26. Van Morrison - Astral Weeks

Känner du igen känslan? Det är en krispig vårdag och du sitter på en liten kulle och blickar ut över landskapet. Sommaren står för dörren. Några barn springer runt i en lekpark en bit bort, annars är det lugnt och stilla. Kanske passerar en spatserande pensionär på gångvägen som löper genom parken framför dig. Blommande björkar vajar sakta i vinden och området är över huvud taget fullt av lummig grönska. Mellan dina nakna tår tränger några grässtrån fram och ger kittlande rysningar genom kroppen. Du har ingenting planerat för dagen och det är bara förmiddag än så länge. Sakta faller du in i ett kontemplativt sinnestillstånd, ett där tiden liksom upphör att pressa på och där alla tankar skingras. Utan att du riktigt märker det trillar ett par tårar ner för kinderna. En svårdefinierad känsla intensifieras allt mer och koncentreras till brösttrakten. Är det upplevelsen av livet och naturen som något oändligt vackert som överväldigat dig, eller är det det melankoliska i upplevelsen av livet och naturen som något oändligt vackert som gör att du inte kan hålla tårarna borta?

Nordirländaren Van Morrison hade spelat in skivor med rockbandet Them och släppt sitt debutalbum som soloartist, Blowin' Your Mind, när problemen började. Thems gamla producent, den välkände låtskrivaren Bert Berns (ibland Bert Russell), hade startat ett eget skivbolag i New York och det var åt honom, i den amerikanska storstaden, som Morrison spelade in sitt första album. "Brown Eyed Girl" blev genast en hit och Berns, mannen bakom klassiska dängor som "Twist and Shout" och "Hang on Sloopy", såg fram emot fler poporienterade samarbeten med sångaren. Men alla som någon gång hört Astral Weeks förstår att Morrisons visioner sträckte sig längre än att återupprepa "Brown Eyed Girl"-liknande låtar resten av karriären. Därmed uppstod dispyter om vilken musikalisk stig som borde vandras. Samarbetet blev alltmer frostigt, när Berns plötsligt dog i en hjärtattack. Hans fru, Ilene, anklagade bisarrt nog Morrison för hennes makes död, med följden att skivbolaget frös ut Morrison. Han var nu pank, hade svårt att få jobb och stod under kontrakt med ett skivbolag som vägrade ge honom tillgång till en studio. Illene Berns försökte till och med få honom utvisad ur USA.

Med hjälp av ett hastigt giftermål och en flytt till Massachusetts lyckades Van Morrison både stanna i USA och börja om sin karriär på nytt. När han återigen fått producenter och skivbolags ögon på sig var intresset inriktat på den musik Morrison själv ville spela. Producenten Lewis Merenstein föll i gråt när han under en konsert hörde sångaren framföra det stycke som skulle komma att bli titellåten på Astral Weeks. Merenstein hade sin bakgrund i jazzen och kontrakterade välkända jazzmusiker till sessionerna med den nya skivan. Morrison presenterade skeletten till de låtar han ville spela in, och gav sedan de professionella musikerna i det närmaste full frihet att spela som de ville. Resultatet blev ett impressionistiskt mästerverk, en oöverträffad hybrid av folk, jazz och blues som på samma gång är starkt närvarande och himmelskt undflyende. Många hör albumet som en förening av himmel och jord, där basen och sången representerar det jordiska, medan framförallt stråkarna står för det himmelska. Den akustiska gitarren knyter samman det hela. En sådan tanke går också att spåra i albumets omslag, där Morrisons ansikte nästan smälter samman med den drömska skyn.

Renheten och klarheten (och instrumenteringen, för den delen) hos Astral Weeks påminner ofta om klassisk musik, men Morrisons plågade, äventyrliga, soulfyllda röst bidrar med en mänsklig närvaro som jag ibland tycker saknas från den västerländska konstmusiken - och som är anledningen till att jag älskar populärmusik. Den nästan tio minuter långa "Madame George" - som jag inte vågar definiera tydligare än att det handlar om någon sorts karaktärsstudie - berör mig alltid på djupet, ibland till tårar, och musiken är lika eteriskt underbar som allt annat på skivan. Men utan Morrisons röst hade den inte gjort alls samma kraftfulla intryck. Detsamma gäller naturligtvis hans fantastiska sånginsatser på övriga låtar. När han i slutet av "Beside You" lägger i en sista smärtfylld sångväxel ger det mig rysningar. Om de är vällustiga eller plågsamma vet jag inte, kanske är det ingen större skillnad. Det finns ibland något som liknar ilska i hans röst, men lika ofta är det en mjuk och kärleksfull ömhet som skiner igenom, som på fina "Sweet Thing."

Men det är svårt att plocka ut enskilda låtar och diskutera dem separat eftersom Astral Weeks kan och nästan måste ses som en enhetlig sångcykel. Albumet är så sammansatt att det på något vis känns förminskande att lyfta fram något enskilt spår. Den enda låten som tydligt sticker ut och skiljer sig är "The Way Young Lovers Do". Till min förvåning har jag läst mig till att många tycker den är den svagaste punkten på Astral Weeks, just eftersom den bryter av lite mot den svepande skönhet som präglar allting annat på albumet. "The Way Young Lovers Do" är enda låten på skivan som har hitpotential och det är ingen slump att det också är den snabbaste och mest nynnvänliga. Personligen tycker jag den fungerar perfekt ungefär i mitten av albumet, som en liten förberedande energikick inför de avslutande låtarna.

Jag får samma känsla av Astral Weeks som av sådana där vårdagar jag försökte måla upp i första stycket, det är samma ljuvlighet och sorg som drabbar mig. Riktigt på vilket sätt vet jag inte. Det är svårt att veta om det finns något starkt budskap i albumets flödande minnesströmmar, om det finns någon sammanhållande mening bakom de skiftande världar som Van Morrison ger oss genom sin bildrika lyrik. Ändå vet jag nästan ingen musik som bättre förstår människans längtan efter försoning och skönhet, ingen musik som bättre representerar den där svårtolkade känslan i bröstet jag nämnde tidigare. Jag hör hur otroligt corny det här låter, men faktiskt: det viktigaste är inte att vi förstår Astral Weeks, det viktigaste är upplevelsen av att Astral Weeks förstår oss. Jag vill avsluta med den berömde rockkritikern Lester Bangs ord, då han klart och koncist fångade vad det hela handlar om: "What Astral Weeks deals in are not facts but truths."

År: 1968

Skivbolag: Warner Bros.

Producent: Lewis Merenstein

Längd: 46:05