stars Go" och "Carnival 2000". Den tidigare handlar om en magisk natt med en tjej, som brukade reta honom för hans namn. Paddy försöker intala sig att det bara var en övergående förälskelse, men hon sjunger för honom än. Och så kommer låtens mittpunkt: "There was a boy I used to be/I guess that he was cold/If she came to buy him now/How cheaply he'd be sold". "We Let the Stars Go" handlar om smärtan man känner när ett lyckligt ögonblick rinner som sand mellan fingrarna. Låten handlar om att försöka fånga dessa ögonblick. Livet går så fort och snart står vi där, ensamma och övergivna, och drömmer om den där natten som kunde ha förvandlats till något så mycket mer. "Carnival 2000" är däremot Paddys försök att skriva en låt som skulle kunna spelas på framtida högtider. Men inte ens när han försöker göra någonting glatt och festligt, saknas den underliggande tonen av subtil melankoli och evergreen-elegans: "Tonight let’s raise a glass my friend, to those who couldn’t make it/A century has shut it’s eyes, and who are we to wake it?"

Titelspåret "Jordan: The Comeback" inleder en samling låtar som handlar om Elvis. Paddy sänker sin röst några nivåer och frammanar en Elvis som bara väntar på rätt låt, så att han kan planera sin gospelåterkomst. I "Jesse James Symphony" och "Jesse James Bolero" jämförs Elvis med Jesse James, och "Moon Dog", slutligen, handlar om hans död. Efter Elvissviten följer en rad låtar som är inspirerade av den andra hälften av Abbey Road, där små korta musiksnuttar avlöser varandra. Som Paddy själv har sagt var tanken att hos lyssnarna skapa känslan av att låtarna borde vara lite lite längre. Han lyckas egentligen inte särskilt bra. Neil Tennant i Pet Shop Boys har sagt att Paddy inte kan skriva refränger. En annan sak han inte kan är att avbryta en låt i tid för att skapa den där känslan av ofullbordad tillfredsställelse. Det här är också albumets svagaste del, även om ingen låt är svag, och "Paris Smith" och särskilt "All the World Loves Lovers" är mycket fina. Det är på den tidigare vi hittar raderna "Any music worth its salt is good for dancing/But I try to be the Fred Astaire of words", ironiskt nog på en av de mindre dansanta numren på albumet. På den senare försöker Paddy intala oss att hela världen älskar människor som är förälskade. Jag är inte fullt lika säker, men budskapet är så fint att jag väljer att tro på det. Det är en vacker idé, vad spelar det för roll om den är sann eller inte?

Jag har en teori som jag gärna vill dela med mig av. För det första vill jag hävda att Paddy, trots att han har sina tvivel, i grunden har ett religiöst sätt att se på livet och världen; för det andra att även om det finns saker som förenar romantiker med människor med en religiös världsåskådning, så finns det minst lika mycket som skiljer dem åt. När Paddy sjunger om "The Mystery of Love" är han inte romantisk, utan religiös i sin syn på kärleken. Han sjunger inte om kärleken som endast finns i en kram eller i en varm tanke; han sjunger om en kärlek som genomsyrar hela världen, från alla enskilda ögonblick till stjärnorna i universums oändliga ofattbarhet. Låt oss ta ett exempel från det andra lägret, för att se skillnaden. Jonathan Richman är arketypen för en romantiker. Han sjunger om blommor, moskiter och tjejer. Okej, Jonathan har även sjungit om "A Higher Power", men även i en sådan låt avslöjar han sin romantiska världsåskådning: han börjar i sina egna upplevelser, i magin över att han blev tillsammans med en tjej: "And I knew it from that first kiss so stingy and so spare." Paddy tar däremot ett större grepp om kärlekens mystik. Det är därför Paddy aldrig skulle kunna skriva en låt om moskiter, och det är därför han så obehindrat kan skriva låtar som "All the World Loves Lovers".

Paddy fortsätter sitt religiösa sökande i de sista fem låtarna på Jordan: The Comeback. Låtarna förenas i motiv som ånger, känslan av att växa upp och att finna något slags ro. "Michael" handlar om Lucifer som ångrar sig och vill komma tillbaka till Paradiset; i "Mercy" sträcker Paddy upp armarna och ber om förlåtelse; i "Scarlet Nights" täcker Thomas Dolbys produktion Paddys önskningar om att vakna upp vid floden Jordans lugna flöde, med varma färgstänk; och "Doo Wop In Harlem", avslutar albumet i mötet mellan innerlig längtan och gatuhörnssoul: "Reunion in the air/A cappella meets pure prayer". Vi har redan flera gånger på den här bloggen förklarat varför Paddy är en av världens bästa människor: ödmjukheten, kärleken, de fantastiska pretentionerna. Det låter som en överdrift, och det är klart att det är. Men alla orsaker till varför vi fortsätter att säga det, finns här. Jordan: The Comeback är inte bara ett omistligt mästerverk, det är Prefab Sprouts mest imponerande bedrift och en formidabel låtskatt. Det är nästan overkligt hur mötet mellan Dolbys atmosfäriska 80-talsproduktion och Paddys alla inspirationer: klassiska amerikanska låtskrivare som Porter och Sondheim, Elvis liv och bibliska berättelser, kan låta så bra. När Paddys röst sakta tonar bort i slutet av "Doo Wop In Harlem" blir jag ibland överraskad av tystnaden. Jordan: The Comeback borde inte få ta slut, det är ett album som borde få fortsätta i all evighet. Det låter kanske fånigt, eller, tja, banalt, men jag tror att den fortsätter i våra hjärtan.

År: 1990
Skivbolag: Kitchenware Records
Producent: Thomas Dolby
Längd: 62:45


3 kommentarer: