fredag 23 mars 2012

22. Love - Forever Changes

Jag har aldrig hört talas om någon som älskat Forever Changes efter första lyssningen. En instinktiv respekt, möjligen, känslan av stor potential, kanske - men kärlek? Nej, och det är inte ett dugg märkligt. Albumet är så avigt konstruerat att det är väldigt svårt att omsluta hela på en gång. Vissa små partier dyker upp för att sedan aldrig återkomma. Man vet sällan riktigt säkert om det är en hook, refräng eller ren engångsföreteelse man hör. Musiken böljar och gör lite instick här och där, hoppar tillbaka, blir publikfriande, övergår i något lätt symfoniskt, plockar vidare på akustisk gitarr, rockar loss, sjunker tillbaka... Men ju mer vi lyssnar, desto klarare hör vi hur naturligt allting ingår i Arthur Lees popvärld. Det finns inga sömmar någonstans, ingenting som skär sig över huvud taget. För en skiva som är så fylld av detaljer och nyanser är det nästan märkligt hur enhetlig den känns. Det är väl lite som den åktur genom ett sommarhett Kalifornien musiken känns som ett soundtrack till: visst är det massa svängar hit och dit, stopp här och där, men det är ändå en och samma resa genom landskapet.

Vad vinner man då på att kämpa med Forever Changes, varför ska man ge den alla de chanser den kan tänkas kräva? Man kan kanske jämföra med en människa man med tiden blir bästa vän med. Visst tar det lite tid att komma personen nära, men när relationen väl är uppbyggd kommer man kunna ha glädje av den om och om igen, i decennier framöver. Förhoppningsvis kommer man aldrig tröttna helt på varandra. Forever Changes har jag aldrig tröttnat på och jag tror knappt det är möjligt. Den låter ständigt, varje gång - som i varje, varje gång - lika fräsch som den gjorde den där välsignade gången poletten äntligen trillade ner. Jag kan, efter säkert femtio lyssningar, fortfarande komma på mig själv: "Aha, är den här lilla gitarrslingan med i den här låten?" eller "Just ja, den här passagen hade jag alldeles glömt bort." Produktionsmässigt är skivan klar, ren och tidlös på ett sätt som skiljer den från 60-talets andra stora psykedeliska fullträff, Odessey and Oracle, som ju andas 60-tal i sin produktion på ett helt annat sätt. Loves tredje album känns helt enkelt aldrig det minsta sunkig.

Forever Changes kan ses som en perfekt skiva på så sätt att allt är klart uttänkt och ytterligt sofistikerat. Låtskrivandet förvånar och tilltalar, orkestreringen är briljant smakfull, Lees röst mjuk och personlig, och utförandet i största allmänhet utan anmärkningar. Men det är aldrig en steril perfektion eftersom det finns så mycket som man aldrig blir klok på, så mycket som förvirrar och förtjusar. Den okomplicerade njutningen bryts alltid av mot något sorgligt och skevt. När Lee sjunger ikapp med blåset på "Maybe the People Would Be the Times or Between Clark and Hilldale" eller när trumpeterna sätter igång på "Alone Again Or" älskar man Forever Changes på samma sätt som man älskar en vanlig fantastisk popskiva. Men så kommer vi till låtar som "The Red Telephone", som tycks beskriva en märklig galenskap, kanske något mentalsjukt, och man börjar undra lite över hur Arthur Lee egentligen mådde. De okonventionellt accentuerade texraderna som inleder den nyss nämnda låten gör att vi drar öronen åt oss på en gång: "Sitting on a hillside, watching all the people die. I feel much better on the other side." Han var vid inspelningarna övertygad om att han skulle dö när som helst (detta var endast en fix idé, han var inte sjuk på något sätt) och att Forever Changes skulle bli hans sista skiva. Visst är albumet präglad av Lees märkliga psyke och på så sätt djupt personlig, men samtidigt är det lätt att se det här psykedeliska mästerverket som en dödsruna över hela hippieeran. Det är alldeles för mycket paranoia och framtidsoro, alltjämt paketerat i en strålande vacker förpackning, för att vi lugnt ska kunna luta oss tillbaka med våra blommor och vår joint. "By the time I'm through singing, the bells from the schools of walls will be ringing. More confusions, blood transfusions, the news today will be the movies för tomorrow" heter det i "A House is Not a Motel". Jag är inte helt säker på vad som menas (särskilt inte i låtens kontext) men att det är någonting som gnager hos Lee står helt klart. "This is the only thing that I am sure of, and that's all that lives is gonna die" sjunger Lee på skivans avslutande minisvit, "You Set the Scene", och fortsätter: "For every happy hello there will be goodbye".

Många av de album som vi placerat på den här listan är extatiska, episka och drabbande explosioner av popmelodier, rapbeats och häpnadsväckande soulröster. Forever Changes är inte en sån skiva och därför är det också svårt att skriva om den på det sättet. Den golvar ingen rakt av, däremot smyger den sig in under huden, sakta men säkert. Hur mycket jag än älskar popakter som till exempel Pet Shop Boys, The Tough Alliance och Håkan Hellström så kan jag inte säga helt säkert att jag kommer älska dem även när jag närmar mig pensionsåldern. Kanske handlar det, trots allt, om någon sorts ungdomsmusik. Det får tiden utvisa. Men det finns skivor som jag är övertygad om kommer stanna kvar genom livets alla skiftningar. Forever Changes är en av dessa få, och kanske den allra bästa av dem.

År: 1967
Skivbolag: Electra, Rhino
Producent: Bruce Botnick, Arthur Lee
Längd: 42:51


6 kommentarer:

  1. Jag gillade den nog på första lyssningen, men mest på ett sätt där ett lugn infann sig.

    SvaraRadera
  2. Gilla efter en lyssning är fullt möjligt (det gjorde jag också, om jag minns rätt) men att älska den är nog svårare. Så är det förstås med många skivor, men jag tycker denna kräver extra många lyssningar innan man kommit in i den ordentligt.

    SvaraRadera
  3. Fantastisk text, än en gång. Jag laddade ner den här skivan från Napster, efter att ha hört talas om den länge, länge. Lyssnade en gång eller så, och den fastnade inte alls och det hela föll i glömska.

    När den kom i remastrad utgåva läste jag en del om den och blev väldigt nyfiken, köpte den och gav den mer tid och blev såklart rikligt belönad.

    I konkurrens med Velvet Undergrounds självbetitlade och Sly & The Family Stones "There's A Riot Going On" den bästa skivan på den här listan så här långt!

    SvaraRadera
  4. Ah, då känner du igen dig i beskrivningen då. Just detta att det tar lite tid att lära sig älska den, menar jag.

    Tre riktiga klassiker du har som favoriter, och inga dåliga val såklart! Naturligt nog, eftersom vi har med dem på listan. :)

    SvaraRadera
  5. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera