24. The Triffids - Calenture

Vad är tecknet på en perfekt popskiva? Att man glömmer bort vardagen, att man efter de trettiofem minuterna har lust att dansa över vattenpölar? Ja, men också det faktum att en perfekt popskiva kan spelas om och om igen. För en sådan är steget aldrig långt mellan de sista och de inledande tonerna. De närmar sig varandra, påskyndad av den brinnande lusten att återuppleva allt igen, att förlänga nuets utsträckning i tiden.

Calenture är ingen perfekt popskiva.

När The Triffids bytte skivbolag, från det obskyra Mushroom till det stora Island, avsade de sig ingalunda sina storslagna ambitioner. David McComb ville fortfarande säga allt som går att säga om kärlek och längtan, och nu fick han äntligen ekonomiska möjligheter att förverkliga sina planer. Det är inte alltid skivbolagsbyten faller fansen till föga. När ett okänt men ändå älskat band byter skivbolag, från ett mindre till ett större, och samtidigt byter ljudbild (kanske från ohyfsad rock till välproducerad pop), brukar detta få som följd att bandet i fråga anklagas för att sälja ut sig själva. Ibland kan man förstå anklagelserna. Lika ofta är de löjliga. Skivbolagsbytet ändrade visserligen The Triffids ljudbild, men de storslagna ambitionerna fanns redan där på Born Sandy Devotional året innan. "Wide Open Road" är lika grandios och smäktande som när R. Kelly lyfter armarna mot himlen. Calenture anklagas dock inte sällan för att vara överproducerad. Själv tror jag att det är av samma människor som av en outgrundlig missuppfattning har fått intrycket att överdrivna känslor, tårar och smärtsamma uttryck för saknad och kärlek, är någonting som inte hör hemma i livet och än mindre på konstens luftiga parnass. Det bryr jag mig inte om. Ni vet känslan när man hör någonting som är bättre än allt annat man tidigare har hört? När musiken spelar i samklang med ens egna känslor? När man inte bara kopplar samman låtarna med sitt eget liv, utan också att man för en sekund önskar slå sönder något som fungerar, för sötman i ett ännu en gång bli förälskad och se själen gå i skärvor? När man samtidigt blickar tillbaka och ångrar allting som aldrig blev av?

Calenture är den skivan.

Pop handlar om naiva tonåriga förälskelser, inte om den luttrade och svarta romantik som McComb erbjuder oss. "Bury Me Deep In Love" sätter tonen för vad vi har att vänta. Man får intrycket av att McCombs verkligen sjunger från hjärtat, när han med uppdämd frustration och bitter erfarenhet sjunger om att begravas i kärlek. En sådan önskan kan inte komma från en tonåring som precis har smakat vad kärleken har att erbjuda. Den översvallande och barocka ljudbilden ger McComb utrymme att kasta fram sin romantiska längtan. Det är en längtan som får genklang i ett av albumets bästa låtar, nämligen "A Trick of the Light", där den koncentreras till ett gulnat fotografi i en plånbok: "Well the rim of her mouth was golden/Her eyes were just desert sands". Kärleken är aldrig så stark som när den samlas upp framför ett hinder. På såväl "A Trick of the Light" som "Open For You" (skriven av keyboardisten Jill Birt) är det avståndet som måste överbryggas. "Blinder By the Hour" är däremot en oreserverad hyllning till lusten, i ungefär samma stuk som The Go-Betweens "Head Full of Steam". Båda låtarna beskriver kärleken som en okontrollerbar kraft. Men de två australiensiska banden var trots många beröringspunkter väldigt olika. The Go-Betweens föll aldrig ur ramen för vad ett popband skulle eller borde vara. The Triffids fyllde däremot bägaren till bredden av ljuv romantik, svart desperation och (möjligen) galenskap. Jag orkar sällan sätta på albumet igen, när de sista tonerna av "Save What You Can" lägger sig som mjuk sammet i mitt rum. Calenture sätter alla dina känslor i ljuvlig, melankolisk, och häftig brand. Den tömmer dig på önskningar, den lämnar dig utbränd, förvånad, genomborrad. Svart aska samlar sig i små högar kring högtalarna.

My friends say they call me, but there's nobody home
And they say talking to me these days
Is like squeezing blood from a stone

sjunger McComb på "Vagabond Holes", på sitt oöverträffbara sätt. Calenture rör sig ständigt i skarven mellan storstilad romantik och morbida metaforer. På "Jerdacuttup Man" tar McComb rollen som en stenåldersman på British Museum – ensam, smutsig och kall. "Jerdacuttup Man" är ändå bara en smålustig transportsträcka. Den för oss till "Calenture" (smått obehaglig med ödesmättade pianotoner), men framförallt till "Save What You Can". Jag är kanske naiv, men jag inbillar mig ofta att musik kan förändra människors liv. Den kan få oss att sätta in våra liv i ett större sammanhang, den kan få oss att känna ett slags mening. (Trots att det ibland är på grund av musiken vi söker efter mening från allra första början.) Ja, vissa låtar kan förändra våra liv. Vi ska dock akta oss för att använda dessa ord allt för ofta. De är så lätta att säga, och de används ofta om låtar som inte betyder så mycket i slutändan. Men om jag bara fick välja en handfull låtar, att likt en egyptisk farao begravas med, som en ödmjuk offergåva till kärlekens alla gudar, så hade "Save What You Can" varit en av dem. Det är på många sätt krönet av The Triffids sorgligt oupptäckta låtskatt, och många gånger inbillar jag mig att det är en låt som får även det bittraste och kallaste hjärta att smälta – åtminstone vid kanterna. "Save What You Can" är färgad av tillbakablickandets melankoli. Ytterst tror jag att den handlar om de där små sakerna man måste klamra sig fast vid, när livet tumlar framåt, och lämnar känslor och minnen som överblivet skräp vid dikeskanterna. Vi lyssnar på låten, både för att ha någonting att trösta oss med och för att klara av att blicka framåt. "If you cannot run, then crawl/If you can leave, then leave it all/If you don't get caught, then steal it all."

"No one's going to love you when you're wrinkled and old" sjunger McComb på "Vagabond Holes". Det är en sorglig framtidsutsikt, men det kanske mest av allt är en varning – gör allt ni kan för att få möjlighet att älska och älskas. David McComb fick aldrig möjlighet att bli gammal. Han dog precis innan sin trettiosjunde födelsedag, i sviterna av alkoholism och heroinmissbruk. Calenture är på många sätt hans definitiva bidrag till musikvärlden. Det väcker inga döda till liv att jag säger det, det förändrar ingenting av det förgångna, men i både mig och många med mig, har McComb, ur askan efter "Save What You Can", lyckats ingjuta någonting vackert och ömtåligt – i skymningsljuset glittrar det nästan som ett återuppväckt hopp.

År: 1987
Skivbolag: Island
Producent: Gil Norton, The Triffids
Längd: 46:24