Den andra viktiga saken som hände i New York den elfte september 2001 var att Jay-Z:s redan klassiska album The Blueprint släpptes. På skivan fick lyssnaren bland annat stifta bekantskap med en annan katastrof som drabbat staden, men en mindre känd sådan. För Jay-Z blev ju hiphopen inte minst ett sätt att berätta om när cracket drabbade Amerika. Om skottlossningarna, pundarna och polissirenerna. Om hur en hel generation fattiga, svarta ungdomar blev hustlers. Och rappare. Myten om rapparen, som Jay-Z så klart har bidragit till att skapa, är ju på många sätt myten om hustlern; om den drivne killen som ser vägen från fattigdom till rikedom. Farlig och omoralisk, visst, men ändå en väg. Hiphopen gjorde de våldsamma stadslandskapen till en skådeplats för ett drama om liv och död, uppgång och fall; livet i dess mest råa och avskalade form. Det är ett drama som talar till människor över hela världen, precis som till exempel western och krigsfilm, eftersom det skildrar en djungeltillvaro där livets frågor ställs på sin spets: Hur långt sträcker sig egentligen vår moral? Vad är jag beredd att offra i kampen för heder, pengar och överlevnad? Det som är så fint är att detta drama förenas med en extrem respekt för hantverket och kreativiteten: Vem kan hitta på de snyggaste rimmen? Vem har bäst flow?
Jay-Z bestämde sig för att det kunde bli han. Han levde ett osäkert liv som ung knarklangare och i början var hans texter ett sätt att undvika att bli galen i detta våldsamma spel; att få fast några ord då och då på en brun papperskasse, samtidigt som allt annat snurrar. Inte för drömmen att lyckas som rappare, utan för att man måste. Efter ett tag insåg han att de även kunde berätta en komplex och stundtals rå historia. En sann historia, där även de delar vi inte vill se finns med. I sin bok Decoded skriver Jay-Z:
To tell the story of the kid with the gun without telling the story of why he has it is to tell a kind lie. To tell the story of the pain without telling the story of the rewards - the money, the girls, the excitement - is a different kind of evasion.
Ja, varför i hela fridens namn börjar man sälja crack? Jay-Z försöker förklara:
they're working that corner for more than whatever small cut they get of the crack they sell - they're working because they think they're due to a miracle. The kid in McDonalds gets a check and that's it. There's no dream in fast food. Manager? That's a promotion, not a dream.
Knarkförsäljningen öppnar upp den lilla möjligheten att bli ett undantag, att bli killen som kör ut från ghettot i en lyxbil. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: att bli den som lyckas berika sig på de andra drömmarnas misslyckanden. Tävlandet blir en central del i ett sådant liv - ytterligare en parallell mellan hustlern och rapparen. Kanske får vi förklaringen ännu tydligare i ett annat citat från samma bok: "We came out of the generation who finally got the point: No one's going to help us." Företagarandan, lyxen, skrytandet och kämpandet som kännetecknar en stor del av hans texter tycks vara ett resultat av denna känsla. Ingen kommer att hjälpa oss, vi måste göra det själva. Vi måste bli våra egna bossar. Till varje pris. Och glöm för guds skull inte att hiphopen är ett sätt att att välja; att välja att kämpa med konsten istället för våldet och drogerna.
Det är egentligen bara logiskt att den Jay-Z som släpper en kritikerhyllad bok är samme rappare som rent kreativt tycks ha gått på halvfart de senaste tio åren. Samme berättare som gör sig så bra i bokform, det vill säga den medelålders rike mannen som tittar tillbaka på sin svåra uppväxt, gör sig mindre bra som hiphop. I detta sammanhang är det ju den hungrige ynglingen från debutalbumet Reasonable Doubt vi älskar, och så givetvis mannen som på The Blueprint står på sin absoluta topp och blir hiphopens kung i samma stund som han förklarar sig själv vara det. Efter att han konstaterat att "the ruler's back", drar han av den brutala disslåten "Takeover". Bakgrunden är denna: Efter Biggies död 1997 saknade New York, hiphopens födelsestad, en kung. De två uppenbara kandidaterna tycktes vara Nas och Jay-Z. Till det kom att Nas aldrig dykt upp till inspelningen av en vers på Reasonable Doubt från 1996. Dessutom hade osämja av någon anledning uppstått mellan Jay-Z och Nas kompis Prodigy, från hiphopduon Mobb Deep. Hur som helst exploderade beefen med "Takeover" och Nas "Ether", två av de mest berömda disslåtarna någonsin. Efter de två första versernas elakheter mot främst Prodigy, skruvar Jay-Z upp sitt raseri ett snäpp till den tredje versen som riktar sig direkt mot Nas: "Had a spark when you started, but now you're just garbage, fell from top ten to not mentioned at all, to your bodyguard's "Oochie Wally" verse better than yours". ("Oochie Wally" var en låt Nas spelat in tillsammans med hiphopgruppen The Bravehearts.) Jay-Z hade samplat Nas röst på Reasonable Doubt till låten "Dead Presidents", så man tycker kanske att han borde känna en viss tacksamhet. Men icke: "So yeah, I sampled your voice, you was using it wrong. You made it a hot line, I made it a hot song." Det ska dock sägas att även om Jay-Z blev New Yorks hiphopkung och på det sättet vann kriget, så vann kanske ändå Nas slaget med sin ännu mer giftdrypande "Ether" - ett fullständigt karaktärsmord på sin rival, som får en att nästan häpna över att de två rapparna numer slutit fred med varandra: "Heard it when I was asleep, that this Gay-Z and Cockafella Records wanted beef /.../ First Biggie's ya man, then you got the nerve to say that you better than Big, dick suckin' lips, why can't you let the late, great veteran live?"...och så vidare.
Men låt oss inte dröja för länge vid crack, bråk och annat obehag. Låt oss stanna vid den där känslan av att vara i sin prime, att ha blivit Den Bäste. Albumets två mest framträdande producenter, Kanye West och Just Blaze, gör allt för att förhöja den känslan. Aldrig förr hade soulsamplingar använts så skickligt som på The Blueprint, som blev startskottet för en ny storhetstid för soulbaserad hiphop och, så klart, början på en lysande karriär för Kanye. Det är också West/Blaze-låtarna som alltid varit mina favoriter. Kanye står för den underbara, livsbejakande "Izzo (H.O.V.A.)" och Blaze kontrar med den fantastiska souliga produktionen till "Girls, Girls, Girls", där Jay-Z berättar om alla sina brudar på ett så snyggt och roligt sätt att man inte ens avskyr honom för det. Albumets bästa låt kan vara "Heart of the City (Ain't No Love)" som bygger på en sampling av Bobby Blue Bands fina "Ain't No Love In the Heart of the City". Originalet är en kärlekssång, men Jay-Z förvandlar den till ett kaxigt svar på tal till dem som hatar på hans framgång: "Young fucks spittin at me, young rappers gettin at me, my nigga Big predicted it exactly, 'Mo Money, Mo Problems' - gotta move carefully, cause faggots hate when you gettin money like athletes".
Ett tecken på att man har ett bra hiphopalbum framför sig är att det finns få eller inga skits på skivan, och att få eller inga gästartister rappar på den. The Blueprint är ett utmärkt exempel. Fokus ligger hela tiden på låtarna, och på dessa är det ingen annan än Kungen som regerar. Gällande det här med gästartisterna så har dock hiphopklassikerna i regel ett undantag. På Illmatic är det AZ, på Ready to Die är det Method Man och på The Blueprint är det Eminem, som på "Renegade" dyker upp med både produktion och patenterat tungvrickande verser. Det kan egentligen inte bli mycket mer "00-talets första år" än ett samarbete mellan Jay-Z och Eminem; vid den tiden världens två största rappare, som tillsammans utgjorde en stor del av min högstadietids soundtrack.
"If the beat is time, flow is what we do with that time, how we live through it." Så vackert och så enkelt kan hiphopens mest elementära egenskaper uttryckas, och där kan vi också hitta förklaringen till varför The Blueprint är så bra, och varför dess skapare blev störst och nådde ut till högstadiegrabbar över hela världen. Jay-Z fick sig tilldelad den bästa tid man överhuvudtaget kan tänka sig, och han levde den till max. Gott folk, det är så man blir kung.
År: 2001
Skivbolag: Roc-A-Fella, Def Jam
Producent: Jay-Z, Kanye West, Just Blaze, Bink m. fl.
Längd: 63:52
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar